Etikett: Västerbotten

Vem var hon, som kom vandrande?

Av , , 2 kommentarer 7

Örträsk, en av Västerbottens vackraste byar, dess historia och nutid, är ämnet för fjärde delen av min krönike serier om "50 skäl att fascineras av Västerbotten".

De tre inledande krönikorna i serien kan läsas här.

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

——————————————–

Vem var hon, som kom vandrande?

Vem var hon, som kom vandrande med sin familj från Kuusamo i nordöstra Finland för att slå sig ned på näset vid sjön i Örträsk, som byns första bofasta? Vad tänkte hon, vad utbrast hon, när platsen som skulle bli hennes liv dök upp? Hur värderade hon marken, läget och familjens framtidsutsikter?

Fick hon, när packningen hängdes av och ställdes ner på platsen där hembygdsgården står i dag, en tår i ögonvrån? Av utmatning och leda, eller i lycka över att äntligen ha nått fram, eller i hemlängtan och sorg över att ödet ryckt upp henne med rötterna? Var hon pådrivande, höll hon emot så länge det gick? Var det ett äventyr, en plåga, bara ett faktum? Vi vet inte ens vad hon hette.

Ossian Egerbladh skrev så här i sin skrift ”Örträsk. Utgångspunkt för kolonisationen av Lycksele lappmarks västra och mellersta delar” från 1965, om de finska invandrarnas tänkbara drivkrafter:

”Varför ansåg sig så stora skaror människor tvungna att lämna sin finska hembygd? Anledningen tycks ha varit mångskiftande: ibland var det krig eller krigsfara, ibland förtryck eller svält, ibland en kanske inbillad överbefolkning, ofta en svårförklarlig men obotlig flyttningsfeber.”

Örträsk första nybyggare var Johan Philipsson, som med största sannolikhet (källorna är knappa och inte entydiga, se bland annat kommentar nedan från Tom Juslin) hade släktnamnet Hilduinen och hade utvandrat med sin familj från Kemi lappmark, i gränstrakterna mot Ryssland. Via bland annat Agnäs i Nordmaling dyker han upp i Örträsk för bosättning 1678, efter att ha huggit svedjeland två år tidigare och sått året innan.

Det är han, mannen i familjen som tronar i alla återblickar. Och det var bland andra hans ättlingar, som fortsatte koloniseringen av området, med bruk, jakt och fiske.

Örträsk var förstås inte övergiven, öde mark när nybyggarna kom. Som Nils Arell påpekat i en föreläsning med anledning av nybyggarskulpturen i Lycksele och dess historiska fond: ”Vem som egentligen kom hit först står utom all rimlig tvivel. Det var samerna som hade bott i Lappmarken i tusentals år innan den förste nybyggaren satte sin fot här”. Konflikterna mellan nybyggarna och samerna kom även i Örträsk. Begreppet nybyggare formuleras ur de nybofastas perspektiv. Det är en viktig, nödvändig reservation.

Med det sagt, så framstår Johan Philipsson Hilduninen som den klassiske nybyggaren. Mycket som hände senare i södra Lappland, hade sitt ursprung i Örträsk. Men det är något som fattas i bilden. Han var ju inte ensam. Som ensam nybyggare är han en ekvation som inte går ihop.

Bredvid honom, om vilken vi inte heller vet mer än ett övergripande yttre förlopp av utvandring, invandring och nybygge, gapar ett hål tomt vid en historisk återblick. Där anas bara konturen av en bortklippt gestalt som kanske hade haft allra mest att berätta.

Martin Axelssons beskrivning i ”Något om Örträskbygden. Örträsk och Långsele” (1978) om kvinnornas uppgifter ett par hundra år senare, gällde säkerligen även de första nybyggarna, att kvinnorna ofta fick dra ”det tyngsta lasset”.

”Fattigt och ont om mat gjorde det inte bättre. På bästa sätt fick hon försöka klara matbiten till den stora familjen. Först uppe och sist i säng var hennes roll.” Disk, tvätta snoriga ungar och deras kläder, ladugårdsbestyr, ved och vatten skulle bäras, ofta långa vägar. Mannen skulle passas upp ute på åker och änger. Kläder skulle lagas, och mycket, mycket annat hörde till. Aldrig fick hon klaga.”

I källorna förblir Johan Philipsson Hilduinens hustru namnlös, en skugga vars existens förutsätts; ett kraftfält som aldrig observeras direkt, men utan vilket inga beräkningar av historiska förlopp stämmer. Hon ska ha dött 1708, långt senare än sin make. Det är även hennes ättlingar, som befolkat bygderna.

Det är den gamla historien om osynliga hjältar, ofta kvinnor, som upprepats fram till våra dagar, när barn och barnbarn i sista stund börjar fråga ut sina föräldrar och farföräldrar om deras liv. Vill vi veta mer om Västerbottens först nybyggare egna upplevelser, är vi dock för sent ute.

Örträskbygden har varit föredömlig när det gäller att hålla sin egen historia levande. Det som går igen i alla återblickar är betydelsen, tidigt, av eldsjälar, lokala initiativ och av en vilja till småskalig rådighet, att fixa det, av det slag som präglat hela den svenska landsbygden.

”1960 inför Olympiaden införskaffades till serveringslokalen en TV, vilket ytterligare ökade dragningskraften. TV fanns ej i många hem då.”

(Ur ”Ritz Konditori – en tillbakablick” av Grethel Jansson, dotter till Karin Persson som drev konditori i Örträsk 1939-1964, på Örträsks hemsida www.ortrask.se där det finns ett antal läsvärda texter, exempelvis en om idrottens roll i byn.)

Några decennier i mitten av 1900-talet såg framtiden ljus ut. Under byns hetaste år 1940-60, då Örträsk fortfarande var egen kommun, fanns det, skriver Ivar Söderlind i en artikel på hemsidan: ”en Konsumbutik, två privata livsmedelsbutiker, moderaffär, skrädderi, sportaffär, två kaféer, kiosk, pensionat, bilverkstad, taxirörelse, banker, post, biograf, åkeri etc”.

”Man gick och satte sig på enkla träbänkar som saknade stoppning. Skulle man se en långfilm var det säkrast att man tog med sig en kudde så att man slapp träsmak i baken. Var det kallt satt man så nära den stora kaminen som möjligt, vilken var den enda värmekällan som fanns i salongen. Vintertid eldades den så mycket att när ljuset släcktes i salongen lyste kaminen röd i mörkret”.

(Om Gotthards biograf, 1935-1964, i Örträsk, ur en kort historik om bion av Söderlind på samma hemsida).

Men det handlade förstås om en utpräglad jord- och skogsbruksbygd. Och sedan strukturomvandlingarna i mitten av 1900-talet slog igenom, har byn haft det kämpigt. En del vill hävda att problemen blev värre i och med kommunsammanslagningen 1971 när Örträsk blev en del av Lycksele – inte Bjurholm som många önskade. Befolkningen har minskat. Service, verksamhet och inrättningar har försvunnit och lagts ned. Sista skolavslutningen hölls 2005.

Den senaste stora striden har som bekant gällt kampen för att få behålla äldreboendet Öregården och den anslutande restaurangen. Först efter ihållande och häftiga protester från Örträsk backade kommunledningen i Lycksele och har nu gått med på en lösning som gör att äldreboendet får vara kvar. Ingen lär andas ut, men beslutet ger viss arbetsro för en by som behöver det.

Under striden om Öregården blossade också Örträsks gamla känsla av att ha större samhörighet med Bjurholm än med Lycksele, upp på nytt. Frågan om kommunbyte drevs, men fick avslag.

Örträsks problematiska örhållande till Lycksele är inget nytt. Byn där allting började, hamnade med tiden i ett lurigt geografiskt mellanläge. Blicken var tidigt vänd åt olika håll. Innan stambanan genom övre Norrland var byggd. berättas det i ”Något om Örträskbygden” från 1978, ”fick örträskborna hämta sina varor och göra viktiga uppköp i Nordmaling”.

Och i redogörelsen för sina vandringar 1827 berättar missionären Petrus Laestadius:

”Invånarna i Örträsk voro för närvarande sysselsatta med det förslaget att bygga en egen kyrka i sin by, få egen präst och bliva en egen församling; men såsom ett huvudvillkor för detta allt ville de bliva alldeles skilda från Lycksele och utgöra ett eget pastorat.”

Örträsks historia, självständighet och senare kamp om service och rimliga framtidsutsikter återspeglar i mycket den småskaliga svenska landsbygdens öde från blomstring till kamp om överlevnad i ett skede när det står och väger, när det finns skäl till ny optimism, men inte enbart. Det är en by att hålla tummarna för, och hålla ögonen på.

Åk till Örträsk, ställ er vid hembygdsgården, kanske en höstdag. Titta ut över vattnet. Känn brisen. De första nybyggarna visste vad de gjorde.

*******

”Nu är det vi som ska forma bygdens öden
och dela dagens möda och äga tro och bön.
Sen ska vi glömmas och plånas ut av döden.
Men Örans vågor alltid ska vagga över sjön.

Snart dansar våren sin blomsterdans i lunden,
och sommar träder in i månghundraårig by.
Minns dina fäder som en gång lade grunden
och giv hela din kraft att en bättre tid må gry!
Greta Jonsson, ur en dikt publicerad i Ossian Egerbladhs ”Örträskfinnarnas ättlingar” (1966)

Tvättpulver, Titanic, tvärbana och OS

Av , , Bli först att kommentera 2

När OS hölls i Stockholm 1912, vad skrev egentligen VK om idrott på den tiden? Jag har kollat i arkivet och läst några månaders VK från den sommaren för hundra år sedan. Det här var vad jag hittade.

Till de lite allvarligare frågorna om OS-arrangemangen ur ett politiskt perspektiv och som maktspel med lite dystra framtidsutsikter, ska jag återkomma i en ledarekrönika nästa vecka.

Här ett dyk ner i Västerbottens tidningsvardag för 100 år sedan och vad OS-rapporteringen hade att kämpa med.

————————————————

Tvättpulver, Titanic, tvärbana och OS

Att kalla den stort uppslagen vore att ljuga. Men den fanns där i alla fall, återkommande under spelens huvudveckor, VK:s rapportering från OS i Stockholm 1912.

