För att ta upp tråden från min ledarkrönikan lite mer konkret: Borde alliansen pröva valtekniskt samarbete? Jag är tveksam.
Valtekniska samarbeten är inget nytt i svensk politisk historia.
Det var så socialdemokraterna en gång i tiden lyckades komma in i riksdagen första gången, när Hjalmar Branting 1896 kandiderade på en liberal lista i Stockholm.
Kristdemokraternas Alf Svensson tog sig som bekant in i riksdagen 1985 via ett valtekniskt samarbete med centerpartiet.
Borde då inte allianspartierna kunna gå samman kring något slag valtekniskt samarbete inför nästa val för att slippa oroa sig för att något av de mindre partierna ska hamna under fyraprocentspärren?
Principiellt finns inte mycket att invända. Möjligheten existerar och alliansen går till val med ambitionen att vara ett sammansvetsat regeringsalternativ. Skulle de fyra partierna, eller ett par av dem, beroende på vilket scenario man spekulerar kring, vara överens, behöver de förstås inte be om ursäkt för ett sådant samarbete.
Men det betyder inte att det vore lämpligt eller lyckat.
Frågeställningen behöver delas upp:
(A) Går Sverige mot ett tvåpartisystem?
(B) Vore det, om så är fallet, ett problem?
(C) Borde alliansen gå samman i någon form av valtekniskt samarbete?
Den sista frågan (C) bör inte besvaras utifrån en sista minuten-panik och med opinionsmätningar som beslutsunderlag, utan måste föregås av grundliga analyser av fråga (A) och (B).
För det första tror jag att man i så fall är alldeles för sent ute, för det andra tror jag att ett sådant beslut i sent skede snarare skulle förvirra väljare kring vad alliansen egentligen är än klargöra regeringsalternativen, för det tredje är sannolikheten för att något av de mindre allianspartierna ska åka ur riksdagen inte särskilt stor (inte heller sannolikheten för att vänsterpartiet ska åka ur är särskilt stor) och för det fjärde bör inte steg som i förlängningen talar för genomgripande författningsreformer tas utan att det finns en medvetenhet om vilka långsiktiga följder besluten får.
Närmare tillhands ligger i så fall tanken på större, gemensamma konvent för å ena sidan allianspartierna och å andra sidan de rödgröna partierna, nästa år. Redan det vore något nytt.
Jag har, för att bredda frågan något, tidigare varit inne på att det långsiktigt vore logiskt – sett till organisatoriska möjligheter att upprätthålla fungerande partiapparater över hela landet, sett till idéhistoriska anknytningspunkter, sett till geografiskt fördelat stöd i landet och sett till den ständigt orosskapande fyraprocentspärren – om de fyra allianspartierna i framtiden genom sammanslagningar (typ FP-C och M-KD) i framtiden blev två. Då skulle inte heller risken för något av dem att bryta blockpolitiken i ett läge när det blir nödvändigt eller önskvärt bli lika stor.
Jag ser där en parallell till liberala FDP:s roll i tysk efterkrigspolitik och spekulationerna om de grönas framtida i en liknande roll. Men det är nog fortfarande långt borta.
På den rödgröna sidan, med bara tre ganska spretiga partier, känns spekulationer om partisammanslagningar inte lika logiska.
