Ikväll är det lilla lördag – ett uttryck jag hörde för första gången för ungefär ett år sedan. I min hemstad i Michigan var det också lite mer på gång i stan på onsdagar. Tidningar var proppfulla av reklam med veckans bästa erbjudanden och affärerna hade öppet längre för att ta emot de förväntade ivriga inköparna. Det blev också lite mer underhållning på pubarna och restauranger, precis som det är i Umeå. Den enda skillnaden var att det inte hette lilla lördag utan bara "öppen onsdag".

Jag har vanligtvis inte tillfällen att njuta av lilla lördag under min normala vecka därför att jag brukar jobba kvällstur på onsdagar. Men ikväll gör jag ett undantag för en gångs skull och jobba kvällstur imorgon eftersom mitt band O’Grejdi Nua kommer att spela på Lottas ikväll kl. 21.30 – 24! Det blir en mycket lugn och informell spelning – nästan mer som en offentlig övning. Min härliga man Kalle kommer att hänga med och eftersom han kör bilen får jag t.o.m. unna mig en öl.

Välkommen till Lottas om ni har vägarna förbi!

Hurra…jag fyller år idag och jag är inte för blyg att medge att jag fyller 58 år. Det är kul att fylla år på Lucia eftersom det är lätt för de flesta att komma ihåg medan i USA är den 13 december bara en vanlig dag. När någon frågar mig här i Sverige när jag fyller år, behöver jag säga bara "på Lucia". Vad lätt!

Trots dagens ungdomsfokuserade värld är jag helt nöjd med att komma in i tantklubben. Jag tycker att det finns flera förmåner med att bli äldre. Man har exempelvis färdigt uppfostrat sina barn och kan tillbringa såväl tid och pengar på sig själv. Man känner sig mer självsäker och man behöver inte längre bry sig om vare sig man har klätt sig med dagens mode eller inte. Man har sina åsikter och principer och kan dessutom stå för dem utan att tveka eller be ursäkt.

Nej, om någon skulle erbjuda 10 miljoner kronor för mig att stiga in i en magisk maskin som skulle förvandla mig tillbaka till 18 år gammal skulle jag genast och starkt tacka nej till inbjudan. Min svårförtjänt erfarenhet och mina otroliga upplevelser – såväl de goda som de dåliga –  är värt betydligt mer än så!

Jag är en rätt så praktisk och sparsam kvinna. Fastän att vi bor ute på landet i lilla Brån ligger vårt hus på en av Länstrafikens huvudlinjer mellan Vännäs och Umeå som innebär att det körs tämligen många bussar på vardagar. Därför valde jag att åka buss fram och tillbaka till mitt heltidsjobb i Umeå för att kunna slippa köpa en bil. 

Det en mycket lyckat beslut eftersom det är billigare att åka buss än det är att köpa och underhålla en bil. Dessutom är det bekvämt att stiga på en uppvärmd buss och låta chauffören ansvara för körningen. Det är härligt att kunna slippa skrapa snö och is från egen bil och därefter besvära sig med trafiken. Genom att åka buss slipper man jakten efter en parkeringsplats och kostnaden för att bilen få stå kvar ett tag. Kollektivtrafiken är bra för miljön och sist men inte minst skapar den jobb åt många människor.

Men det finns fler förmåner att åka kollektivt. Jag fattade snabbt i början att jag skulle få 1.5 timmar (45 minuter enkel väg) varje dag fram och tillbaka till jobbet för att plugga svenska. Jag fick förstås möjligheten att delta i SFI (svenska för invandrare) direkt efter min ankomst till Sverige. Men jag var så pass "duktig" att lärare bedömde mig färdig med kursen och skickade ut mig med ett MVG betyg efter bara ett par månader – långt innan jag hann bygga upp mitt ordförråd och fullständigt fatta grammatik och oregelbundna verb, bl.a. Jag var så ivrig att utnyttja den tiden på bussen att lära mig mer svenska att jag motstod frestelsen att dåsa under körningen som de allra flesta andra passagerare gör på bussen. 

