Etikett: Vilhelmina

Att dra in byskolor är att kasta in handduken

Av , , 3 kommentarer 11

Högstadiet i Fredrika läggs ner och flyttas till Åsele. Det blev beslutet, med knapp marginal, vid Åsele fullmäktige i måndags. Samma dag gav Vilhelmina kommunfullmäktige byskolorna i Latikberg och Nästansjö en ny respit från planerade neddragningar till småbarnsskolor. Det ärendet ska beredas på nytt, med oklar utgång.

Om detta rapporterade VK på nyhetsplats i gårdagens tidning.

De små skolornas framtida öde har debatterats intensivt runt om i länet, och landet, de senaste åren. Det har handlat om nedläggningshot, indragningar och uteblivna renoveringar.

När årskurser plockas bort eller lokalernas skötsel försummas i åratal så att både pedagogik och arbetsmiljö påverkas, säger erfarenheten att det är svårt att vända utvecklingen. Har beslutsfattarna en gång signalerat sin vilja att dra in och centralisera skolverksamhet, brukar det bli slutresultatet. Ibland genom dråpslag, ibland genom långsamma nedläggningar och uppskjutna renoveringar, steg för steg utsträckta över ett decennium eller mer.
Men ibland har, faktiskt, protester från föräldrar, elever, skolpersonal och andra bybor effekt, och skolor får nya chanser, att överleva, med rimliga förutsättningar.

För en kommun med en tydlig centralort handlar inte en nedlagd byskola om allt eller inget. Det är även för den majoritet som fattar beslutet vanligtvis en smärtsam besparing, men ändå en som anses gå att leva med. På kort sikt är den analysen möjligen korrekt, i en till synes hopplös ekonomisk situation där resurserna inte räcker till allt.

Men på längre sikt är det en slarvig analys av var landsbygdens styrkor och möjligheter ligger.

På en liten ort finns det ingenting som symboliserar omtanke om bygden – och som signalerar till besökare, potentiella inflyttare och investerare att det är en plats med framtidsutsikter – som en lokal skola med kvalitet i undervisningen. Den har stor betydelse för möjligheterna till nyinflyttning och för möjligheten att rekrytera och behålla kompetens och företag. Byn med en nedlagd skola däremot, uppfattas oundvikligen som en krismiljö.

För små kommuner på landsbygden finns inga bättre argument för de lokala livsmiljöerna, än byar med servicen i behåll. De är det unika, som kan avgöra ett flytt- och livsstilsval på ett sätt som centralorterna sällan kan.
Föräldrar och bybor har inget annat val än att fortsätta sina protester för att få behålla de lokala skolorna intakta och i fungerande skick.

De beslutande politikerna är inte att avundas alla ekonomiska målkonflikter. Deras situation är otacksam. Ingen vill vara i deras beslutskval.
Men att lägga ner byskolor är tyvärr inte att gå rope-a-dope, för att rädda det som räddas kan av framtidens landsbygd. Det är att kasta in handduken. 

3 kommentarer
Etiketter: , , ,

Vilhelminas behov av en politisk nystart

Av , , 1 kommentar 35

De fortsatt låsta konflikterna i Vilhelminas kommunpolitik, och debatten som förts där den senaste veckan efter Per Sjölanders debattartikel i VK och svaren på den, är ämnet för den här lördagskrönikan. Vilhelmina behöver en politisk nystart, med omtag bortom de gamla, bittra motsättningarna:

————————————————

Vilhelminas behov av en politisk nystart

Vilhelminas kommunpolitik fortsätter att vara Västerbottens sorgebarn. Självklart finns det dem i Lycksele eller Storuman som myser lite i hemlighet – ibland helt öppet – när deras kommuner lyfts fram som kontraster till de bittra stämningarna i Vilhelmina.

Nog viskas det i korridorerna här och var runt om i länet, att den egna kommunens ledande aktörer kan skina lite extra – politiskt och ekonomiskt – när andras ledningar krisar. Men de som inser att alla kommuner i Västerbottens inland intensivt behöver varandra, står och faller tillsammans, är först och främst bekymrade. Vilhelmina, kommunen med sådan rik historia och spännande sammansättning, ger Västerbotten rynkor i pannan just nu.

De som beskriver stämningen i Vilhelmina utanför de partipolitiska kärntrupperna talar om en växande resignerad ledsamhet över hur det har blivit; ett slags förstämd uppgivenhet över förlorade år. Man hytter inte med näven, utan suckar och skakar stilla på huvudet, och kanske helst när inte fel personer ser.

