Min lördagskrönika den här veckan knyter an till VK:s mycket viktiga artikelserie på nyhetsplats om självmorden bland unga.
—————————————————–
De svåraste frågora prioriteras sällan
Det för människan utmärkande, skrev den frisinnade debattören Waldemar Svensson 1954, ”det som ligger till grund för personlighetsprincipen är, att hon icke har något värde – hon har värdighet. Värde har saker, som kan mätas efter en rationell skala och av vilka den ena enheten kan utbytas mot eller ersättas av den andra. I motsats härtill innebär begreppet personlighet, att varje mänsklig varelse är någonting för sig själv och har ett mål i sig själv. Den ena människan kan därför ej mätas med de andra.”
Varje människas värdighet, att individer inte är utbytbara mot varandra, inte är stapelvaror, att varje enskild personlighet är någonting för sig själv och har ett mål i sig själv, är en av de insikter som alltid hotar att gå förlorade även i ett statistiskt och historiskt sett relativt välmående samhälle.
VK:s pågående artikelserie på nyhetsplats om självmorden bland unga är en jobbig, men sällsynt angelägen läsning. Den handlar om de konkreta tragedierna, först och främst. Om situationer som tillåts gå för långt. Om signaler som inte tas på tillräckligt allvar. Om en vuxenvärld som inte axlar sitt ansvar. Om barn som faller mellan stolarna. Orsakerna är alltid komplexa, och varje tragedi unik. Men antalet tragiska fall är i det här sammanhanget belägg nog för att hävda att det rör sig om ett misslyckande för hela samhället.
VK:s artikelserie blottlägger även ett djupgående missförhållande i den svenska politiska debatten: oförmågan att titta bakom de älskade eller hatade systemen, att upptäcka det som inte passar in i mallen och konformen, att bry sig om även det på ytan till synes helt irrationella, att se de allra mest enskilda ödena.
Det finns politiska områden som är permanent skuggbelagda i det offentliga samtalet. De är för komplexa för femton sekunders-klipp på tv och för allvarliga för enkelspårig kampanjretorik. De kräver stor research och sakkunskap från medierna sida.
Det är områden som möjligen kan få viss uppmärksamhet i början och mitten av mandatperioderna, men som sjunker undan när tiden blir knapp och valrörelser, valslogans och valbevakning planeras. När prioritetsordningen för nya mandatperioder läggs faststår det svåraste sällan överst.
Mycket möda och långa utredningar ägnas alltid och sedan decennier åt de stora skyddsnäten och trygghetssystemen. Det allmänna välståndet ökar och stabiliseras för varje konjunkturcykel. Vi blir objektivt sett rikare över tid och har stora resurser. Anspråken i vardagsliv och på samhället ökar. Rutiner kommer på plats för hantering av allt fler tänkbara situationer i samhällets vardagsliv.
Men samtidigt är det svårt att bli fri intrycket att dessa framsteg framför allt sker helt inom ramarna för välfärdssamhällets vardag, och gäller det som kan mätas kvantitativt på olika sätt, medan allt för lite uppmärksamhet ägnas åt det som händer på baksidan, utanför, nedanför, bortom denna relativt välfungerande och tydligt normerade vardag.
Det kan, i global kontext, gälla de hjälpsökande från krig och fattigdom som stängs ute, av rika länder, genom barriärer av restriktiva regelverk, nationalism och jobbprotektionism. Det kan gälla de otaliga människor runt om i världen som lider under totalitära regimers förtryck medan statsmännen dinerar och skamlösa debattörer som talar och skriver i skydd av demokrati, rättsstat och yttrandefrihet ursäktar förtryckarna och relativiserar de nödlidandes anspråk på samma rättigheter.
Det kan också gälla de enskilda människor inom välfärdssamhällets egna ramar som av olika skäl avviker, rasar igenom eller inte orkar eller faller offer för övergrepp i offentlighetens skugga. De förtvivlade och isolerade. Sådana öden mobiliserar sällan intressegrupper, rörelser, opinioner, kampanjer. De förblir för det mesta oregistrerade öden i det tysta, i dimmiga ögonvrån.
De värsta grälen, de mest teatraliska utspelen i den politiska debatten ägnas ofta åt finjusteringar av systemmekanismer, åt vad som i det här sammanhanget kan betraktas som detaljfrågor, åt de fem procentens motsättningar i en 95-procentig enighet. Minsta dallring i en ideologisk kompassnål övertolkas gärna av mediekommentatorer som att de snurrar runt, runt. Ett bröl om teknaliteter pågår i det offentliga samtalet som dränker alla nyanser.
Orden devalveras, begrepp slösas bort, perspektiv diskrediteras. När verkliga tragedier ska diskuteras saknas det ett fungerande politiskt språkbruk.
Till slut syns sådant i rena budgetprioriteringar. Det som inte står i centrum för heta kontroverser skvalpar alltid i bakvatten. Den kvalificerade psykiatridebatt som förts under lång tid, men som aldrig mobiliserar den stora uppmärksamheten, är ett av många exempel. Missbrukarvården ett annat. Vuxenvärldens närvaro, resurser och engagemang – fysiskt och mentalt – i olika miljöer, på skolgårdar, vid fritidsaktiviteter, på kvällstid, i de nya sammanhang på internet som föräldragenerationer dåligt känner till, är ytterligare ett.
Men det återspeglas också i attityder till olika slags sjukdomar och problem. Ibland hindrar normer och tabun människor från att alls ropa på hjälp. En värkande rygg kan man tala om på lunchen. En värkande själ, depression, stress och ångest, är fortfarande i många sammanhang tabu. Sådana tabun går ner i åldrarna.
Om allt detta borde vi tala mer, även ett valår, i synnerhet ett valår. Perspektivet, att inte bara stirra på systemen, utan titta vad som händer bakom och nedanför dem, borde kännas angeläget för många olika ideologiska läger.
Hans Bergström skriver i senaste Frisinnad tidskrift en intressant, om än i några slutsatser betydligt mer konservativ än liberal, artikel om hur frisinnet med sin komplexa, realistiska människosyn och sin skepsis inför den “elitistiska Allstatlighet” och mekanisk människobild som förstör den självrådiga andan från det gamla Folkrörelse-Sverige, behöver starkare röster i svensk debatt.
Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.
Den stora förtjänsten med socialdemokraterna Anna Sjödins och Thomas Hartmans omdiskuterade debattbok ”Vem bryr sig?”, mot vilken jag förvisso har invändningar när det gäller en del slutsatser och generaliserande värdeomdömen, är att den konsekvent håller blicken riktad mot öden nedanför normer och stora system, att den vill provocera fram en diskussion om hur människors svagheter, det riktigt svåra, det som fallerar och inte passar in, det som inte går att skämta om vid lunchen, hanteras och betraktas i välfärdssamhället.
Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.
Konservativa debattörer som anammat den i mina öron suspekta frasen “verklighetens folk” närmar sig liknande frågeställningar, från ytterligare ett annat håll.
Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.
Här går det att ana en värderingsdebatt om makt, övermakt och maktlöshet, normer och avvikare, system och individ, tabun och gråzoner, och om samhällets prioriteringar, som skulle kunna nå djupare än debatter som fastnar i procentsatser.
Slutsatser och rekommendationer kommer att skifta väldigt, men det är viktigt att sådana debatter förs, där den enda konsensus som möjligen existerar är att dagsdebatten alltför ofta blåser upp detaljer och slagordsvänliga småstrider på de verkligt svåra, mänskligt allra mest komplexa frågornas bekostnad.