Jag började läsa böcker eftersom jag kom på att bokförfattare brukar använda samma ord och uttryck om och om igen och därmed fastnade nya ord lättare på min hjärna. Det var minsann plågsamt att läsa i början! Jag hade med mig en engelsk-svensk ordbok och jag blev tvungen att slå upp bokstavligen var tredje ord!  Under ungefär den första månaden hann jag läsa bara ett stycke under resan till jobbet –  beroende på hur "fin" svenska författaren använde. Det hände rätt så ofta att jag inte hittade vissa ord i min ordbok så jag skrev upp de där orden för att senare den dagen be min svenske man, Kalle, om en förklaring. Tursamt nog är han en mycket duktig och ivrig språklärare med ändlös tålmod!

Det tog nästan tre år innan jag tordes lämna den tunga ordboken hemma. Nu kan jag läsa precis vad som helst utan att jag måste slå upp ett enda ord. Jag kan t.o.m. upptäcka stavfel och "typos" i allt som jag läser! Äntligen känns det som om jag har förtjänt att emellanåt också dåsa på bussen.

Häromdagen fick jag ett brev från Länstrafiken som upplyste mig att kostnaden på mitt årskort skulle bli en aning billigare nästa år! Inte som om jag behövde ännu en anledning till att förbli fullständigt tacksam och tillgiven till Länstrafiken, men jag tar den i alla fall!

"Sju betydelsefulla män har hedrats med ett monument eller en staty i Umeå. Men inte en enda kvinna. Kvinnorna finns i stället avbildade anonyma, ofta nakna, i Umeås offentliga miljöer" – citat från en artikel skrivit av Anna Lundström och publicerades den 14:e augusti i VK.

Enligt Liv Beckström, chefredaktör för Kommunalarbetaren, finns det tio svenska städer (inklusive Umeå) som inte har en enda staty som föreställer en kvinna. Däremot finns fyra svenska städer som har bara en staty varav alla föreställer kvinnor.  Överhuvudtaget finns det bara 1 % av statyer i hela Sverige som föreställer kvinnor med namn och kläderna på.

April 2009 fick Ann-Sofie Ohlander uppdraget att granska fyra aktuella läroböcker med fokusen på jämställdhet av Delegationen för jämställdhet i skolan. *  Enligt hennes omfattande rapport nämns kvinnor i bara 2.6 % av innehållet i läroboken "Människa genom tiderna". Vilken uppfattning om kvinnor och deras insats i världen ger vi våra barn?

Det är klart att kvinnor har haft stor betydelse och inflytande i medicin, religion, konst, litteratur, musik, vetenskap, politik och även krig. Men varför deras insats knappt nämns är ett mysterium för mig. Å andra siden ett samhälle varken byggs eller uppehålls bara av krig och vetenskap. Allt sedan människor skapades är det kvinnor som har tagit hand om hus, hem och familj medan männen antigen krigade eller ägnade all tid och energi på sådana saker som politik, medicin, litteratur och konst. Men ett otacksamt samhälle har hittills valt att underskatta kvinnors påverkan och betydelse i världen.
 
Men äntligen får trenden chansen att vända sig – åtminstone i Umeå.  Vänsterpartiet i Umeå förslog att ett kvinnohistoriskt museum skall byggas och idén har redan godkänts. Vi får bara hoppas att kommunalråd och jämställdhetsansvarig Tamara Spiric ser till att det utmärkte förslaget förverkligas så snart som möjligt.

* http://www.regeringen.se/content/1/c6/13/98/33/ff1050e3.pdf

Jag blev imponerad och även lite rörd när jag läste en kort artikel i VK tidigare i veckan. Tydligen har lokalbolaget Umeå Energi valt att skänka pengar (40 000 kr) till Kvinnojouren och IOGT-NTOs * förening "Medmänniska" istället för att skicka julklappar till sina kunder.