Den olustiga politiska situation som råder – sår som varar, låsta konflikter, krampaktig prestige – har fått ny uppmärksamhet genom den debattartikel som Per Sjölander, politiskt obunden, skrev i VK förra fredagen. Han tog där till hårda ord för att beskriva den nuvarande kommunledningens attityder. Mest citerad har den här passagen blivit:

”Avvikande åsikter betraktas som ett tecken på illojalitet och fientlighet. Åsiktspluralism är bara acceptabel om den begränsas till att handla om lite mer eller mindre av de åtgärder som ledningen redan föreslagit. Den politiska ledningen har rekryterat en samling ja-sägande statister för att skapa en förutsägbar majoritet för sin politik, statister vars lojalitet tillförsäkras genom ryggdunkningar och en utbredd och oifrågasatt nepotism. Följaktligen hanterar man den politiska oppositionen som vore den en motståndare i en boxningsmatch vilken man försöker oskadliggöra genom att åsamka maximal skada.”

Sjölander har fått mycket medhåll under veckan från människor som delar hans oro för Vilhelminas hotande stagnation. Äntligen någon som säger som det är, har varit en återkommande reaktion. Andra, i kommunledningens närhet, har avfärdat det som fantasier utan grund.

Självklart är inte sådana formuleringar att likna vid en utsträckt hand. Självklart kan man inte förvänta sig att föremålen för kritiken ska acceptera en sådan verklighetsbeskrivning oreserverat.

Men att debatten nu tar fart igen, från ett nytt håll, hade kunnat vara ett tillfälle för kommunledningen i Vilhelmina att visa att man lärt något och värkt ut en del av den svåraste egna bitterheten, förmått lämna en del hämndbeteenden bakom sig. Ansvaret att sträcka ut handen vilar i det här fallet tyngst på dem som skapat motsättningarna.

Tyvärr blev reaktionen från kommunledningen den vanliga: alla taggar utåt, misstänkliggöranden av kritikernas uppsåt, försök att hålla den inre försvarskretsen discplinerad och att tolka varje konflikt som partipolitisk. Inget försök att förstå varför så många, över parti- och blockgränser, är ledsna över stämningen i Vilhelmina. Det verkar så hopplöst låst.

Sjölanders debattartikel kan nog ses som ett försök att väcka en opinion hos gräsrötter inom den lokala socialdemokratin som vet att mycket i kritiken har fog för sig. För problemen i Vilhelmina är inte partipolitiska till sin natur, och de kan inte lösas utan socialdemokraternas aktiva medverkan. Men de som inte vill diskutera problemen överhuvudtaget försöker gömma sig i partipolitikens skyttegravar.

Vilhelmina skulle behöva en genomgripande politisk nystart inför nästa val, i flera av partierna, för att komma bort från allt som konserverar bitterhet och omöjliggör konfliktlösning. Ett skifte på ledande poster, handslag som avslut för det som varit och omtag av nya krafter för framtiden. Kanske går det att överbrygga motsättningarna inom nuvarande partiramar. Kanske krävs lokala partibildningar, i fräscha organisationsrum – åtminstone för en tid.

Frågan är större än bara Vilhelminas utveckling. Den berör hela landsbygdens framtida möjligheter att värna småskaliga, öppna, tillgängliga demokratiska miljöer och att hitta människor beredda att ta initiativ och ta på sig politiskt ansvar.

Till den moderna landsbygdens attraktionskraft hör just närheten till makten över den egna vardagen, närheten till inflytande över den egna bygden. Men den friheten förutsätter att det lokala politiska klimatet är öppet, inkluderande, tolerant och fördragsamt, så att en mångfald kan uppstå, flera olika perspektiv finns företrädda när besluten fattas.

Om bara människor med en viss politisk tillhörighet, en viss bakgrund, ett visst sätt att vara, tillåts delta, slutar det med navelskåderi och aggressivitet mot avvikare. Då jagas kompetens, idékraft och frimodighet bort, först från politiken, sedan från kommunen. Då ledsnar många.

Jag skrev så här för ett år sedan, när debatten om Vilhelmina var som hetast förra gången, och det känns relevant fortfarande:

Utmärkande för en konstruktiv kommunanda är att även om det går vilt till i debatten stundom, så respekterar man varandra, värderar att det överhuvudtaget finns kvar ett politiskt engagemang och människor beredda att arbeta för och ta ansvar i den lokala demokratin.

