Etikett: vapen

Vapnen i skyn som dödar vid misstanke

Av , , 1 kommentar 6

Drönarna som vapen i kampen mot terrorism är ämnet för några funderingar i den här lördagskrönikan. Drönarna utvecklas just nu långt snabbare än de rättsliga, principiella diskussionerna om hur de används. En farlig klyfta mellan tekniska möjligheter och etisk medvetenhet, mellan makt och principer, har uppstått. Den bör inte få växa mer.

————————————

Vapnen i skyn som dödar vid misstanke

”Medan George W Bush lät fånga, tortera och släpa bort terrormisstänkta, har hans efterträdare Obama övergått till att döda misstänkta direkt. Vad är mer cyniskt?”
(Nicolas Richter i tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung)

”But  the seductive theoretical simplicity of drone warfare – omniscient surveillance, surgical precision, zero risk – has led the nation into a labyrinth of confusion and moral compromise”, skriver Lev Grossman i en läsvärd artikel i tidskriften Time, om USA och den ökande användningen av beväpnade, obemannade drönare i kriget mot terrorismen.

Grossman menar att drönarna, tillsammans med smarta mobiler och 3-D-tryck är en av få verkligen transformativa teknologiska framsteg som ägt rum de senaste tio åren. ”Nätet utsträcker vår virtuella närvaro; drönarna vår fysiska närvaro”.

Drönare används i många olika sammanhang, även i civila situationer där utvecklingen ännu bara är i sin linda och många positiva tillämpningar är tänkbara. Och förekommer i ett otal fysiska skepnader, från små enheter på hobbynivå till högteknologiska och topphemliga militärprojekt.
Det är de senare drönarna som väcker de svåraste etiska frågorna.

På ett decennium har USA utökat sin militära flotta av drönare från 50 stycken till omkring 7500. Och det som började som ett hjälpmedel för övervakning, har allt mer övergått till att bli ett aggressivt vapen för avrättningar av misstänkta utan rättegång.

Under Barack Obamas tid vid makten har angreppen med de förarlösa farkosterna mot utpekade terrorister tilltagit enormt, framför allt i Afghanistan, Pakistan och Jemen. Men de ansvariga är ovilliga att tala om hur många civila offer som attackerna för med sig.

Ingenting tyder på något annat än att de insatserna kommer att intensifieras ytterligare under kommande decennier. Det är nästan som om beslutsfattarna med Obama i spetsen skyndar på för att hinna med många uppdrag innan den rättsliga, moraliska debatten hinner ifatt och börjar upprätta tydligare principiella gränser.

Varför drönarna lockar är lätt att inse, om man betraktar det rent cyniskt. Genom att vara obemannade och fjärrstyrda sätter de inga egna soldaters liv på spel. De sänker transportkostnaderna enormt och möjliggör mycket mer uthålliga, punktvisa militära kampanjer i otillgängliga regioner.

Men, som Grossman konstaterar i Time, illusionen som drönarna väcker, att det kanske går att lösa svåra säkerhetspolitiska problem på avstånd, utan att smutsa ner de egna händerna, är vad som gör dem så problematiska. ”Drönarna ger oss inte bara makt, de frestar oss att använda den.”

Drönarna är, vad det avser, bara ett nytt kapitel i en gammal debatt. I USA har diskussionen om tortyr som förhörsmetod tagit ny fart sedan filmen ”Zero dark thirty” om jakten på Usama Bin Laden nådde biograferna. Inför senatförhören med Barack Obamas tilltänkta CIA-chef John Brennan har just frågor om både tortyr och drönarnattacker varit många. Drönarna skapar en ny politisk och militär verklighet att förhålla sig till, där etisk eftertanke och värderingar inte hunnit med.

Dödandet direkt från luften, redan i misstankefasen, hoppar över de där stegen av förhör och underrättelsearbete som orsakat många skandaler de senaste åren i form av tortyr och förhörs- och fångläger bortom all rättskontroll. Det är inte mindre smutsigt, utan smutsigt på ett annat sätt.

