Som verktyg för att förstå olika skeden i svensk politisk historia de senaste hundra åren är vänster-höger-skalan tämligen oduglig. Det har den alltid varit. Den är ungefär lika sopig som försöken att tvångsmässigt indela världen i borgerligt och socialistiskt. Ingen har på ett intellektuellt hållbart sätt lyckats visa att skalan skulle ha något förklaringsvärde.

En redlig förklaring av vad som mer i detalj kännetecknar den, med avstamp i verkligheten, har åtminstone inte jag stött på.

Tillämpad på samtiden är den en söndertrampad kvarleva. Tillämpad på historiska förlopp är den en med något undantag en missvisande efterhandskonstruktion.

Vänster-höger-tjafset lockar den svartvita dramaturgin, antingen-eller-tanken, lägermentaliteten som får stora skälvan redan på några meters avstånd från gruppkramen. En del brukar hänvisa till synen på det offentliga eller till skattenivåer i försök att ge den slöa jargongen fäste någonstans.

Men med den breda och blocköverskridande konsensus – ibland kritiserad som socialliberal – ­som trots differenser råder i Sverige kring de övergripande principerna för den kapitalistiska välfärdsstaten, är inte ens där vänster-höger-skalan särskilt givande. Den är kass nästan jämnt. 

I några sammanhang har själva etiketterna vänster och höger – till skillnad från vänster-höger-skalan – automatisk relevans. Framför allt när aktörer själva definierar sig med hjälp av dem. Socialdemokrater som kräver att partiet ska gå åt ”vänster”, enskilda debattörer som kallar sig för vänsterliberaler eller pophöger, för att ta några exempel. Eller partier som skriver in dem i partinamnen (exempelvis vänsterpartiet, tidigare även högerpartiet).

Etiketterna vänster och höger blir flummiga först när de används i syfte att täcka in hela det ideologiska eller politiska landskapet, som tillhörde alla antingen det ena eller det andra. Då ignoreras en stor del av den liberala eller för all del socialliberala (eller vänsterliberala eller högersossiga, beroende på tyngdpunkt) tradition som med några bakslag dominerat den svenska samhällsdebatten under hundra år. Inte heller den är enhetlig, men med vänster vs höger, eller någon vänster-höger-skala går den inte att analysera.

I eftersnacket till Europaparlamentsvalet har det sagts att piratpartiets framgång pekar på ett nytt politiskt landskap bortom vänster-höger. Det vore träffande om det gamla landskapets motsättningar hade kunnat sammanfattas av en vänster-höger-bild, vilket de inte kan. Problemet med den svenska vänster-höger-skalan är inte att den är förlegad, utan att den aldrig varit särskilt relevant någon gång.

I jämförelse småtriumferar istället ständigt på nytt de beprövade och lite mer krävande ideologiska ism-begreppen – liberalism, konservatism, socialism, och de nya som alltid lanseras. Debatter som tar sin utgångspunkt i det myllret, med otaliga och varandra korsande underavdelningar, blir djupare, roligare och mer tankeväckande.