Inget hopp kvar

Eftersom det kan vara terapeutisk att skriva vill jag tala om för er det allra största bekymret i mitt liv. Detta bekymmer har orsakat för mig under de senaste tjugoåtta år många sömnlösa nätter och en hink tårar.  Bekymret är min trettiotvååriga dotter.

Hon är fysiskt frisk men hon drabbas av en förhållandevis mild psykisk- och emotionellstörning som gör att livet aldrig blir lätt för henne. Till råga på allt gör hon dåliga beslut och val som förvärrar hennes redan problematiska livstil.  Det är mycket svårt att veta var gränsen går mellan hennes störning och en eventuell dålig attityd går.

Gud allena vet jag har försökt att hjälpa, uppmuntra och stödja henne på olika sätt i många år utan att lyckas. Jag är fullständigt trött på den här ansträngande cykeln av hopp och besvikelse jag har gått igenom alla dessa år. Jag försöker använda "tuff kärlek" med hoppet av att hon kan lära sig av den hårda skolan, men det är inte alltid så lätt att vända ryggen mot henne.

 Jag inser att hon förmodligen aldrig kommer att kunna ordna sitt liv på ett ordenligt sätt och att vi aldrig kommer att få en normal mor-dotter relation, och det gör mig väldigt ledsen. Ja, ja…jag vet att det finns många människor med mycket värre och större bekymmer. Men det minskar inte min oro och sorg – det bara tillägger skam till min börda.