Den trängdes bland annonser för korv, vattenledningar, banker, cykelreparatörer, hattar, musikinstrument, M.P. Erikssons ”juridiska byrå i Åsele”, distriktsmästerskap i tiokamp i Hörnefors, ”Lycksele Nya Automobilkonsortium”, tapeter i Nordmaling, ”Dödsskeppet Marockos undergång” – ett ”uppsakande äventyrs- och kärleksdrama” på Röda kvarn, ”Monéns Drakpulver. Nutidens bästa tvättmedel! Gör tvätten bländande vit!”, kappor och kavajer, en ny affär i Tvärålund.

Den trängdes bland notiser om utrikespolitik från USA (Theodore Roosevelt och den amerikanska inrikespolitiken analyseras), Portugal, Danmark, Filippinerna, Tyskland, ja från hela världen, en notis om och resandeströmmen till Visby från Stockholm denna sommar (!). Nya uppgifter om Titanics undergång ges återkommande utrymme. Lever kapten Smith fortfarande? Ett rykte går, rapporterar VK 25 juli.

Den trängdes bland inlägg om försvarspolitiken, het de åren, om fjällbefolkningens livsvillkor, om rösträtt för kvinnor (fil. kand Anna Grönfeldt skriver en längre artikel i frågan i maj), insändare om nykterhetsfrågan, rapportering om gruvarbetarnas villkor, om skolbarnens mat, om landstingspolitiken, om ”skolväsendet i länets kustsocknar”.

I en polemik på temat ”sport och alkohol” kritiserar VK Svenska Dagbladet och ifrågasätter huvudstadstidningens bildningsnivå. Plötsligt redovisas en baptistkonferens i Sundsvall.

I en kontaktannons under rubriken ”Norrländskor” söker en ”nykter och redbar” 40-årig smålänning en glad och ädel ”flicka eller änka – hälst från landet och med änkla vanor” för äktenskap. ”Finns något kapital skadar ju inte”, tillägger smålänningen.

Den trängdes bland artiklar där Gustav Rosén bemöter länsnotarien Sven Hallström i ett ärende.

Ett av de intressantaste, och längsta, inläggen denna sommar hade kontraktsprosten i Åsele Johannes Arbman om lappmarkens problem och möjligheter. Han tar bland annat upp huruvida en inlandsbana eller tvärbana vore att föredra i järnvägsfrågan och förordar en tvärbana som nyttigare. Vissa debatter tar aldrig slut, och har pågått längre än vi kan ana.

Och så då, mitt i allt detta, redogörelser från de olympiska spelen i Stockholm; från tennis, skytte, segling, hästtävlingar, maratonlöpningen.

"De olympiska kappseglingarna avslutades i dag med en omsegling för de båtar, som hade samma poäng. En svag ostlig vind rådde och vindstyrkan var ungefär 4 meter i sekunden." Sedan följer omedelbart resultatlistan.

Rapporteringen var saklig, men torrt redovisande, och ger en läsare som hundra år senare försiktigt, nästan utan att andas, kikar i de spröda exemplar som bevarats, ingen som helst överblick eller känsla av storartad idrottshändelse.

Klippen skulle ge dagens professionella, granskande och berättande sportredaktioner gråa hår när skribenten får OS på hemmaplan att låta som sjö- och väderrapporten en onsdag. Bilder saknas givetvis. Temperament och utsvävningar, sparade VK åt andra ämnen.

Men ibland tillåtes något utöver resultatredovisandet. Om tennisens första dag: "Vennergren, som tränat mycket på sista tiden, och f.n. kanske är den bästa svensken, vannlätt efter ett omsorgsfullt och vackert spel."

Mot slutet av spelen gör VK en genomgång av vad den internationella pressen skrivit om spelen. Tyska tidningar här och var kritiska, men ändå med ”månget vackert erkännande” av spelens förlopp. Engelska tidningar nästan undantagslöst positiva. Gensvar även i Frankrike.

Och så refererar VK, överraskad av berömmet från väster, vad Norska Morgonbladets B.W Nörregård skrivit om att spelen gett Sverige omvärldens sympati:

”De tusentals människor från alla världens land, som strömmat till Stockholm och ha rest genom landet, komma att ta med sig ett begrepp om detta. De komma att fatta hur det har gått till att detta avsides belägna, folkfattiga land har kunnat arbeta sig fram till och i över 100 år behålla platsen som en av Europas ledande stormakten. (…) Detta är väl värt de stackars hundratusen som spelen kunna ha brakt i underskott. Bara i reklam är det mera värt.”

Men de olympiska spelen var redan på den tiden även ett spektakel och en kuliss, och VK oroade sig trots allt för kostnaderna och den fortsatta användningen av arenorna, när festen väl var över. I sin slutkommentar om spelen skriver VK (parallellerna till dagens arenadebatter runt om i landet är påtaglig):

”Vem skall förvalta stadion? Vad blir stadions framtid öde? Se där en fråga som framställer sig nu när olympiska spelen är över. Efter olympiska spelens slut förvaltas den dyrbara ägendomen av Sentralförbundet för idrottens främjande. En fråga, som, så viktig den är, icke har fått någon lösning är frågan om stadions ekonomi i framtiden. Givetvis blir det mycket dyrbart att underhålla den väldiga byggnaden.”

VK oroar sig för att skötseln av gräsmattorna kostar flera hundra kronor i veckan och för personalkostnaderna, men anser att stadion är ett ”statsintresse” och förutspår: ”i sista hand blir det väl också staten som tar det ekonomiska ansvaret på sig.”

Det blev en av de finaste tv-scener som finns, tycker jag, när Gert Fredriksson på ålderns höst, kring sekelskiftet, intervjuades i Sveriges televisions dokumentär om århundradets idrott. Han berättade hur han, sexfaldig OS-guldmedaljör och sjufaldig världsmästare i kanot, fortfarande i 80 års-åldern på ensamma turer ibland kunde ta sikte på något längre fram, låtsas att det var OS-final igen, att det fanns motståndare tätt omkring och så försökte höja farten, ta i lite extra, för att komma först till ”mållinjen”.

Ensam ute på vattnet, 40 år senare, ohjälplig tävlingsmänniska in i det sista och som ett barn i fantasin om den stora triumfen, i en lek som jag tror varenda idrottande tioåring kan känna igen sig i, och de flesta av oss cyniska trötta mitt i livet-slöfockar, som när vi tror att ingen ser, ger efter för frestelsen att utkämpa en spurtstrid i OS-finalen på cykelturen, eller skjuta det avgörande målet i fotbolls-VM med en sten på ungarnas grusplan, eller avgöra Wimbledon med en otagbar retur hemma framför spegeln.
Bättre kan idrottens lycka och innersta drivkraft inte beskrivas, än i Gert Fredrikssons lilla ankedot.

Med det, med Gert Fredriksson i kanoten ute på vattnet, har de nu inledda spelen i London inte mycket gemensamt, och ändå allt gemensamt.

Det är vad som ytterst ger dem legitimitet, får oss att följa sändningarna. Det är vad som driver de flesta deltagare. Och det är samtidigt vad det storpolitiska maktspelet kring arrangemangen hotar att kasta mörka skuggor över.

Till det, idrottens fest och de olympiska spelens politiska baksida, blir det anledning att återkomma de kommande veckor.

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Av , , Bli först att kommentera 6

Om en nykterhetsagitator som vandrade runt i Västerbotten under tio års tid 1899-1909 och sedan skrev en än i dag mycket underhållande bok om sina möten och erfarenheter, handlar den tredje delen i min krönikeserie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Det är norrländsk roadmovie som bara väntar på att göras, en skarp, dråplig och rapp berättelse om ett Västerbotten i förvandling för drygt hundra år sedan. I papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson på temat.

De två inledande delarna finns här:

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

————————————————-

Han förändrade Västerbotten – och Västerbotten förändrade honom

"En av de första dagarna i juli 1899 anträdde jag en affärsresa till övre Norrland. Före afresan från mitt hem i Norrköping meddelade jag en ordensbroder, att det var min afsikt att söka anställning som talare i något av de norrländska distrikten. "Gör det icke"; sade han, "du kan aldrig härda ut i den förfärliga köld som lär härska däruppe, för att nu icke tala om den mängd vargar och björnar som finnas där, och för vilka du nog komme att råka ut. Och så lär det bara vara lappar som bor där."

Så inleder nykterhetsagitatorn Emil Öster 1909 en märkvärdig berättelse i boken ”Tio års vandringar i Västerbotten i Goodtemplarordens tjänst : 1899-1909”, en skildring av hans insatser för att bilda nykterhetsloger och värva nya medlemmar i Västerbotten under ett decennium.

Emil Östers skildring är en skarp, dråplig och rapp berättelse om ett Västerbotten i förvandling för drygt hundra år sedan. De många besöken i byar och bygder – han verkar ha varit nästan överallt – bildar tillsammans ett vittnesmål om ett helt landskap i rörelse mot en ny tid. Hans mission gällde nykterheten, men hans berättelse är större än så, och folkrörelsernas verkan i landskapet var alltid djupare än de övertygelser som drev dem.

Emil Östers berättelse, det är det första man slås av, har spänsten i behåll, nästan förunderligt med tanke på åldern och genren. Det är resereportage, skrönor, förmanande tal, skryt, temperament och gott humör i obekymrad blandning. Han måste ha varit ett sjutusan till energiknippe.

Hans uppgift blev att vandra kring i byarna för att med hjälp av anföranden och organisationstalang bilda nykterhetsloger och värva nya medlemmar. Det var inte populärt i alla stugor. Hett kunde det gå till.

Det går på tok redan i Röbäck första hösten, vars ungdom han påstår är ”vida bekant som rå och ohyfsad samt begiven på dryckenskap.” Röbäckspojkarna, skriver han, brukade samlas på aftnarna ”utefter landsvägen och mer än en blev utan vidare dragen ur åkdonet och genompryglad, innan han fick fortsätta resan.” När han håller sitt första anförande där uppstår ”vilt tumult” och en sten kastas genom fönstret och utlöser ”vild panik”.

Först sedan ordningsmakten ingripit, dömt den skyldige till 150 kronor böter och domaren hållet ett ”gripande förmaningstal till den unge mannen, vilket han sent ska glömma”, så blir det ordning i Röbäck igen, enligt Emil Öster. ”Efter den betan blev”, skriver han som en snabb försoning med byn, ”Röbäcks bybefolkning som omskapad, ungdomen började uppträda mera hyfsat och flera av byns äldre personer slöto sig till logen.” (Benny Karlsson har spunnit på det i en krönika en gång)

I Täfteå får han problem igen, där några berusade män stör hans tal, tar fram karamellstrutar och, skriver Öster, började ”bombardera både mig och varandra med karameller.” Men kvällen slutar väl och 16 personer lovar att återuppta logearbetet.

