Etikett: Västebotten

Partierna borde våga vara eljest i lokalpolitiken

Av , , 2 kommentarer 6

Den svenska samhällsdebatten och idédebatten är mer regionaliserad än vad man kan tro om man stirrar sig blind på riksmedia. Men att många ändå stirrar sig blinda på riksnivån, inte minst de politiska partierna inför val, gör att de lokala debatterna hämmas i onödan när partier lokalt försöker kopiera dramaturgi och retorik från den nationella politiken, trots att den ofta inte passar alls. Kring detta funderar jag i den här krönikan. Niklas Eriksson har en som vanligt sevärd teckning på temat i papperstidningen.

————————————

Partierna borde våga vara lite eljest i lokalpolitiken

Storuman är inte Bjurholm. Vännäs är inte Sorsele. Västerbotten är inte Skåne. Umeå är inte Stockholm.Teg är inte Sävar. Det är inte samma socialdemokrater här som där, inte samma moderater, inte samma vänsterpartister, inte samma folkpartister.

Skillnaden är stor mellan en valrörelse nationellt koordinerad uppifrån och praktisk kommunpolitik utformad av företrädare lokalt. Lokala idétraditioner, samhällsproblem, personligheter och ekonomiska villkor skiljer sig åt så mycket att det blir omöjligt att passivt kopiera en dramaturgi och rollfördelning från rikspolitiken. Det skär sig.

Partierna är inte nationellt enhetliga. De färgas av sina lokala företrädare och av regionala förhållanden. Skillnaderna i attityder och prioriteringar kan vara vida från ort till en annan, utan att partisymbolerna växlar. Väljarna är alltid först med att genomskåda försök att hävda motsatsen.

Partierna är inte ens lokalt enhetliga. Ibland kan det bli smärtsamt tydligt när intern enighet om rikspolitikens huvudfrågor före ett val ersätts av djup intern oenighet om de lokala stridsfrågorna efter ett val. Det är bara att svepa snabbt över kommunpolitiken i Västerbotten under 2000-talet för att se hur nationella koalitionsmönster, och den interna enigheten inom partierna, bryter ihop inför lokala villkor: Storuman, Vilhelmina, Vännäs, Vindeln, Dorotea, Sorsele, Umeå… Fortsätter man en vandring runt landet visar det sig att den ena kommunen väldigt sällan är den andra lik.

Allt detta är i sig helt oproblematiskt, jag skulle rentav vilja hävda positivt. Problemet är att partierna alltför ofta, framför allt i valrörelserna, låtsas som om rikspolitikens motsättningar, fiendebilder, vänskaper och retoriska standardrepertoar har jätterelevans även för lokala frågor. Det är som om modet att avvika från det nationella mönstret sviker. Det gör att de kommunala debatterna inför valet styrs i alldeles för hög grad av riksfrågor som kommunalvalen inte handlar om. Väljarna får svårt att se var de lokala konfliktlinjerna egentligen går, vilka som egentligen företräder en gemensam syn och vilka som utgör alternativ till majoriteten, i lokala utvecklingsfrågor.

Lokala frågeställningar får inte chans att mogna inför öppen ridå och debatt på det sätt som riksfrågor ofta faktiskt får. Det gör också att legitimiteten i beslut om lokala frågor som gömts undan snarare än lyfts fram när partierna bett om väljarnas förtroende, för att sedan dyka upp igen efter valet utan att det riktigt går att se utifrån var de mognat, blir svagare än nödvändigt.

Framför allt är det att frånhända sig lokal inflytande över samhällsdebatten till riksnivån, på ett slarvigt och föga givande sätt. För trots en fixering vid nationell politik är makten över dagordningen mycket mer regional än man kan tro.

Vill man förstå hur agendan sätts i svensk samhällsdebatt – den som är djupare och mer långsiktig än det skum på ytan som rubriken och trenden för dagen utgör – måste man se hela det kretslopp som pågår runt om i landet, ofta i medial tysthet. För det finns inte bara en debatt och en dagordning. Oavsett vad man tror om folkrörelsemodellens framtid är Sverige fortfarande ett land starkt präglat av gamla men påfallande flexibla folkrörelsestrukturer.

Den som stirrar sig blind på bara riksmedia kommer att ha full koll på hur solen blänker i kyrktuppen – platsen där alla blickar kan mötas – men sämre insikter om vad det talas om, vilka frågor och idéer som är i långsam rörelse på torget nedanför.

Ser man inte den vardagliga opinionsbildning och det lågmälda idéarbete som utgörs av lokala diskussioner, projekt, utbildningar och föreläsningar i föreningar, i organisationer, på arbetsplatser, på högskolor och i studieförbund kommer man inte att förstå en del förändringar i samhällsklimat, opinioner eller valresultat.

Där, i kärva folkrörelsestrukturer, i dag berikade av allt starkare lokala perspektiv i de sociala medierna, sätts lokala och regionala agendor hela tiden, som kan skilja sig kraftigt åt från dagens snackis i Stockholm, men också från dagens snackis i grannkommunen eller grannlänet. Där pågår lokala idédebatter som via traditionella kanaler sipprar genom systemet och så småningom strömmar samman i nationella opinioner och stämningslägen.

Den regionala mångfalden i svensk politik har alltid varit stor. Så är det fortfarande. Nyanser skiftar från ort till ort, ibland från by till by. Stråk i landskapet, näringar och livsvillkor återspeglar ideologiska stråk i den politiska debatten. Helheten blir synlig efterhand.

Det är inte hela sanningen om hur agendan sätts eller hur idéprocesser ser ut i samhällsdebatten. Riksmedia spelar självklart en samordnande, riktgivande roll. Intressekampanjer formgivna av lobbyister kan ha ett väldigt stort inflytande i enskilda sakfrågor. En del agendor sätts som alltid högt uppe i makthierarkierna och i slutna rum utan någon som helst vare sig öppen debatt eller lokal närvaro. Men det är ett friskhetstecken för demokratin att samhällsdebatten inte går att förutse utifrån riksperspektivets minsta gemensamma nämnare och att makten över dagordningen är regionaliserad.

Men det inbillade tvång partierna upplever att inför val söka följa en nationell dramaturgi och retorik även lokalt gör att de lokala idédebatterna hämmas och att den nationella samhällsdebatten blir mer enkelspårig än den skulle bli om den regionala mångfalden bejakades starkare.

2 kommentarer
Etiketter: , ,