Det kan tyckas att 40 000 kr inte är ett särskilt stort uppoffring för ett sådant stort företag, men för mottagarna och de goda människorna som frivilligt jobbar för att stödja dessa organisationer känns det säkert som en guldgruva.

Därför förtjäner Umeå Energi såväl min personliga respekt som en stor applåd från hela samhället. Jag skrev faktiskt en "applåd" på VKs insändaresida, och uppmuntra andra att göra det också.

Hövligheten och barmhärtigheten i ett samhälle kan delvis mätas av hur de mest utsatta människorna betraktas och behandlas, och Umeå Energi har verkligen visat den rätta vägen. Jag hoppas att fler Umeåföretag också blir inspirerade att stödja samhället genom att satsa pengarna på människor istället på chokladaskar och blommor. 

* International Organization of Good Templars / National Templar Orden

Det skrevs en artikel i gårdagens VK angående ångpannan på NUS som måste bytas ut relativt snart. Detta beslut påverkar framför allt min arbetsplats men även till en viss mån hela operationscentrum. I själva verket att byta ut ångpannan är det första viktiga steget av en större ombyggnad i vår avdelning som kommer att påbörja ungefär februari 2011. Det kommer att kosta väldigt mycket för Västerbotten men verksamheten kan inte utföra dess huvuduppgift utan en ny källa ånga för att rengöra och sterilisera instrument och gods som används i operation och andra vårdingrepp. 

Det finns en arbetsgrupp på vår avdelning som består av två arbetskamrater, vår chef och några "högre" chefer som är ansvariga för operationscentrum.  De jobbar nu stenhårt med byggnadsritningar och planeringen för att se till att avdelningsombyggnaden sker som smidigt och klokt som möjligt.

Förra veckan åkte arbetsgruppen runt omkring i Sverige på studiebesök vid andra sjukhus med syftet av att hitta bra idéer och få lite råd inför den kommande ombyggnaden. Idag skall den där arbetsgruppen upplysa vi andra under vår veckovisa arbetsträff. De kommer att visa bilder, berätta för oss allt de hittills har räknat ut och även lyssna på våra synpunkter på avdelningsrenovationen. Vad spännande!

Jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i möten men för en gångs skull ser jag fram emot det här mötet!

Igår under fikapausen på jobbet blev samtalsämnet möjligheten att gå i pension förhållandevis snart. Bland arbetskamratarna som satte runt soffbordet fanns det fyra av oss "äldre damer" som är 40- eller 50-talister. Vi pratade med en suck av längtan om våra framtidsdrömmar när vi äntligen blir glada och förhoppningsvis friska pensionärer. Våra trevliga drömbubblar brast emellertid när ämnet vänt sig till hotet av en förhöjd pensionsålder här i Sverige – en bekymmer som vi smärtsamt är medvetna om.

Jag försökte att uppmana hopp genom att nämna att det förhoppningsvis kommer att införas en övergångsbestämmelse i fall pensionsåldern höjas till sextiosju eller även sextionio (huvva!) innan vi hinner nå sextiofem. Mitt förslag var att den eventuellt nya pensionsåldern kommer inte att påverka vi som föddes före 1960.

Den här sortens övergångsbestämmelse kallas i usa för "the Grandfather Clause" (farfarsklasul). Mina pensionsdrömmar handlar om bl.a. möjligheten att själv bestämma vad jag vill göra och när jag göra det. Jag längtar efter mer tid att skriva, läsa, upptäcka, spela musik och vara ut i naturen. Framför allt ser jag fram emot möjligheten att tillsammans med min man vistas på längre perioder i vårt hus i Michigan och därmed få tillfällen att oftare träffa mina vuxna barn.

Jag sätter därför mycket hopp på "farfar"!

Idag jobbar jag kvällstur som innebär att jag fick sova ut lite längre än vanligt. Men min iver att börja en dag fylld med intressanta sysselsättningar övertygade mig att ändå stiga upp kl. 06.45.