Så där håller det på, i varje by händer något eller iakttar han något speciellt, roligheter, värme, kyla, motstånd, fylleslag, högtider, knivslagsmål. Ofta går det trögt. I Tallsjö verkar han inte ha väckt någon större entusiasm.

På väg till Vilhelmina och Mikaelihelgen ramlar han i myren, ”men ingen skrattade, ehuru jag tror det skulle sett nog så lustigt ut”. Han berömmer logen och ordenshuset i Rundvik som ”fostrat en skara ungdom till dugande män och kvinnor”.  I Öre störs han under sitt tal av en äldre person, ber om tystnad men konstaterar det vara omöjligt att få till stånd nykterhetsarbete i byn. I Baggböle, där han får övernatta i ett rum hos en familj, knackar det på fönstret sent en lördagskväll och en ung man ber honom låsa upp och släppa in honom. Det visar sig vara en friare i tron att husets dotter, inte en gästande nykterhetstalare, sover där.

I Kolaboda tillbringar han sin första jul hemifrån. ”På julafton gingo mina tankar oupphörligt till mitt 100 mil längre söderut belägna hem”. 1904, på våren, får han sin första sjukdom och tvingas söka läkarhjälp i Umeå. Vid ett annat tillfälle behöver han massage efter överansträngning.

Om Skellefteå skriver han på ett ställe att det inte finns något som inger en Skellefteåbo en större panisk förskräckelse än ordet socialist. Det har ju förändrats med tiden. Kärlek börjar alltid med bråk, som man säger.

Han tycks besöka varenda känd och okänd plats i Västerbotten, i en tid när det tog tid och kraft att resa. Han är i Byske, i Jörn, i Ava, i Olofsfors, i Lövånger och Dorotea, i Ormsö och Gummark, i Hjoggböle och på Holmön, i Stensele och i Örträsk, i Malgovik och Bygdsiljum. Överallt.

Han har, som även Per Runeson noterade på VK-kultur för några år sedan, återkommande problem med kyrkan och prästerna (en intressant krock mellan två rörelser som så småningom ofta skulle flyta ganska nära varandra, och ibland strömma gemensamt, i Norrland). Men det finns undantag. Kyrkohedern Bjurberg i Fredrika ”är absolutist”, använder icke ”tobak i någon form” och dricker endast ”12 koppar kaffe pr år”.

Han framför även allmänpolitiska synpunkter:
”Bolagsväldet har häruppe skapat en fattig proletärklass. (…) Vad Wästerbotten och hela Norrland i övrigt behöver, är tiotusenden nya egna hem, en ny självägande bondeklass, delvis uppväxt ur ett brutet bolagsvälde, samt därigenom, att kronans ägovidder, på vilka finnas den bästa skogen och god jord i stor utsträckning, öppnas för kolonisering.”

Det är nya byar och möten på varje sida. Emil Öster sammanfattar själv facit efter tio år, med viss fåfäng noggrannhet: han har färdats 3620 mil, hållit 2445 föredrag som åhörts av sammanlagt 171 400 personer. Han har förberett eller bildat 99 loger och värvat 2486 nya medlemmar.

Medlemstalen för nykterhetsrörelsen på det nationella planet uppvisar samma expansion: från 88 426 medlemmar 1899 hade den svenska nykterhetsrörelsen växt till 145 653 medlemmar 1909. (Uppgifter hämtade ur Hilding Johanssons ”Den svenska godtemplarrörelsen och samhället”, 1947)

Att så många sökte sig till rörelser där kärnverksamheten handlade om politiska reformkrav och folkbildningsmål, och där man ingick i ett nationellt och internationellt organisatoriskt sammanhang långt utöver den egna byn, fick stor betydelse på sikt.

Folkrörelserna hade en stor betydelse för att väcka människor till självmedvetenhet och ge människor självförtroende att ta för sig, ta ansvar för sin situation och kräva sin rätt och – inte minst viktigt – upptäcka varandra på nya sätt och bortom tidigare, ganska snäva geografiska gränser.

Liksom de lokala dagstidningarna, konsten, litteraturen och nya industrinäringar några decennier senare skulle bidra till att belysa landskapen, synliggöra dem, betona deras värden och ge dem röst i nya sammanhang, så spelade de tidiga folkrörelsernas insatser runt om i landet en viktig roll för att skapa en känsla av regionala sammanhang och gemenskap för människorna som bodde där.

Folkbildningspionjären Oscar Olsson (han ”med skägget”) skrev i boken ”Femtio års godtemplararbete i Sverige 1879-1929:

”Före 80-talet hade menige man i bonde- och arbetarkretsar levt efter det gamla ordet: ”när en var sin syssla sköter, går det bäst, evad oss möter”, och levt därefter på det sättet att hans intressen inte gärna sträckt sig utöver den snäva ramen av de personliga och familjeintressena. Åtminstone gingo de sällan utöver sockengränsen. Tack vare Godtemplarorden sprängdes dessa trånga gränser för tiotusental efter tiotusental av svenskt småfolk, som i en stor social fråga komma fram till en verklig känsla av samhällssolidaritet och samhällsintresse.”

Emil Öster och andra folkrörelseslitvargar lärde känna Västerbotten, men hjälpte också Västerbotten att till viss del upptäcka sig självt.

Om alla detaljer är helt sanna i det Öster skriver, kan man nog ha sina tvivel på. Är han rättvis i sina hårdaste omdömen? Knappast. Kringvandrande politiska agitatorer och storfiskare har en del gemensamt: med åren växer gäddorna och dråpligheterna i omfång och dramatik. Men gäddorna fanns. Och dråpligt var det säkert ofta.

Hur var han som människa, de åren när han drog runt? Det kan man förstås bara spekulera kring.
I förläggaren och översättaren K.J Bohlins förord till en svensk utgåva från 1892 av den berömde amerikanske nykterhetstalaren John B Goughs mest kända tal, ”Eko från talarstolen” – en bok som Emil Öster torde ha känt till och läst då K.J Bohlin var en av dem som gett honom referenser med upp till Norrland – karaktäriseras Goughs så här:

”Han hade en ståtlig figur. Hans flytande tal, hans dramatiska förmåga, gripande allvar och sällsynta begåvning att rycka åhörarne med sig och förmå dem att skratta eller gråta, gjorde, att han tog skarorna med storm”.

Det var en beskrivning av en förebild även för de svenska nykterhetsagitatorerna på den tiden.

Jag föreställer mig för egen del Emil Öster som en blandning av sträng moralist, bullrande charmör och driven fixare, som kunde ”ta folk”. Förmodligen var han trevligare, bjöd på mer glimt i ögat, i goda vänners lag, än i mötet med dem han uppfattade stå i vägen för nykterhetsarbetet. Säkerligen hade han en svartvit världsbild när det kom till alkoholfrågan.

En pragmatiker i organisationsärenden, en dogmatiker i sakärenden. Så tänker jag mig honom. Och som en kraftfull, självsäker, fåfäng och alltid underhållande talare, som åskådliggjorde sina tal med preparat, planscher och bilder.
Men om det kan man bara gissa. Att det märktes när han vandrade in i en by, kan man utgå ifrån.

Och hur väl fångar han, där han hastar i ofta väglöst land från ort till ort, från möte till möte, stämningar och sedvänjor i de olika byarna? Bo Johansson från Vilhelmina skrev en betraktelse om Öster och hans bok i VK i september 1990, och noterar bland annat:

”I Emil Östers bok ges, som sagt, också glimtar från snart sagt varenda by under 1900-talets första decennium i Västerbotten och södra Lappland. Alla dessa glimtar och noteringar bildar tillsammans en den tidens ”Västerbottens-profil” (…) I många fall beskriver Emil Öster i sin bok det han tycker karaktäriserar respektive by han besökt och människorna där. I den mån jag råkar känna till några av de där byarna i dag så är det nästan anmärkningsvärt hur Emil Östers beskrivningar ännu förefaller vara giltiga.”

Hans förhållande till just lappmarken är värd att nämnas. Det går igen på flera ställen i boken, man kan nästan ana ett slags inre monolog, hur han relativt snabbt övervinner, korrigerar och aktivt börjar argumentera mot de fördomar han bar med sig från sin omgivning söderöver och från kusttrakterna av länet. Fördomar om lappmarkerna och människorna där. Hans egna erfarenheter gav honom andra intryck. Han fick gensvar inåt landet och trivdes bra där:

”Det skulle dock icke komma att dröja länge, förrän det blef mig klart, att den på kommunikationer så vanlottade lappmarksbon i språk, seder och intelligens stod mycket högre än kustlandsbon”.

För just det tidiga föreningslivet i Vilhelmina fick Emil Öster, som Eric-Oscar Oscarsson konstaterade på VK-kultur 2006, en bestående betydelse. Lisa Johansson-Sandberg beskriver i skriften Folkbildningsminnen situationen i Vilhelmina i slutet av 1800-talet när det gäller läsning så här:

”Skolväsendet var bland allmogen ett nästan okänt begrepp. Visst fanns det folk som kunde läsa och som hade råd att låta sina barn gå i skola. Det var rika bönder som sände sina barn, när någon flyttande lärare kom till byn och som samlade barnen i något bondkök. De fattiga barnen måste stanna hemma. Kanske tärda av läshunger lyckades de i alla fall lära sig en bokstav här eller där.”

Det var med det som bakgrund folkbildningsarbetet och föreningslivets olika projekt tog fart.
I Vilhelmina fick Emil Öster också kontakt med Elsa Laula, en av de viktigaste förkämparna för samernas rättigheter. Hon avbildas också i boken, som en viktig person.

Och så blev det nog med tiden, som långa vandringar brukar vara, lika mycket en inre resa, som en yttre; en kamp inte bara mot andras fördomar, utan också mot egna. På de sista raderna i boken klingar ett sentimentalt bekännande fram i tidens ton, en tydlig markering av vilka bygder han kände starkast för efter tio år i Västerbotten:

”Då jag nu ser tillbaka på de 10 årens vandringar i Västerbotten och tänker på all den kärlek och det tillmötesgående som kommit mig till del, glömmas så lätt mödorna, farorna och motståndet, och jag måste då erkänna, att dessa år varit de lyckligaste i mitt liv. Jag känner dock ofta en dragning till fjällen och den enkla befolkningen där. Kanske står jag än en gång däruppe betraktande de underbara vidderna från fjällen eller talar ett sanningsord för fjällens barn."