Det finns en demokratisk gemenskap, som sätter vissa ramar för hur man beter sig och för hur man förhåller sig även när man har majoritetsmakten i sina händer.

Då ger man varandra ett visst ömsesidigt förtroende och utrymme. Då håller man på formerna, vet var gränsen går, inser att kommunens bästa kräver att flera olika ideologiska perspektiv samtidigt företräds med vitalitet.

Då bemödar man sig om en någorlunda god stil – i både medgång och motgång, vid både seger och nederlag, både när man får väljarnas förtroende och när de ger andra chansen.

1 kommentar
Etiketter: ,

Landsbygdens demokratiska utmaning – och bittert i Vilhelmina

Av , , 13 kommentarer 57

Konflikterna i Vilhelminapolitiken, och varför en landsbygdskommun inte har råd med sådana förbittrade skyttegravar, är ämnet för den här lördagskrönikan, som efterlyser en politisk nystart i kommunen. Vilhelmina är just nu ett exempel på hur det inte får utveckla sig i de mindre kommunerna om den lokala folkrörelsedemokratin ska ha en chans.

——————————————————-

Något har gått snett i Vilhelmina

Något har gått snett i Vilhelmina. Det lokala demokratiska samtalet har ruttnat ihop. De sjövilda glåporden mellan ledande politiker haglar. Viktiga demokratiska kontrollinstrument missbrukas å de grövsta av majoriteten för småaktiga, ynkliga partipolitiska hämndbegärs skull.

Fler än bara många Vilhelminabor själva – oavsett partitillhörighet eller avsaknad av partitillhörighet – tycker att det hela börjar bli pinsamt, som framkommer av reaktioner och vittnesmål. Kommunen är i akut behov av en politisk nystart.

Chansen till en sådan är liten, för den skulle kräva att flera av de ledande, råskällande politikerna valde att gå åt sidan och släppa fram nya krafter i sina partier – utan krampaktig prestige i bagaget. Men en sådan nystart vore välgörande för Vilhelmina, som står inför alldeles för viktiga och intressanta år för att kunna göra gyttjebrottning till sin huvudsakliga politiska sysselsättning.

Man brukar tala om andan i olika kommuner, hur de påminner om eller skiljer sig från varandra. Andan i Vilhelminapolitiken den senaste tiden har varit ett avskräckande exempel på hur en landsbygdskommuns politiska ledning kan fastna i ett självdestruktivt maktspel. Vilhelminaborna har rätt att förvänta sig bättre.

Traditionerna för samarbetsformer mellan styrande majoritet och opposition, mellan politisk ledning och det civila samhället, mellan kommun och näringsliv, mellan olika orter, skiljer sig från kommun till kommun – ingen anda är den andra riktigt lik.

Men de flesta mindre landsbygdskommuner sätter en ära i att försöka vara politisk inkluderande och betona att alla är välkomna. Nästan alla lyfter fram att man försöker arbeta konstruktivt tillsammans, oavsett roller, i det lokala utvecklingsarbetet. Det finns goda skäl till det, i en lokal folkrörelsedemokrati. Små landsbygdskommuner har inte råd att slösa med sina mänskliga resurser, åsiktsrensa i debatten, skrämma bort människor från framtida engagemang eller söka fula ut dem som inte faller den sittande makten i smaken.

Det är en ständig missuppfattning att ett gott samarbetsklimat i en kommun skulle vara liktydigt med att alla har samma åsikter eller att alla har samma svar på frågan om vad som är det bästa för kommunens framtid. Lokaldemokratin skulle dö om alla vore överens om mål och medel; eller snarare, om det funnes ett tvång att alla ska anpassa sig till enskild uppfattning i entonighet.
En kommunanda av brett samarbete och gemensamma god vilja, om den finns, är bara värdefull om den är robust och stark nog att tåla holmgångar och rejäla duster i lokaldebatten.

Utmärkande för en konstruktiv kommunanda är att även om det går vilt till i debatten stundom, så respekterar man varandra, värderar att det överhuvudtaget finns kvar ett politiskt engagemang och människor beredda att arbeta för och ta ansvar i den lokala demokratin.

Det finns en demokratisk gemenskap, som sätter vissa ramar för hur man beter sig och för hur man förhåller sig även när man har majoritetsmakten i sina händer.
Då ger man varandra ett visst ömsesidigt förtroende och utrymme. Då håller man på formerna, vet var gränsen går, inser att kommunens bästa kräver att flera olika ideologiska perspektiv samtidigt företräds med vitalitet. Då bemödar man sig om en någorlunda god stil – i både medgång och motgång, vid både seger och nederlag, både när man får väljarnas förtroende och när de ger andra chansen. Västerbotten har ett antal kommuner som även när det hettar till är bra föredömen på den punkten.