Det finns självklart argument att anföra till försvar av drönartekniken också, svart-vitt är det inte. Obeväpnade övervakningspatruller med hjälp av drönare i krigsområden kan hjälpa till att i tid varna trupper eller andra verksamheter för hot, vilket ökar möjligheten till fredsskapande insatser och kan underlätta den framtida rekryteringen av personal för exempelvis biståndsinsatser. Det ifrågasätts sällan. Men även beväpnade drönare kan hjälpa i samma syfte.

En del militärer har påpekat att beslutet att avfyra ett drönarvapen kan ske mycket mer genomtänkt, i lugnare stämning och med bättre informationsunderlag än en pilots sekundsnabba beslut med sämre överblick och under större press. Beväpnade drönare som ett sätt att minimera antalet oskyldiga offer alltså, och minska risken för felaktiga beslut i paniksituationer. Det skulle vara den andra sidan av ett mynt där baksidan handlar om att avståndet mellan handling och konsekvens, mellan riskinsats och beslut om liv och död, ökar ytterligare.

En fjärrstyrd, obemannad, vapenbärande drönare förändrar grundvalen för beslut om militärinsatser. Frestelsen att gå förbi jobbiga frågor kring hur tillförlitligt underrättelsematerialet är, hur ett beslut håller rättsligt, vilka konsekvenserna av en avfyrning blir för civila, ökar i takt med att de egna kostnaderna för beslutet minskar.

Ett skäl till att många, kanske de flesta av oss på sätt och vis, tittar åt andra håll, är uppenbar: drönarna motiveras med kampen mot bestialiska terrorister, som annars inte låter sig bekämpas utan stora förluster. Hur noga vill man veta vad som sker? Ingen rök utan eld?

Den inre, skamsna konflikten – skygglapparnas livsfarliga lockelse – följer ett klassiskt mönster: man önskar att någon ska utföra det smutsiga jobb man trots allt misstänker är nödvändigt för den egna existensen, så att man själv ska slippa stå för det, trots hemlig tacksamhet. Den etiska kompassen snurrar vilt.

I Tyskland har regeringen gett klartecken åt militären att införskaffa även beväpnade drönare för insatser i Afghanistan, vilket väckt hård kritik från delar av oppositionen och utläst en stor debatt om var gränsen för de obemannade, fjärrstyrda insatserna ska gå. Drönardebatten är redan en realitet i många länder. Det är bara en tidsfråga innan också Sverige får en drönardebatt, sannolikt om personlig integritet, när den nya tekniken börjar tillämpas mer storskaligt, kanske för övervakning, även i inhemska sammanhang.

”Om en maskin exempelvis dödar oskyldiga civila, vem är då skyldig? Den som skickade iväg roboten, eller den som programmerade mjukvaran? Det är grundläggande frågor, som inte har några klara svar. Robotisering sänker tröskeln till krig. Den som låter maskiner kämpa för sig, bestämmer sig snabbare och lättare för angrepp.”
Ulrich Ladurner, i Die Zeit

Gråzoner där principer inte hunnit etableras kommer alltid att finnas, men man bör aldrig göra sig hemmastad där, man får inte falla för frestelsen att njuta av töcknet, för att slippa kraven som följer av de värderingar man säger sig ha. Drönarinsatserna håller på att göra sig bofasta i en helt oacceptabel gråzon.

Gränserna för det godtagbara förskjuts, missbruket överses. Och så glömmer man att det starkaste vapnet i kampen mot terrorism och hat, alltid är mod och tålamod att leva upp till de principer man vill försvara, att inte ta några genvägar förbi vad humaniteten och demokratin kräver.

Tortyrskandalerna får inte upprepas i nya former. Drönarna utvecklas just nu långt snabbare än de rättsliga, principiella diskussionerna om hur de används, snart även civilt och i inhemska situationer. Det är en farlig och för stor klyfta mellan tekniska möjligheter och etisk medvetenhet, mellan makt och principer. Den bör inte få växa mer.

1 kommentar
Etiketter: , ,