Emil Östers vandringar är en norrländsk roadmovie som väntar på att göras. Hugade unga filmmakare i Västerbotten har i hans anekdoter, och epoken som ger dem färg, ett rikt lokalt material att ösa ur.

Raderna på filmaffischen kan vi väl bjuda på redan nu:

Han kom med ett uppdrag och en övertygelse. Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

Av , , Bli först att kommentera 7

50 skäl att fascineras av Västerbotten, är namnet på en ny krönikeserie för det kommande året som jag kör igång i och med denna krönika.

Tanken är att varje vecka framöver ta upp någon plats, historia, person eller anekdot i Västerbotten eller ur Västerbottens historia och skriva några rader om det. Inga breda sammanfattningar, stora upptäckter eller genomgripande teser, utan mindre iakttagelser och noteringar om ditt och datt från bygdernas, orternas och städernas historia som återfinns i landskapen, kvarteren eller skrifterna. Sånt jag eller andra som tipsat mig, fascinerats av, helt enkelt, och som speglar de större sammanhangen och utvecklingslinjerna indirekt.

Förhoppningsvis kan både nyinflyttade läsare och läsare som bott i länet hela sina liv, upptäcka en del intressanta berättelser och platser under seriens gång, eller påminnas om sådant de redan kände till.

Först ut är byn Lomsjö, på vägen mellan Åsele och Dorotea, och en märklig episod i svensk radiohistoria. Del 2, om något helt annat, kommer nästa vecka.

—————————————

Lomsjö: tårar, ryssmattor och brödrapirater i etern

PÅ PINGSTAFTONEN den 31 maj 1952 var det roliga slut. Rubriken i VK den 3 juni det året, sammanfattar den sensationella upptäckten: ”Skogsarbetarbröder i Lomsjö var eterns mystiske främling”. Efter nästan ett års tids gäckande av medier, myndigheter och andra radioamatörer hade den populära piratsändaren – som rönt alltmer intensiv uppmärksamhet över landet och blivit en riktig snackis – avslöjats.

UNDER NAMNET ”Black Peter” hade någon på hösten 1951, om kvällarna efter klockan tio, börjat sända illegalt över 80-metersbandet. I huvudsak bjöd Black Peter, som kunde höras runt om i Sverige, på populär musik som den dåtida monopolradion – en enda kanal – inte ansåg ingick i uppdraget.
Omständigheter och radioröstens dialekt hade gjort det uppenbart att sändaren hörde hemma någonstans i Norrland, men var visste man inte. Ett tag trodde man att Black Peter fanns i närheten av Kramfors. Aftonbladet skickade ut ett eget flygplan till Ångermanland med en pejlare för att hitta den mystiske svartsändaren.
Men det var Lomsjö som skulle skrivas in i den svenska radiohistorien.

Nybyggarland är nästan alltid någon annans gamla land, med en mörk konflikt om rätt och tillhörighet; historier om övergrepp, missämja i generationer och bara ibland försoning. Lomsjös utveckling har kanske inte varit så dramatisk, men börjar med samma konflikt. Skriften ”Lomsjöbygden” från 1980 (en källa till byns historia liksom boken ”Lomsjö och Lomsjöborna” som kom häromåret), berättar att Erik Eliasson kom till Lomsjö 1738, utan nybyggesrätt. Lomsjömarkerna ”ägdes före nybyggartiden av en renägande same, Arvid Larsson, som vinterbetesland.” Först efter många turer fick Eliasson sitt s.k.frihetsbrev 1746. ”Enligt sägnen bodde han med sin stora familj de första sju åren i en koja nere vid sjön. ”När han fick bärga den första kornskörden grät han av glädje.””

POLISEN OCH PERSONAL från Telegrafverket lyckades så småningom systematiskt lokalisera sändaren till byn i Åseleskogarna, och snart visste de vilken gård det handlade om. När de knackade på dörren till ladugården, som dolde sändarrummet, hade John och Gunnar Figaro, 24 och 26 år gamla, just avslutat en sändning. Den ännu varma utrustningen röjde sista tvivlet om att polisen hittat rätt. Bröderna erkände tämligen omgående.

ATT DET INTE kom som någon överraskning för övriga byn att det handlade om just bröderna Figaro, framgår av källorna. Bröderna trodde att någon måste ha angett dem, men polisen hävdade att det enbart var pejlingsspaning som gett resultat.
I Västerbottens Folkblad dagarna efter återges att byborna länge känt till vad som pågick och att Gunnar Figaro (som byggt utrustningen) talat med en av grannarna och att han då lovat denne ”att han skulle få höra fin musik om han slog på radion på en viss våglängd. Så gjordes och Gunnar spelade Nya Värmlandsvalsen för sin specielle lyssnare”.

I KARIN NORDBERGS artikel i tidskiften Västerbottens temanummer om radio 1995 berättas om hur traktens invånare hållit tyst om vad de vetat och ”uppenbarligen skyddat de båda bröderna, när misstankarna började riktas emot Åseletrakten och Lomsjö”.

För Västerbottens-Kuriren berättade John Figaro (som skött snacket under sändningarna) att de funderat på att skaffa sändarlicens, men att de tyckte att proven för amatörsändare varit för svåra och därför börjat ”praktisera illegalt för att öva upp sig” och att de sänt under nio månader på 80-metersbandet ”för att roa sig” och ”så ofta de hade tid och lust”.

DET FANNS i pressen och hos myndigheterna vissa kalla kriget-farhågor att den illegala radiosändningen hade kopplingar till spionverksamhet. Men Black Peter var följden av nördigt teknikintresse hos två egensinniga, unga skogsarbetare, och av ett missnöje med monopolradions tråkiga sändningar. Karin Nordberg skriver: ”Som så många andra landsbygdsbor ansåg bröderna Figaro, att radion sände alldeles för mycket seriös musik och på tok för lite dansmusik och annan lätt underhållning.”

I Lomsjö står anekdoterna på kö. I Lomsjöbygden, skriften, finns noteringen om hur handlaren Daniel Petter Persson en gång under andra halvan av 1800-talet köpte mjöl från Ryssland, s.k ryssmattor, för 20.000 kronor (!), och fraktade upp det från Nordmaling med hjälp av 12 hästar. En bryggstuga packades full från golv till tak.

Där berättas att det första flygplanet landade på Lomsjön 1928. Där nämns hur sista sömmerskan, Adele Romby, flyttade till Sundsvall.

Där anges var den första sågen byggdes, troligen på 1750-70 talet, en enbladig ramsåg som drogs av ett skovejhjul. Där skildras märkliga bröllopsbestyr och hur kläddtvättningen gick till nere vid sjön före sekelskiftet.

Där berättas om postservicen och djurhållningen. Och om gårdfarihandlaren Erik Andersson från Mellanås, Grynberget, som var känd för sin ovanliga styrka och en gång efter ett vad bar hem en kastmaskin 1 1/2 x 1 1/2 x 65 cm) på ryggen genom "7 km väglöst land."

Där berättas om hur en ”bionisse” från Strömsund kom med sin tältbio på tjugotalet. Om musiken i byn. Och om tranan Kaj som hjälpte Lomsjös fotbollslag att vinna på hemmaplan.

Där berättas om en den äldre, religiöst lagde mannen, som stod vid sitt stugfönster när han för första gången fick se en bil: ”Men si på helvite, de kom en kärra oppätter landsvägen, en gubbe oppå men ingen häst.”

Där berättas så mycket mer.

75 DAGSBÖTER à 4 kr vardera, blev straffet för bröderna, som också blev av med all utrustning, vilket sved mest. De var stolta över sitt kunnande. Varför gjorde man det? ”Vi ville visa att vi kunde”, sa Gunnar senare i livet i intervju med Karin Nordberg. En drivkraft för så mycket här i världen.

******

Första radion i byn förresten, berättar Lomsjöbygden, köptes av Eva Olofsson 1928. ”Det var en 3 rörs Telefunken batteridriven, (anod och blyackumulator) med hörlurar. Första TV var nog Ingel Sundin 1960. Östersund var närmaste sändare och bilden blev därefter, många gånger bara skuggbilder”.

I byn med vyn är det alltid nån bra story på gång.

Hemma eller borta? Är du riktig, lilla vän, eller oriktig?

Av , , 2 kommentarer 9

Vem är en riktig (placera in valfri ort här)-bo? Den lokala bygdens historia är viktig. Men en stad eller en by eller en region utgörs alltid av de människor som bor och verkar där just nu, de som för den historien vidare – var sjutton de än kommer ifrån, likgiltigt vilken dialekt de talar eller vilken brytning de har eller var deras familj har sina rötter.

Och ingen är mer ”riktig” än någon annan, ingen har tolkningsföreträde när det gäller hur andra uppfattar sina egna identiteter.

Om det handlar den här krönikan.

—————————————————-

Hemma eller borta? Är du riktig, lilla vän, eller oriktig?

Varning, det här är en sur, humorlös krönika som märker ord. Det är ingen idé att låtsas som något annat.

Är du en riktig lilla vän, eller är du en oriktig? Hur många procent riktighet når du upp till? Hör du hemma här, eller är du bara en gäst, ett komplement till de andra, riktigare? Är du välkommen att stanna, men inte som fullvärdig medlem i riktighetsklubben? Och om du inte är riktigt riktig här, var någonstans är du riktig då, och hur känns det att vara riktig bara på distans?

Jag har väldigt svårt, milt uttryckt, för allt tal om vilka som är ”riktiga” ditt eller datt, riktiga skelleftebor eller lyckselebor eller göteborgare eller umebor eller stockholmare eller skåningar eller norrlänningar eller fransmän eller vad det än må vara för stereotyp som ska konstrueras och mätas för dagen av dem som får stora skälvan när något inte går att placera in i en kategori eller en kollektivism.

I dag hade Dagens Nyheter ett stort – nyhetsfattigt, eftersom det noterade en självklarhet, men ändå intressant – uppslag om att de flesta stockholmare är födda någon annanstans i landet, alltså är ”lantisar” enligt definitionen som säger att allt utanför Stockholm är landsbygd. Det utlöste diskussioner här och var om vad som egentligen utmärker en riktig stockholmare – familjehistoria, beteende, kläder? Ungefär där var det läge att sluta bry sig.

Hur många procent (placera in valfri ort här)-bo är du? Vad betyder det? Vem bryr sig? Om någon bryr sig, är det ett oroande tecken för bygdens framtid.

Vilken dålig självkänsla en stad eller en bygd måste har för att ägna sig åt att fundera över sådant. Det är det stillastående, exkluderande navelskådandets förljugna sentimentalism.