Den socialdemokratiska ledningen i Vilhelmina, som sedan fler år tillbaka framstår som aggressiv, bitter och hämndgirig, ger däremot inget intryck av att ha en aning om vad en sådan kommunanda kräver.

Det låga och ansvarslösa tilltag som utlöst den senast hårda ordväxlingen i kommunen är fullmäktigemajoritetens missbruk av revisionen när de valde att inte ge centerpartiets Maria Kristoffersson och kristdemokraternas Johnny Kärkkäinen, ansvarsfrihet. Det var ett osedvanligt pinsamt och dumdristigt tilltag, med förödande symbolverkan på sikt, om inte socialdemokraterna inser sitt misstag och snabbt erkänner att man gick för långt.

Landsbygdskommuner står inför svåra demokratiska utmaningar de kommande decennierna. Det kommer inte att bli lätt att hitta tillräckligt många människor, med någorlunda skiftande bakgrund och i en demokratisk åsiktsmångfald, som är villiga att delta i det politiska arbetet och ta formellt ansvar.

Men just den aspekten av landsbygdslivet – närheten till beslut om den egna vardagen, möjligheten att snabbt komma in i ett fföreningsliv, friheten att engagera sig för den egna bygden i småskaliga beslutsprocesser – hör till de mindre kommunernas bästa argument när det handlar om livsstil och livskvalitet för nya invånare.

Att en politisk ledning då missbrukar just ansvarsfrihetsinstrumentet för att komma åt motståndare, är extra omdömeslöst.

Det här är inte en partipolitisk fråga. Den berör alla, och faran att makt stiger ledare åt huvudet finns i alla partier. Flera kommuner som styrts länge av andra majoriteter på andra håll i landet uppvisar samma arroganta mönster.

Det handlar inte här om socialdemokratisk beteende, utan om att gamla maktstrukturer och hierarkier – som kan ha vilken politisk färg som helst – som känner sig hotade. Ledare som förväntar sig makten och att inte ifrågasättas, har inte fått som de velat på senare år och försöker nu göra klart för människor med andra åsiktstillhörigheter att ett politiskt engagemang i Vilhelmina på ”fel sida” kan få tuffa konsekvenser.

Syftet förefaller vara att både hämnas en tidigare valförlust och avskräcka framtida opposition från att utmana sittande majoritet. Det är bedrövligt oavsett vilken partisymbol det är som tvingas bli alibi för sådant.

Vilhelmina behöver en politisk nystart. Initiativet måste komma inifrån det parti som otvetydigt fick väljarnas förtroende i senaste valet, men som just nu inte lever upp till vare sig det förtroendet eller sina egna bästa traditioner.

13 kommentarer
Etiketter: , ,

Varför lägga ned i Vilhelmina?

Av , , 3 kommentarer 12

En krönika om beskedet att Migrationsverket ska lägga ned sin anläggning i Vilhelmina och storskalighetstänkande som gör lands- och glesbygdskommunerna är chanslösa vad de än gör, eftersom de är just små.

———————————————–

Varför lägga ned i Vilhelmina?

Migrationsverkets besked att flyktinganläggningen i Vilhelmina ska läggas ned följer tråkiga, men kända mönster. Motiveringen att den välfungerande anläggningen är för småskalig, och därmed för dyr när besparingar ska göras, känns igen. Så har storskalig drift och centraliseringar av verksamhet till de större städerna alltid motiverats.

Men då är lands- och glesbygdskommunerna chanslösa vad de än gör, hur de än presterar och hur väl de än lever upp till givna förtroenden och goda åtaganden, eftersom de är just små.

Den centraliseringsautomatism som varje år drabbar landsbygdskommuner runt om i landet bör inte accepteras. Det skapar uppförsbacke i sig, men färgar också omvärldens bild av och investeringsvillighet i kommunerna på ett negativt sätt.
När det handlar om offentlig verksamhet är det i slutändan en politisk fråga.

Nedläggningen av anläggningen berör 320 platser och 70 lägenheter. Migrationsverket har nio anställda i Vilhelmina. Kommunen gör dock som VK rapporterat om på nyhetsplats bedömningen att sammanlagt ett tjugotal tjänster involverade i arbetet berörs. Det är i sig en tuff påfrestning för orten. Dessutom smalnar det av den lokala arbetsmarknaden med de konsekvenser det har för rekryteringsmöjligheter även till andra branscher.

