Ledarkrönika om det ovettiga i att en utbytesstudent tvingas avbryta terminen och lämna landet.

—————————————————-

Hon borde få stanna och plugga färdigt i Umeå

På nyhetsplats i gårdagens VK berättades om 23-åriga stipendiaten och utbytesstudenten Zeljana Mikovcic från Kroatien som tvingas avbryta sin termin vid Umeå universitet och lämna landet efter att först ha fått felaktig information från svenska ambassaden och sedan vägrats uppehållstillstånd av Migrationsverket.
Hon vill plugga färdigt här, universitetet vill att hon ska få stanna, både Sverige och deras hemländer berikas av utbytesstudenter som kommer hit. Nu slängs hon ut. Alla förlorar på det.

Det är ett i en lång rad av vardagsexempel på hur benhårt paragrafrytteri från Migrationsverkets sida skadar Sverige, motarbetar rörlighet över gränserna, saboterar för enskilda människor i deras livsansträngningar och späder på intrycket att de statliga myndigheter (nu Migrationsverket, tidigare Invandrarverket) som hanterar migrationsfrågor fortsatt fungerar för dåligt eller har för oklara direktiv.

Exemplen på upprörande fall är så många till antalet, finns från så många år tillbaka och är så spridda över landet att det inte går att komma ifrån uppfattningen att något gått snett på allra högsta ledningsnivå, långt ovanför handläggarnivåer där instruktioner uppifrån måste fullföljas, i migrationsmyndigheternas uppfattning om sina egna uppdrag.

De politiska beslutsfattarna – både under tidigare socialdemokratiska regeringar och under alliansregeringen – har varit måttfullt intresserade av att rätta till problemen. Regeringar av olika färg har sänt ut minst sagt tvetydiga signaler när skandalösa avvisningar stått i centrum, flyktingbarn har misstänkliggjorts, inskränkande förslag som försörjningsstöd för anhöriginvandring och avgifter för utomeuropeiska studenter drivits fram och frågan om vård för papperslösa placerats i långbänk. Den nya, positiva synen på arbetskraftsinvandring som alliansen och miljöpartiet beslutat om är ett undantag av frisk fläkt i annars unken luft.

Men Migrationsverket och dess föregångare har varit alltför villiga att ta fasta på vissa politiska signaler – de om restriktivitet – samtidigt som man slutit öronen för andra vädjanden om mer humana, liberala tillämpningar.
Ofta handlar det om asylsökande som skickas bort efter hårda regeltolkningar, utan vettiga skäl och i strid med grundläggande medmänsklighet. Men det gäller alltså även i hanteringen av studieärenden på högskolenivå.

Inte bara de värderingar och principer som borde vägleda politiken, utan också alla seriösa bedömningar om vad framtidens välfärd kommer att kräva rent praktiskt, talar för ett växande behov av internationella utbyten, med ökad invandring av arbetskraft och studenter.

Är det överhuvudtaget längre rationellt med ett migrationsverk i nuvarande form, som hamnar snett så ofta? Vore det kanske bättre att lägga ned och börja om på nytt, med helt nya, omvända utgångspunkter för myndighetsutövningen i de här frågorna: inte hur rörligheten över gränserna ska begränsas, utan tvärtom främjas och underlättas?
Det kanske är ett jobbigt perspektiv att lyfta fram när andra värderingar sägs ha medvind. Med det är rätt strid att ta. Vem har sagt att det ska vara lätt?