En stad eller en by eller en region utgörs alltid av de människor som bor och verkar där just nu – var sjutton de än kommer ifrån, likgiltigt vilken dialekt de talar eller vilken brytning de har eller var deras familj har sina rötter – och ingen är mer ”riktig” än någon annan, ingen har tolkningsföreträde när det gäller hur andra uppfattar sina egna identiteter.

Ingen kan frånsägas en identitet, ingen kan tvingas till den. Det finns ingen mer eller mindre riktig umebo eller västerbottning. Vi kan känna oss mer eller mindre hemhöriga på en ort, beroende på våra livsöden, men det handlar om våra egna känslor, inte andras domar. Bevare oss för försök att börja rangordna och placera in människor längs en skala på hur mycket de här hemma i en speciell del av landet.

Inte minst Norrland är ofta fånget i sedan länge utflyttade kändisars nostalgiska barndomsminnen av hur Norrland och norrlänningar är. Inget ont om dem, tvärtom är deras vittnesmål viktiga bidrag till mångfalden av förhållningssätt till norra Sverige, men deras skämtsamma bisatser eller litterära bearbetningar av egna minnen blir ofta den helt dominerande bilden i riksmedia av vad som räknas som det ”riktiga” Norrland. Det är som att deras bilder värderas som sannare än exempelvis erfarenheterna hos nyinflyttade från olika delar av landet och världen som faktiskt bor här nu och kämpar med verkligheten i dag.

Men först, några ord om vad jag inte syftar på.

Den lokala historien är viktig att känna till, att regelbundet återvända till, att skriva på nytt, att bearbeta i politik, kultur, folkrörelseliv och forskning. Det finns nästan ingenting som är värdefullare om man vill samla sig inför kommande utmaningar, än att samla vittnesmålen och minnena från förr, att formulera kommunens, byns, bygdens historia – kulturen, människorna, naturen, näringarna – allt det som ger en viss miljö rötter, bakgrund och sammanhang. Och människorna som levt den historien är de viktigaste källorna av alla.

Min erfarenhet är att det faktiskt ofta är de nyinflyttade på en plats som mest ivrigt kastar sig över den lokala historien. För att snabbare få en känsla och förståelse för gatorna, byggnaderna, vägarna, vattnen eller åkrarna där det nya livet ska gestaltas.

Fina möten är det, när någon gammal bybo som forskat i arkiven och som kan sin bygds historia på sina fem fingrar men som mött axelryckningar i åratal, hinner berätta – i sista minuten – för en nyfiken nyinflyttad familj om det stora och det lilla, det dramatiska och det anekdotiska, från förr.

För en bygds historia tillhör alla som bor där och för den vidare in i en ny tid. Mest spännande blir väl miljöer där det finns en blandning av kvarboende och nyinflyttade.
Och självklart kan man närma sig den lokala historien även ur ett sådant perspektiv med ögon sprängfyllda av glimt, och utan att det har en exkluderande effekt. Men det är en svår balansgång, när riktighet blir en mätfaktor, när försök görs att gränsa av vilka som ska stämplas som blott gäster i den lokala verkligheten.

Jag tror att vi vore naiva om vi förnekade att vägen från det harmlösa skämtet till den slutna, fientliga markeringen mot avvikande, kan vara väldigt kort, framför allt för dem som av olika skäl definieras som mer eller mindre främmande element.

Nu är inte just Västerbotten jätteproblematiskt ur det här perspektivet. Även här finns främlingsfientlighet, utstötningsmekanismer, kotterier och oskrivna lagar byggda på geografisk tillhörighet som tar sig allehanda uttryck i vardagslivet, men säkerligen inte värre, troligen mindre påtagligt, än på många andra håll i Sverige.

Å andra sidan är norra Sverige den del av landet som har allra störst skäl att motverka alla typer av geografiska fördomar och inlåsningar.

Försöken att definiera riktigheten i en lokal tillhörighet är dessutom bara ena sidan av ett problematiskt mynt. Den andra är de motsatta fördomar som finns, odlade i storstadsregionerna, mot människor som stannar kvar på sina hemorter, eller återvänder dit. De får ofta försvara sig, som om det vore något finare i att flytta till storstan än i att bo kvar i en uppväxtmiljö.

Nålsticken mot nyinflyttade och nålsticken mot människor som inte flyttat alls, är uttryck för samma patetiska fenomen: försöken att rangordna människor utifrån bakgrund, istället för att bejaka mångfald.

Hela denna flod av flabbiga skämt om hur norrlänningar är och stockholmare är, har ofta en bitter baksida, ett subtilt budskap från en iskall hierarki om att det finns de som passar in bättre än andra, som anser sig ha tolkningsföreträde, som anser sig ha större rätt än andra att kalla sig saker.

Acceptera inte sånt, vägra sådana hierarkier, motverka sådan utstötning. Vi alla som lever och verkar här, med alla våra olika livsöden, bakgrunder och erfarenheter, skapar tillsammans vad Västerbotten är. Och ingen är mer eller mindre riktig än någon annan.

Det digitiala Västerbotten – Fwd: ps Ammarnäs hälsar

Av , , Bli först att kommentera 5

I dag hölls ett rundabordssamtal i Umeå med politiker, företagare och universitetsfolk om digital teknik för hållbar utveckling och minskad miljöbelastning. I den inledande panelen satt IT-ministern Anna-Karin Hatt, regionrådet Erik Bergkvist, vikarierande landshövdingen Birgitta Heijer och landstingsrådet Peter Olofsson.

En teknisk revolution pågår, och Västerbotten kan uppvisa både de flottaste laboratorierna och de mest slitna barrikaderna. Samma län, olika världar, men gemensamt digitalt öde på sikt, med stora möjligheter, men också en del problem som tekniken inte rår på. Om det handlar den här krönikan. 

I morgondagens papperstidning med Niklas Erikssons teckning på temat.

———————————————-

Det digitala Västerbotten – Fwd: ps Ammarnäs hälsar

Västerbotten har bredband i världsklass, och internetuppkoppling i strykklass. Västerbotten leder utvecklingen och kämpar för att inte tappa kontakten med den helt. En teknisk revolution pågår, och Västerbotten kan uppvisa både de flottaste laboratorierna och de mest slitna barrikaderna. Samma län, olika världar, men gemensamt digitalt öde på sikt. Gräv inte skyttegravar. Erfarenheterna hos dem som har privilegiet att kunna skynda före och hos dem som kämpar för att inta stängas av och ute, kan samspela och stärka varandra, om det finns en regional helhetssyn och solidaritet.

Den brittiska tidskriften The Economist ägnade ett temanummer häromveckan åt vad som kallas den tredje industriella revolutionen.

Den första kom mot slutet av 1700-talet när gamla hantverksmetoder börjades ersättas av mekaniserad fabriksproduktion. Den andra kom i början av 1900-talet när massproduktionen slog igenom i stor skala. Dessa två industrirevolutioner, skriver Economist, ”gjorde människor rikare och mer urbana”.

Nu är vi på väg in i den tredje revolutionen – när produktionen digitaliseras. Och den kan komma att förändra det mesta.

Professorn i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitet, Jesper Strömbäck, som är huvudsekreterare i den av svenska regeringen tillsatta Framtidskommissionen skriver på kommissionens hemsida om The Economists temanummer:

”Det råder dock inget tvivel om att förändringarna kan komma att bli fundamentala. De kommer både öka konkurrensen och förändras dess dynamik, och de kommer öka kraven på flexibilitet, innovationsförmåga och kompetens. Precis som övergången från hantverksproduktion till fabriksproduktion och sedermera massproduktion skapade vinnare och förlorare kommer den tredje industriella revolutionen göra det. Att det leder till nya utmaningar för individer, företag och nationer råder det knappast något tvivel om. Viktigt att komma ihåg här är att utmaningar inte bara betyder risker, utan också nya möjligheter.”

Ur ett Norrlandsperspektiv finns skäl att tro att den här revolutionen inte med nödvändighet kommer att driva på och drivas på av urbanisering, utan bland mycket annat – och om landsbygdsregionerna ser och tar chansen – innebära en revansch för andra typer av livs- och produktionsmiljöer än storstadens.

I dag hölls ett rundabordssamtal i Umeå med politiker, företagare och universitetsfolk om digital teknik för hållbar utveckling och minskad miljöbelastning. I den inledande panelen satt IT-ministern Anna-Karin Hatt, regionrådet Erik Bergkvist, vikarierande landshövdingen Birgitta Heijer och landstingsrådet Peter Olofsson.

Digitala agendor, IT- och innovationsstrategier är ämnen som kan stimulera både djärva, insiktsfulla utläggningar och rent, till intet förpliktigande snömos. Men det står utom tvivel att Norrlandslänen är den del av Sverige som har flest skäl att intressera sig för ämnet. Västerbotten inte bara behöver de tekniska lösningarna, utan måste ligga i täten när det gäller att ta fram och utveckla dem.

Den nya värderingen av norra Sveriges naturresurser i takt med ökad globalisering och i ljuset av det nygamla klimathotet, att hitta en väg för att båda nyttja dem och värna dem, behovet av innovationer för servicelösningar på framtidens landsbygd, både inom välfärden, näringslivet och för invånarnas kulturintresse och informationsbehov, nödvändigheten av renare, mer hållbara transportlösningar – digitala lösningar blir allt viktigare på nästan alla områden som utgör de största möjligheterna och de svåraste utmaningarna för norra Sverige.

Digitala hjälpmedel blir allt viktigare för industriernas hela produktionskedjor, även ur ett miljöperspektiv.

Tekniska innovationer kan långt högre utsträckning än i dag bidra till ett resurseffektivare, miljövänligare privatboende och till mer hållbara privata transportmönster.

Det glesbygdsmedicinska arbete som pågår i bland annat Storuman kan visa på möjligheter för modern, teknikburen service på landsbygden och rentav bädda för en exportframgång. Inlandets demografiska utmaningar är inte unika i världen, , och den som tidigt omsätter erfarenheter till lösningar kan både visa andra vägen och skapa ny lokal tillväxt för egen del.

Distansupplägg för högre utbildning och konferenser är ett annat område där massor har hänt, men ännu mer kommer att hända åren framöver.

För en region där mycket handlar om att överbrygga avstånd utan att tappa tid och kvalitet, är allt detta avgörande.

Men annat som kräver mänsklig, fysisk närvaro och konkret service på plats, kan aldrig ersättas utan att livet förtvinar.