Men i det här fallet är frågan större än som sammanfattas i antalet jobb och lägenheter.

Dels, och framför allt, handlar det om själva principerna och utgångspunkterna för flyktingmottagande och integrationspolitikens tidigaste skeden. Var och under vilka former bör och kan mottagandet ske, vilka möjligheter erbjuder det lilla samhället i integrationsprocessen som kanske storstaden inte gör i samma mån?

Dels handlar det om den principiella synen på småskalighet och decentralisering som något tänkbart värdefullt överhuvudtaget i samhället.

Dels handlar det om den norrländska landsbygdens framtid demografiskt och befolkningsmässigt.

Sammantaget borde möjligheterna med småskaligare anläggningar i landsbygdskommuner som vill ta emot och vars lokalsamhällen ställer upp, utvecklas av och tar ansvar i den mycket svåra och komplicerade process som flyktingmottagande utgör väga tungt.

I synnerhet som Norrlands inland sätter en del av sitt framtidshopp till just invandring och det moderna landsbygdssamhället med mångfald i det lilla som lockande alternativ till storstadsförorten. Kopplingen till framtidsperspektivet har en positiv effekt på konstruktivitet och uthållighet i det långsiktiga integrationsarbetet, som andra miljöer inte alltid kan erbjuda. Ur både solidaritets-, integrations- och utvecklingssynpunkt förstärker plusfaktorerna varandra.

Gör inte om gamla misstag. Varför lägga ned i Vilhelmina?

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Fult spel i Vilhelmina-politiken

Av , , 1 kommentar 15

Bråket i Vilhelminas kommunpolitik efter valet är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

———————————————————

Fult spel i Vilhelmina-politiken

Att veta vad som försiggått bakom kulisserna i Vilhelminas kommunpolitik efter valet är inte lätt för en utomstående att reda ut. Man kan anta att där ligger gammalt groll, personkonflikter och säkert även en del patriarkala neuroser och bubblar under ytan. När sådan möda läggs ned på att hålla tidigare kommunalrådet Maria Kristoffersson (C) borta från posten som vice ordförande för kommunstyrelsen, är det oundvikligt att många undrar vad det är som pågår.

Det som synts utåt och finns i protokoll – konsekvenserna vid det uppmärksammade kommunfullmäktigemötet för ett par veckor sedan när en rutinmässig omröstningsprocedur förvandlas till en uppvisning i dålig stil och demokratisk omognad – har under alla omständigheter inte varit uppbyggligt att skåda. Socialdemokraterna i Vilhelmina åsidosätter med sitt beteende att gripa in i andra partiets nomineringar en god tradition – som socialdemokrater själva i många kommuner vårdat på ett hedervärt sätt genom åren – och en för utvecklingen i framför allt mindre kommuner gynnsam praxis när det gäller schysst och korrekt uppträdande från majoritetens sida gentemot oppositionen.

Gör de det för att motståndaren är en kvinnlig politiker från ett annat parti som styrt kommunen och det inte går för sig? Gör de det i segerrus för att de kan och inte tänker längre än näsorna räcker? Är de beredda att bära ansvaret för den nyordning de nu inför även när de själva förlorar nästa gång?
Varför de efter en stor valseger och ett entydigt mandat från väljarna gör sig själva och bilden av kommunen sådana onödiga otjänster kan de bara svara på själva; rationellt och förtroendeingivande är det inte. Bitterheten och bristen på generositet är påfallande.

Folkpartiets Lars Eliasson, som med sin udda och obegripliga självlansering till posten som vice ordförande i kommunstyrelsen gav socialdemokraterna precis vad de behövde och sökte, och som nu redan hunnit hoppa av igen, avslöjade med sin kupp att det inte står särskilt bra till med delar av oppositionen heller. Folkpartiet i Vilhelmina har mödosamt jobb framför sig för att återvinna förlorat förtroende.
Inom kristdemokraterna synes inte heller umgänget vara helt harmoniskt, för att säga det milt. Och centerpartiet har förstås en svidande valförlust att bearbeta självkritiskt, alldeles oaktat att Kristoffersson just nu behandlas illa av socialdemokraterna.

Överhuvudtaget har det varit påfallande dålig stämning i Vilhelmina-politiken på senare år. Kommunens långsiktiga utveckling är det inte till gagn och nytta.

1 kommentar
Etiketter: ,