Etikett: VK

Det väldigt lilla Umeå – på gott och ont

Av , , 3 kommentarer 7

Min lördagskrönika den här veckan:

———————————————————-

Det väldigt lilla Umeå – på gott och ont

Det är på sin höjd bara halva sanningen och utgör inte den mest relevanta iakttagelsen på kort sikt. Men jag tycker ändå att man bör börja med den principiella och underskattade frågan om maktkoncentration.
För formulerar man det lite konspiratoriskt kan det i första läget verka som en jädra soppa.

Balticgruppen, Umeås dominerande fastighetsaktör, är idégivare, pådrivare och tung intressent i den lokala stadsplaneringsdebatten, har sponsrat universitetsprojekt med stora summor, har med en uppmärksammad insats har gått in och betalat ungdomsjobb åt kommunen och har sedan en tid tillbaka ett fastighetsbolag ihop med den lokalt på både papper och webb helt dominerande mediekoncern som bland annat äger stadens båda dagstidningar – Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Det är bakgrunden.

I går kom nyheten att Umeå kommuns mark- och exploateringsansvarige Björn Johansson övergår till en tjänst som vd för Balticgruppen Utveckling AB. Mot det finns inget som helst att invända – en lyckad värvning för Balticgruppen, ett stimulerande jobb för Björn Johansson och ett kvitto för kommunen på att man har duktigt folk i ledande positioner. Det ska vara rörelse på arbetsmarknaden mellan privat och offentligt, det är vitalt.
Precis som VK-koncernens fastighetsaffär med Balticgruppen också i de flesta avseenden kan ses som positiv för stadens långsiktiga utveckling, när investeringar och kapital stannar lokalt. Klart att flertalet reaktioner är positiva inledningsvis.
Och på samma sätt som Balticgruppens insatser för universitetet och för ungdomsjobb inom kommunen är generösa, hedervärda och välkomna – entreprenörskap av bästa slag. Pengarna behövs, skapar stora mervärden och kommer till bästa nytta.

Det är så fint alltihop att man kan fråga sig vad problemet är. Men osund maktkoncentration och sammanflytande ekonomiska intressen kommer sällan som huvudnummer med pukor och trumpeter. Sådant upptäcks vanligtvis efterhand, som en fotnot med oanade konsekvenser efter en lång lista av goda avsikter. Faran finns att vi till slut inte ser skogen för alla träden. Vi får se upp så att vi inte jublar över enskildheterna men missar det övergripande mönstret av en problematisk maktsammansmältning i Umeå, där pluralism och konkurrens riskerar att ta stryk.

Det vore mindre Balticgruppens ansvar än de övriga aktörernas. Att Balticgruppen har en sådan kombination av resurser och ambitioner att den alltid står i centrum för exempelvis stadsplaneringsdebatten är inget problem. Balticgruppen är en unik resurs för Umeå. Men det är ett problem att det inte finns fler kapitalstarka, idéspurtande, lokalt förankrade entreprenörer i stan av det slaget än det gör. Umeå behöver mer lokalt engagerat kapital, ett företagsklimat som får även morgondagens succéer att växa.
Det skulle främja den demokratiska mångfalden. Starka entreprenörer behövs också som värn mot kommunal likriktning. Det skulle minska faran för osunda lokala maktnätverk.

Så Balticgruppens engagemang i Umeå i sig är en mycket god sak. Alternativet vore förfärligt. Men vill man spetsa till det kan man säga att det finns tendenser till en gemensam finansiell åder i Umeå som löper genom ett stort näringsintresse, den inflytelserika utbildnings- och forskningsaktören, den starka kommunmakten och den enda mediekoncernen.
Det kräver, även när alla enskilda aktörer vill allt väl, sköter sina jobb, håller på sina roller, är stenhårda med att värna den egna integriteten, en kritisk vaksamhet över utvecklingen.
Här finns, för den som vill vara på det humöret, stoff för karikatyrer av den lilla staden där alla känner varandras knän och alla doppar sina formella och finansiella tår i en gemensam, alldeles för trång båt. Det kan påminna om bilden av det gamla Umeå, från epoken före universitetets ankomst och den stora expansionen.

Farhågorna kanske är överdrivna. Konspirationsteorier är sällan verklighetsförankrade. Men även Norrlands största stad kan kännas ganska liten ibland. Inför några år när stora investeringar och avgörande beslut för stadens utveckling kan antas vara på gång är farhågorna nödvändiga komplement till omfamningarna.
Allt kan gå rätt till och med de bästa intentioner – och ändå börja glida iväg i en oönskad riktning. När ropen på handling och kraft i besluten blir starkare, när otåligheten att saker och ting ”ska drivas igenom” – och långbänkarna i stadsplaneringen har varit ett av Umeås stora problem – är det nog så viktigt att ha i minne.

Den andra halvan av sanningen är kanske mer dagsaktuell. Och den väcker snarast och paradoxalt nog helt motsatta farhågor: att Umeås stadsplanering även under de kommande åren ska präglas av planlöshet, hugskott, långbänkar och kanske små-tjuriga personkemimotsättningar mellan de som fattar besluten och de som har idéerna och pengarna.

För är det något som umebor klagat på är det inte att kommunens beslutsfattare har varit för intima med Balticgruppen. Tvärtom finns det en frustration och desillusion över att så lite har hänt trots många uppslag och visioner, att ingenting blir av, att kommunen står och stampar. Badhusfrågan är undantaget, där en majoritet ”drivit igenom något”, men där entusiasmen bland umeborna å andra sidan är sval.
I övrigt är det ofta de lite kyliga relationerna mellan kommunen och just Balticgruppen som skapat snack. Inte någon upprördhet över gemensamma årtag mellan politik och kapital i samma båt. De har helt enkelt varit för få för att uppröra.

Överallt ler 2014-läpparna som en påminnelse om att (1) stan inte får likna en byggarbetsplats under kulturhuvudstadsåret, och (2) det vore ett fattigdomstecken om ingenting hade skett tills dess. Det skapar en viss ”nu eller först väldigt mycket senare”-stämning i Umeå. Kanske kan man tala om stress. Varje signal inifrån kommunen när det gäller stadsplaneringen, varje rökpuff från kommunens kontakter med Balticgruppen, väcker nu stort intresse.

Därför blir även nyheten om mark- och exploateringschefens övergång från kommunen till Baltic en kommunal snackis. Är övergången smörjolja eller bromskloss i stadsplaneringsprocessen? Är övergången föraning om bättre relationer mellan kommunen och Baltic eller uttryck för frustration inom kommunförvaltningen? Hur smidiga vill vi egentligen ur ett demokratiskt perspektiv att kontakterna mellan kapital, politik och mediekoncerner ska vara?
Kan erfarenhet ersättas tillräckligt snabbt när ledande tjänstemän lämnar sina poster i ett för stadsutvecklingen känsligt tidsskede? Hur bör balansen mellan politisk styrning och ämbetsmannainflytande se ut? Och hur ska det se ut i centrum 2014?

Kulturhuvudstaden, vi alla i Umeå, har en del att grubbla på.

3 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Ny kulturblogg

Av , , Bli först att kommentera 0

VK:s kulturredaktör Sara Meidell kör igång en ny kulturblogg och så lanseras en uppfräschad kultursajt på vk.se.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Sociala medier och demokrati

Av , , Bli först att kommentera 0

Mikael Hansson skriver intressant om sociala medier och demokrati, med VK:s lokala sajter i inlandet som exempel på en ny tids kommunikation och medieströmmar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,