Om att den gränsen existerar mellan vad nya tekniska lösningar kan kompensera för (eller rentav förbättra) och vad som aldrig kan kompenseras – och att den gränsen handlar om glesbygdens överlevnad – har upproren i Åsele och Dorotea handlat. Till en digital agenda hör inte bara att upptäcka dess möjligheter, utan också att se gränserna för dess relevans.

Västerbotten kastas just nu mellan hopp och förtvivlan. Sanningen ligger någonstans däremellan. Se varandras erfarenheter. Det pågår en revolution. Den skulle kunna bli hela landsbygdens revansch.

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Av , , Bli först att kommentera 5

Norrlandsbegreppet, regionsamarbeten, möjligheter, problem och fantomsmärtor kanske kan sägas vara ämnet för den här krönikan, som tar upp den här nya forskarboken från Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet:

Ett delat Norrland – på väg mot regioner?

Till den kommer jag att återkomma fler gånger framöver, den är mycket läsvärd och rekommenderas.

I papperstidningen med en poetisk teckning av Niklas Eriksson på temat.

Eftersom det tyvärr felaktigt, i en annars utmärkt text, på ett ställe i forskarboken angående mediernas bevakning står att regionfrågan bara tagits upp ett fåtal gånger på ledarplats i bland annat VK – vilket torde förvåna trogna läsare – så kommer här nedan några tidigare inlägg av mig på Norrlands- och regiontemat.

Ett slags sammanfattning, som en gest till den nya boken också som blir en ny källskrift att gå till för alla oss som intresserar oss för de här frågorna, av hur jag diskuterat frågor kring Norrland, Västerbotten, Umeå och regionala identiteter de senaste åren, och givetvis hur även mina egna perspektiv förändrats och utvecklats med tiden:

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm – älskar, älskar inte

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Botniabanan är ett på edra platser

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Norrland, klichéerna och möjligheterna

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Förluster landsbygden inte har råd med

Kommer vi att bli Botniabor i framtiden?

Samma gamla avstånd

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Norrland borde skälva oftare

Umeå – vad ska man säga?

Nyåker, Örträsk och Norrland – mellan hopp och förtvivlan

Den tänkta storregionen rasar samman

Är Norrland en myt? Existerar Norrland?

Norrland är inte ett slutet kärl

Stig-Helmer, Waltons och regionfrågan

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Nästan som i storstan – fast bättre och på eget vis

Bygg storstad i Umeå – för Norrlands skull

Ingen ska behöva längta bort på grund av intolerans

Regionfrågan – cliffhanger eller svart ruta

En kastad handske åt Botniaregionen

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Rökmaskin eller klartecken för Norrland

Ikeas betydelse för Umeå. Och lägg inte ned byskolorna

Regioner och identiteter – sista ordet är nog inte sagt

Svårt att väcka entusias för regioner i Sverige

En dålig kompromiss

Här är karusellen som ska gå till kvällen

Kritik av regionfrågans hantering

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Landstingspolitik på väg att bli en snackis

Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland

Skilda världar i regionfrågan

Tuffare för Norrland att få gehör

Ta ingen skit Robertsfors

Bilden av Norrland – här och i omvärlden

Vad symboliserar skaparkraft i 2000-talets Norrland?

——————————————–

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Det är anmärkningsvärt att regiondebatten kan vara så svagt utvecklad, trevande och misstrogen i ett av Sveriges viktigaste tillväxtområden. Den stora staden vid kusten växer så att det knackar, men vet inte riktigt hur den ska hantera sin egen utvidgning, socialt, ekonomiskt och med hållbar infrastruktur i en planering för 2000-talet.
Samtidigt har många orter i regionen svårt att förverkliga sina potentialer, att komma ut ur skuggan. Behovet av regionförstoringsprocesser över ett större geografiskt område, är lika uppenbart som oviljan hos många viktiga aktörer att tänka storregionalt.

Att de mindre orterna runt omkring får draghjälp av huvudortens tillväxt, men samtidigt är viktiga även för storstaden – en del av svaret på frågan hur många av de problem som uppstått där ska kunna hanteras – har svårt att få genomslag i debatten.
De små misstror storstaden, som arrogant tycks vilja sluka allt, och storstaden håller på sitt, utan mer än ett pliktskyldigt intresse för vad som händer direkt bortom de egna gränserna. Ingen säger nej, men få säger ja med något större engagemang, när det väl kommer till kritan. Det är som bäddat för ömsesidigt baktaleri.

Att medielandskapet är splittrat mellan ett nationellt och en mängd isolerade lokala perspektiv, utan det sammanbindande regionala perspektivet, hjälper inte heller.

Jag syftar förstås på situationen i Mälardalen.

Men det var inte det den här krönikan skulle handla om.

I veckan kom en forskarbok – ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” – från Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet, som jag ska återkomma till här på ledarsidan framöver.

Boken sammanfattar ett projekt där ett antal forskare tittat på frågor som handlar om Norrland, regionala attityder, regionaliseringsprocesser och norra Sveriges framtidsperspektiv. Infallsvinklarna är många och det är omöjligt att sammanfatta alla delar i en text, men en genomgående frågeställning rör just Norrlandsbegreppet och Norrlandsidentiteten.

Finns det en sådan? Det är en avgörande aspekt i varje diskussion om nya regionbildningar mellan de nordligaste länen: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland.

Jag tänker på hur relativt ofta det händer att man som umebo berättar för någon i Stockholm var man bor och får till svar något i stil med: ”Intressant, ja jag såg det där som hade hänt i Boden i går”. Eller: ”Kul med Ikea i Haparanda”. Eller: ”det går ju bra för Luleå i Elitserien nu”. Och man vill bara svara, med en egen TT-flash: hallå, extra, den genomsnittliga umebon bryr sig mer om vad som händer i Malmö än vad som händer i Luleå, Örnsköldsvik, Skellefteå eller Boden, och tvärtom. Utom då när det gäller hockey, och det intresset är inte alltid av den, hur ska vi säga, vänskapliga, lyckönskande sorten.

Den vanliga bilden är ju att övriga Sverige ser på Norrland som en diffus enhet däruppe någonstans, medan människor här vill betona att det är för stora avstånd och inbördes skillnader för att ett Norrlandsbegrepp ska duga och vara relevant.

Den nya forskarboken nyanserar och fördjupar den bilden i bidrag om politikens gränsdragningar, medielandskapet och medborgarnas känsla av hemhörighet – vilket det blir skäl att återkomma till. Men den bekräftar rakt igenom att Norrlandsidentiteten långt ifrån är något enkelt och självklart, varken på längden eller tvären.

Väger det som förenar, av tradition eller av trycket från samhällets strukturomvandlingar, tyngre än det som skapar konflikter och misstro?
Något slags Norrlandsidentitet existerar och har betydelse, parallellt med många lokala identiteter. Men den har svårt att bära upp både en problematisk syd-nord-dimension och en problematisk öst-väst-dimension.

Norrlandsbegreppet finns. Men det har myror i baken och kan inte sitta still. Myllret skapar både energi och irritation. Där är där man inte är. Här är här där man är. Här har man alltid med sig.
Det är väldigt svårt att skapa en norrländsk offentlighet och en Norrlandsdebatt som är större än de enskilda kommun- och länsperspektiven, men mer regionalt distinkt än det nationella perspektivet. Politiken lyckas inte, medierna lyckas inte, medborgarna efterfrågar det inte i någon större utsträckning. Lika fullt föreligger ett behov.

För till skillnad från Mälardalen har de flesta kommuner i norra Sverige inte bara ett vagt behov, utan ett akut behov av nya regionaliseringsprocesser. Problembilden är djupare här och marginalerna mindre, på sina håll obefintliga.

Nya samarbeten, en solidaritet inom ramen för ett regionalt helhetstänkande, kommer att krävas för att framtidens landsbygd ska kunna hållas levande, med social service, infrastruktur, valmöjligheter och företagande.

Och de norrländska städerna och stadsnära kommunerna vid kusten har inte, i sin konkurrens med regioner söderut, råd på sikt att se den omgivande glesbygden förtvina.
Övergripande regionprojekt kan i det sammanhanget bli till hjälp även för lokala experiment, och omvänt.

De nordligaste länen kommer dessutom, vare sig de vill eller inte, att tvingas gå samman oftare för att kunna hävda sig i dragkampen om investeringar och satsningar, nationellt och internationellt.

Den norrländska mångfalden, som gör Norrlandsbegreppet svårdefinierat och ibland omöjligt, kommer att bli ännu viktigare att betona och bejaka framöver. Det får aldrig handla om att likrikta och förenhetliga.

Men en del gamla gränsdragningar och låsningar på kartorna – oviljan att erkänna att det i många lägen är vettigt och berikande att se en större regional gemenskap – kommer att framstå som ohållbara och hämmande.

Varför inte se de upplösta gränserna som en möjlighet till frigörelse och större egenmakt för hela norra Sverige?

Intressanta dofter från långkoket i Vännäs

Av , , 3 kommentarer 13

Vännäs är den enda kommunen i Västerbotten utöver Umeå som visar plussiffror i SCB:s senaste befolkningsstatistik. Vännäs kan ha något intressant på gång, med relevans för många landsbygdskommuner. Om det handlar den här krönikan. I morgondagens papperstidning som vanligt med teckning av Niklas Eriksson på temat.

———————————————

Intressanta dofter från långkoket i Vännäs

”Per August köpte radio 1929. Han var troligen en av de första i byn, som ägde något så sensationellt som en radioapparat. Filip Gerhardsson kommer ihåg hur han och några kamrater stod utanför Per August ”hakafönster” för att avlyssna detta ”under”.
”Tänka sig! Högmässan kom genom luften, sögs in i en radioapparat och kom ut i det fria helt hörbart.” Per August stod vid det öppna fönstret och sög på sin pipa. När det sprakade i radioapparaten förklarade han, att det berodde på åska över södra Sverige.”

(Ur boken ”Minnen från Vännfors – byn vid Vindelälven” av Lennart Åström, 2011, som varmt rekommenderas även för dem utan koppling till Vännfors. Hjärtat smälter lite av de roliga, fina anekdoterna från byns historia.)

Håll koll på Vännäs. Där pågår något, ett långkok i all stillhet, som kan komma att smaka riktigt gott för Västerbotten om några år – och som sprider intressanta dofter redan nu.

Vännäs är den enda kommunen i länet, förutom Umeå, som växer enligt Statistiska centralbyråns senaste befolkningssiffror. Och ökningen med 51 personer under 2011, till sammanlagt 8465 invånare, åstadkoms både genom ett födelseöverskott och ett positivt inflyttningsnetto.

För övriga länet är kanske tendenserna i Vännäs mer intressanta än att det går fortsatt bra – om än jämfört med befolkningsmålen inte överdådigt – för Umeå. Inte för att Vännäs läge, med närheten till Umeå ytterligare förstärkt av goda kommunikationer, är jämförbart med de flesta andra landsbygdskommuner i norra Sverige, utan för att det i koncentrerad form visar hur en regionförstoring skulle kunna komma till stånd som inte bara gynnar den största kommunen.

Fortsätter utvecklingen i Vännäs, kan andra lära av framgångsfaktorerna där, utifrån sina egna kommuners förutsättningar. Men också av problemen.

Hur ska en liten kommun som växer agera för att möta det nya behov av kommunal service som uppstår, med ett större tryck på exempelvis skolor och förskolor? Även på den punkten kan Vännäs vara på väg att samla erfarenheter relevanta för många andra kommuner som hoppas kunna vända en nedgång till en kontinuerlig uppgång.

Att det går bra för Vännäs just nu, är betydelsefullt också av ett annat skäl. Många i Vännäs, och i andra kommuner längs den gamla stambanan, har hyst farhågan att bygget av Botniabanan skulle skapa problem för de gamla järnvägsorterna inne i landet. I synnerhet för orter som varit traditionella och viktiga knutpunkter för järnvägstrafiken, med förlorade jobb kopplade till drift och underhåll och allmänt förlorad attraktionskraft för inflyttare och investerare som följd.

Men kanske kan de nya pendlingsmöjligheterna mellan Vännäs och Umeå visa sig bidra till en regionförstoring som mer än kompenserar för de förlusterna. Det i sin tur kräver givetvis att infrastrukturen lever upp till förväntningarna och vinner människors långsiktiga förtroende.

”Ingen historisk händelse har varit av större betydelse för vår bygds daning än nybyggarnas stora flyttning från den gamla byn till utmarken eller till allmänningen på skogen. Deras livsinsats var att bryta upp åker ”av ris och rot”, att bygga upp gård och åbyggnader samt därtill fostra stora barnkullar, större än vad tidigare generationer förunnats få uppleva, till arbetsamma framåtsträvande och samhällsdugliga människor. Det var stordåd i det tysta – (…) Denna uppmarsch mot Umeå sockens övre skogsområden är inte minst viktig att beskriva, eftersom den ledde till en folkökning här i norr utan motstycke i landet i övrigt (…) Kulmen i Vännäsområdet synes ha inträffat under åren 1787-1799. På dessa 12 år anlades 18 nya byar i Vännäs.”
(Tyko Lundkvist i kapitlet Nybyggarperioden 1787-1799 i ”Vännäs kommuns historia”
av Tyko Lundkvist och Tore Nilsson, 1984)

I Vännäs testas alla teorier från de senaste åren om att den stadsnära landsbygden går en bra framtid till mötes. Vännäs är den minsta kommunen i de fyra nordligaste länen som växer. Krokom i Jämtland med 14 559 invånare är den näst minsta kommunen i norr som fått fler invånare senaste året.

Den stora frågan för alla kommuner med liknande förutsättningar är: Förenar den stadsnära landsbygden det bästa av två världar – naturskön, lugn miljö och relativt billiga bostadspriser, men ändå med bra service och en direkt närhet till ett urbant utbud? Eller har den inte det bästa från någon värld – varken riktig landsbygd i den större stadens skugga eller en egen lockande stadsmiljö – utan bara en identitetslös kompromiss att erbjuda?

Det finns fortfarande stort hopp om att fler framöver ska svara att det förstnämnda är fallet. Att den stadsnära landsbygden, inte bara i Vännäs, kommer att bli ett eftertraktat livsstilsalternativ och skapa en bifåra till urbaniseringen, när nya tekniska möjligheter kopplar upp små kommuner, och dess byar, till globala skeenden och minskar betydelsen av geografiska avstånd.

Vännäs utveckling, som är en del av Umeåregionens utveckling, är svår att jämföra med kommuner i Norrlands inland utan närhet till större städer. Och den är inte svaret på de mest aktuella frågorna om hur större delar av Västerbotten ska kunna hållas ihop i samhörighet och samarbete.

Men Vännäs visar att det inte är hopplöst för en liten landsbygdskommun i norra Sverige att växa. Att det går att locka människor till småskaliga miljöer. Av det kan många låta sig inspireras. Håll koll på Vännäs.

Och sprakar det i apparaten, är det bara åska över södra Sverige.
 

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Av , , 2 kommentarer 6

De små kommunerna i Västerbotten, hur ska det går för dem?

Lennart Holmlunds utspel i veckan om kommunsammanlagningar i Västerbotten har gett ny fart åt en viktig debatt, och Holmlund har rätt i sin utgångspunkt att dagens situation inte kommer att hålla i längden.

Om det handlar den här lördagskrönikan där jag resonerar lite kring den misstro som finns mellan olika kommuner i Västerbotten, och i Norrland, om behovet av fler samarbeten och mer av regionalt helhetstänkande och sammanhållning.

Om kommunsammanslagningar är lösningen i fler än några enskilda fall, är dock långt i från säkert. Vad som är säkert är att många i Västerbotten och i de nordligaste länen, måste vara beredda att tänka nytt – det gäller både kuststäderna, kranskommunerna, inlandskommunerna och mellanbygden. Ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen

————————————————————-

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"En gång i tiden försökte jag ta reda på hur man gör en riktig pölsa. Men det visade sig att pölsorna är otaliga som sanden på havets strand. Vart sjösystem, var bygd och var släkt har sin egen pölsa. En lidmanpölsa från Missenträsk är alls inte detsamma som en enquistpölsa från Hjoggböle eller en lindgrenpölsa från Raggsjö. Åt helvete med alla förenklingar och schematiska översikter och allt skärande över en kam!"
(Torgny Lindgren i ”Maten – hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Det blängs mycket i Västerbotten just nu. Skellefteå blänger på Umeå. Inlandet blänger på Umeå och Skellefteå. Umeå blänger på inlandet. Inlandskommunerna blänger på varandra. I Umeåregionen är kranskommunerna ständigt på sin vakt. Och på den bortglömda Mellanbygden blänger ingen, vilket får Mellanbygden att blänga på alla, i en känsla av att ha hamnat mellan stolarna.

Länets kommuner misstror och retar sig på varandras prioriteringar. Det resoneras fortfarande i hög grad i termer av vinnare och förlorare, där vad den ena får går någon annan förlorat, där en kommuns tillväxt betyder någon annans tillbakagång..

Norran har i dagarna kört en intressant artikelserie om Skellefteås problem att locka till sig statliga jobb, och om hur Umeå blev vinnare och Skellefteå förlorare när Region Västerbotten formades.

Den mentala gräns som går någonstans mellan Umeå och Skellefteå – att söka finna exakt var den går är som att jaga regnbågen – hör till det mest svåranalyserade i Västerbotten. Umeå och Skellefteå är som i en Ekelöfdikt de "två som aldrig skall mötas och aldrig skiljas, blott ana varandras närhet, förnimma och följa varandras rörelser”, så som städer måste i hat och i kärlek.

Relationen kompliceras ytterligare av att Umeå är fullt av utflyttade Skelleftebor som söker rättfärdiga och förklara sitt val av ny livsort genom att ironisera över uppväxtstadens brister och stämningar (utom när det gäller ishockey).

Intresset för vad som händer i Skellefteå, låt säga i kommunpolitiken där, är minimalt i Umeå om betänker att det bara är mil mellan städerna. Stockholms lokalpolitik dyker oftare upp i umesamtal än Skellefteås. Örnsköldsvik upplevs ur ett Umeåperspektiv som en mer naturlig och okomplicerad regionpartner än Skellefteå.

Ett illustrerande exempel är hur stor skillnaden i synen på Norrbotniabanan är mellan Umeå, som slappnat av sedan Botniabanan kom fram och nu tänker mest kring förbindelserna österut och västerut, och Skellefteå, som i växande och begriplig frustration ser Norrbotniabanan prioriteras bort av staten och som anar övriga länets axelryckning bakom läpparnas bekännelse.

Umeå och Skellefteå – vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"Men vad jag tänkte komma till var detta: varje vattendrag vart ett landskap för sig. Skellefteälvens och Vindelälvens och Åmans landskap. Och ett otal landskap vid de sjöar som hängde samman. Det finns inte ett Västerbotten utan ett otal. Det rätta ordet vore Västerbottnarna!"
(Torgny Lindgren i ”Maten – hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Tre till fyra kommuner borde räcka i Västerbotten, sade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund häromdagen i ett uppmärksammat utspel om kommunsammanslagningar. Små kommuner kostar för mycket pengar och har för stor byråkrati, menar han, och antydde på sitt subtila sätt vad som är problemet: ”Nu måste kommunerna ta tag i frågan och diskutera fram en lösning. Jag förstår att det kan bli svårt. Det finns småpåvar som vill sitta kvar och styra, men man måste tänka på medborgarna.”

Reaktionerna lät inte vänta på sig, men de följde ett intressant mönster. Mest avvaktande var kanske företrädarna för övriga kommuner i Umeåregionen – Vindeln, Vännäs, Robertsfors, Bjurholm och Nordmaling – som i stort menar att nuvarande samarbetsformer räcker och som befarar att Umeås inflytande skulle bli för stort vid sammanslagningar.

Kommunalrådet i Nordmaling Ulla-Maj Andersson (S), kommenterade Holmlunds utspel så här: ”Det där är inget nytt, sådär har Lennart Holmlund surrat länge, inte minst inom partiet. (…) En storregion där kranskommunerna ingår i Umeå och med Lennart Holmlund som hövding är inte aktuellt.”

I inlandskommunerna, däremot, var reaktionerna snarast som lätta, men inte avvisande, suckar från veteraner som levt med frågeställningen i många år, kan problematiken utan och innan och har blickat djupare ner i dess gruvgångar än några andra.

”Fortsätter den här negativa trenden med befolkningsminskning och att all service dras ned finns ingen annan väg. Men då ska det konkret gälla alla små kommuner i landet. Redan i dag är organisationen i många små kommuner för stor”, säger exempelvis Bert-Rune Dahlberg (S), kommunalråd i Åsele.

”Frågan har hängt över oss länge och på sikt kan det bli på det viset. Men det viktiga är i första hand att ha ett samarbete mellan kommunerna som fungerar”, säger Greger Lindqvist (S) kommunalråd i Dorotea.

Caisa Abrahamsson (S) kommunalråd i Sorsele tror inte i sitt uttalande på sammanslagningar, men betonar behovet av ökat samarbete över tidigare gränser: ”I första hand tror jag på samverkan mellan kommunerna, inte en sammanslagning. (…) Det finns redan i dag ett samarbete mellan inlandskommunerna men vi öppnar också för ett samarbete över länsgränserna, med bland annat Arjeplog och Arvidsjaur.”

Tomas Mörtsell (C), kommunalråd i Storuman, betonar Västerbottens speciella problem med väldiga avstånd i glesbefolkade trakter: ”Problemet med Holmlunds resonemang är att vi har en geografi att ta ställning till med tanke på de stora avstånden vi har här. Därför har jag svårt att få ihop det. För att det ska vara positivt med en sammanslagning ska det ju ska ju antingen ge en besparing eller kvalitetshöjning. Jag tycker att det finns goda förutsättningar att samarbeta utan att slå ihop kommunerna.”

Det finns en nidbild av kommunerna i Västerbottens inland som säger att de saknar krisinsikt och drömmer om att vrida klockan tillbaka till gårdagen för att slippa hantera morgondagen. Som alla nidbilder är den orättvis. Det visar en sådan här sammanställning av reaktionerna. Beredskapen att utöva självkritik är ofta som allra störst i de mindre landsbygds- och glesbygdskommunerna. Och där tror jag att de bäst av alla förstår vad Holmlund menar.

För Holmlund har i huvudsak helt rätt i sin analys, den nuvarande situationen kommer inte att hålla i längden. Det betyder dock inte att formella kommunsammanslagningar är det enda tänkbara, eller det önskvärda, svaret på de problem som väntar. I synnerhet inte i ett län med Västerbottens avstånd.

Sammanslagningar kommer, tror jag, att bli oundvikliga i vissa fall. Men organisationsförändringar kan göras fram och tillbaka utan att något vinns, samtidigt som närdemokratin tar stryk.

Det är inte kvantiteten, utan kvaliteten, flexibiliteten, lokalförankringen och effektiviteten i olika samarbetslösningar, det kommer an på. Intressanta samarbetsformer håller redan på att växa fram underifrån, och behöver mer tid på sig för att få genomslag. Forskning, pilotprojekt och tekniska framsteg öppnar nya perspektiv för service på framtidens moderna landsbygd.

Men ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen. Hur man formellt organiserar det är mindre viktigt: norra Sverige behöver ett regionalt helhetstänkande och ett utökat samarbete på nästan alla områden. Alltför många föredrar dessvärre navelskådandet.

Vill man inte erkänna att man behöver varandra, att Norrland berikas av mångfalden av bygder, att den enas bröd inte är den andras död, så kommer ingen organisationsförändring i världen att få effekt. Det kommer att kräva nytänkande både i städerna, i kranskommunerna och i inlandskommunerna. De rikare kommunerna måste vara beredda att visa tålamod och solidaritet med de bygder som har det svårast, men som hör till helheten. Och kriskommunerna måste i sin tur vara beredda att tänka väldigt fritt och ödmjukt kring nya samarbetslösningar, och släppa den bittra vanföreställningen att det skulle gå bättre för inlandet om det gick sämre för kuststäderna.

Konflikten kring de föreslagna besparingarna inom landstinget i Västerbotten visar hur små marginaler som finns kvar för att de mest utsatta inlandskommunerna ska ha något hopp om att kunna vända en negativ utveckling. Men den debatten skulle också kunna föra något gott med sig, om den väckte en ny känsla av regional samhörighet hos fler. Att vi inser att den enskilda kommunens öde även är de andras.

—————————————-

Till sist: veckans citat, av Fredrika Bremer:

"Alltså – bort, bort känslor av saknad, bort senkomna "om" och "men"; alla tankar måste tillhöra dagen och stunden. Men dagen är stormig och vågorna höga; – nattens färd hotar att bli orolig; och jag hade kunnat vara i det lugna harmoniska hemmet i Smyrna! – Åter der? Bort, undan, återvändande onödiga tankar! I morgon skall jag vara modig åter."

(Fredrika Bremer i "Lifvet i gamla verlden", ur Carina Burmans biografi). 

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Av , , 3 kommentarer 12

Ockupationen av sjukstugan i Dorotea är utgångspunkten för den här torsdagskrönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat. Jag försöker diskutera varför Doroteabornas demonstrationer och värnandet av vården i inlandet, är en viktig angelägenhet för hela Västerbotten.

Trogna läsare känner igen resonemangen nedan, om landsbygdens och den småskaliga servicens värde.

Men jag skriver också några rader om varför en del av kritiken mot landstingsmajoriteten varit orättvis och att ledningen har rätt på en viktig punkt.

—————————————————————

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Så besvärligt kan det vara ibland, att både de kämpande Doroteabor som ockuperat den nedskärningshotade sjukstugan och landstingets rödgröna ledning, som beslutat om jobbiga besparingar, har rätt. På varsin punkt.

Doroteaborna gör helt rätt som kämpar med envishet och uthållighet för att få behålla sina akutvårdsplatser. Det är ett rationellt och mycket välgrundat engagemang. För det man söker värna allra mest är kanske faktiskt inte platserna i sig, utan kommunens utsikter att överhuvudtaget överleva på längre sikt.

Ett antal av de mindre kommunerna i Norrlands inland balanserar på randen av ett ekonomiskt och demografiskt stup, med obefintliga marginaler.
Ibland kan protester mot neddragningar i akuta ekonomiska situationer vara ett tecken på bristande krisinsikt, en oförmåga att erkänna problem, en ansvarslös flykt från verkligheten – vilket bara förvärrar problemen och minskar politikens långsiktiga handlingsutrymme. Men ibland kan det vara tvärtom: att protesterna är det yttersta beviset på total krisinsikt och klarsyn om vad som står på spel. Så är det i Dorotea.

Någonstans finns en smärtgräns, bortom vilken en kommun inte längre har något hopp kvar. Det räcker inte att ens i en drömvärld kunna erbjuda nya jobb, bra företagsklimat och perfekt infrastruktur, för att locka människor att flytta till eller stanna kvar i en kommun. Det krävs mer. Jobben följer människornas kulturella flyttströmmar i högre grad än tidigare. Men till det som krävs under alla omständigheter, utan vilket en kommun kan erbjuda guld vid varje regnbåges slut utan att det hjälper, hör en grundläggande social service för livets olika skeden.

Går den servicen förlorad i en kommun, eller i en by, när vårdplatser försvinner, byskolor dras in, lanthandlar bommar igen – och allt som återstår är ett transporttvång till andra kommuner eller avlägsna tätorter – då är det kört och godnatt. I insikt om det kämpar Doroteaborna.

Men det är inte hela sanningen.

Den punkt på vilken många av de som protesterat mot neddragningarna däremot har fel, handlar om landstingsmajoritetens avsikter och drivkrafter. Den rödgröna ledningen vill självklart inte genomföra besparingarna av illvilja eller av likgiltighet inför inlandet.

Så är det inte, och kampen för inlandet gynnas inte av slentrianmässigt politikerförakt. De hätskaste glåporden senaste tiden, mot beslutsfattare som bara har tråkiga alternativ i vilken riktning de än vänder sig, men som lika fullt måste försöka ta ansvar för helheten, hjälper ingen.

För i ett har landstingsledningen helt rätt: det måste vara ordning i ekonomin. Nu har alternativa besparingar presenterats, som skulle rädda inlandsvården på ett sätt som vore att vida föredra. Majoriteten måste söka dialog kring de förslagen. Men landstingsledningens ansatser rymmer inte enbart missgrepp, som kan kritiseras, utan också en nödvändig ärlighet som även den hör till försvaret av ett välfärdssamhälle.

Det är något annat och djupare som gör Doroteabornas kamp rätt, viktig och angelägen för hela Västerbotten, än motståndet mot besparingarna i sig.

Ur ett annat perspektiv: I slutändan kan inga alternativa besparingar i världen rädda de mest utsatta inlandskommunerna. Det kan bara jobb, företagande och inflyttning göra. Att rädda det som räddas kan är livsviktigt, men inte en tillräcklig framtidsstrategi i de kommuner som har det svårast.

De för regionen värdefulla Västerbottensdagarna i Stockholm i år har haft temat innovationer. Föredragen där har diskuterat allt det där som ger skäl till optimism och framtidstro i Västerbotten, som sväller av stolthet.

Ska fler än bara några få av inlandskommunerna överleva med grundläggande service och ekonomiska förutsättningar i behåll, är det till innovationer, småföretagande och förädling av naturresurser, som hoppet måste sättas. Exempelvis nya, teknikdrivna lösningar kring service och vård på landsbygd är en intressant framtidsbransch, som kan förändra perspektiven helt framöver. Vårdlösningar i Västerbotten som exportsuccé, smaka på den i dessa dagar.

Men det krävs en regional sammanhållning för att visionerna ska kunna bli verklighet. Ett mer utvecklat norrländskt helhetsperspektiv, med mindre misstro och missunnsamhet mellan landskapen, skulle göra de nordligaste länen starkare nationellt.

På samma sätt genererar ett Västerbotten som håller ihop solidariskt – – kusten, den stadsnära landsbygden, den naturresursrika glesbygden – större växtkraft som helhet, än de enskilda delarna skulle klara var för sig.

Det gäller att hålla ihop länet inte bara kring det som glänser och lovar mycket, utan också i svårare ögonblick, när det inte glänser. Dramatiken i Dorotea är en annan, dystrare del av länets realiteter än de som trycks i broschyrerna, men en lika viktig.

Har vi råd med landsbygden, med det glesbefolkade, med det som motiverar sin existens på andra sätt än storstadens många rationella stordriftsfördelar? Den frågan kommer att hagla över oss det kommande decenniet. Från de växande tillväxtstäderna. Otåligheten inför landsbygdens problem och mödor kommer att växa.

Den otåligheten bör utmanas.

Har vi råd att vara utan landsbygden? Att i resignation offra alla dessa erfarenheter och livsmiljöer, att förvandla de många småskaliga kulturbygderna till storskaliga, öde oljeplattformar, att dra isär och överge en gammal helhet?

Det är betydligt mer relevanta frågor att ställa, med all kraft, när Västerbotten har makten att formulera dem själv, utifrån egna historiska insikter.

Det är det demonstrationerna i Dorotea ytterst handlar om.