Jag hade för många år sedan en arbetskamrat i hemstaten Michigan som nämnde en dag under fikapausen att han älskade att sova. Han medgav att han skulle hellre sova när som helst han fick lite tid över än att göra vad som helst annat! Jag som alltid har varit morgonpigg och intresserad av att ständigt vara sysselsatt med någonting hade svårt att fatta hur en människa kunde slösa bort tid genom att sova!

Men nu tack vara min ålder och klokhet förstår jag lite mer vad han eventuellt menade. Det ÄR skönt att slappna av och låta kroppen och hågen flyta mjukt bort till något magiskt land i drömmarna. Jag har ofta trevliga och intressanta drömmar varav många skulle sannolikt göra en mycket bra långfilm! Jag har väldigt sällan mardrömmar men ibland kan ämnet i mina drömmarna vara lika spännande som en bra deckare eller tillräckligt känslomässiga att jag skrattar eller gråta i sömnen. I mina drömmar kan jag träffa en gammal bekant, upptäcka ett nytt ställe någonstans i världen, agera som hjältinna, bli påmind om ett smärtsamt minne eller uppleva en sorglig händelse. Dialogerna i min drömmar utförs ibland på svenska och ibland på engelska, men oavsett vad jag drömmer blir det nästan alltid en fascinerande resa inombords i min själ.

Oj, vad jag ser fram emot till sängdags ikväll!

Japp…det har hänt igen! Vi gillar tv:programmet "60 Minutes" som brukar sändas cirka kl. 01.00 nätterna mot måndagar. Men eftersom programmet sänds alldeles för sent har vi bestämt oss för länge sedan att spela in det och titta senare veckan därpå.  Jag har till och med skrivit upp uppgiften att spela in programmet på en nätbaserad almanack som automatiskt skickar en påminnelse till mig via e-post.

Själv klart när jag nyss öppnade e-posten hittade jag den där mycket pålitliga påminnelse vars opålitliga mottagare läste den sex timmar för sent. Suck….ännu en gång till blir det ingen 60:minutes för oss den här veckan!

Idag känner jag ledsen, gråtfärdig och inte alls till freds av någon anledning. Jag är en rätt så känslig och tänkande kvinna så jag brukar vara duktig på att undersöka själen för att reda ut vad det är som stör mig. Men jag har inte hunnit sortera ut exakt vad det är som är kärnan till min vemod den här gången.

Det  har faktiskt varit mycket de senaste veckorna – stressigt på jobbet, för lite tid hemma, alldeles för mycket dålig nyhet i tidningarna och nyhetssändningar och en känsla att jag inte har tillräckligt kontroll över min tid och mitt liv just nu. Men det finns en sak till som jag tror kommer att visa sig är huvudanledningen till min nuvarande vemod. Jag menar nämligen såväl oro som längtan för mina vuxna barn.

Trots mitt härliga liv här i Sverige är det inte alltid lätt att nästan ständigt ha ett kluvet hjärta med den ena delen i Sverige och den andra delen i Michigan. De här kluvna känslorna blir dessvärre betonad under jul eftersom jul är just den årstiden när familjen bör komma först. Det är förstås skönt att vara tillsammans med min svenska familj under jul men samtidigt känner jag mig sorg över att möjligheten att fira jul med mina egna kött och blod har dessvärre inte skett sedan 2000.

Mina vuxna barn är inte världens bästa på att hålla kontakt med mig. Jag ringer, skriver, skicka presenter och även emellanåt pengar till dem för att visa dem stöd, intresse och kärlek trots min fysiska frånvaro i deras liv. Men kommunikationen blir aldrig ömsesidigt och det gör ont.  Den eviga frågan för mig är vare sig eller inte jag förtjänar sådan behandling av dem p.g.a. av mitt val att flytta till Sverige. Eller har jag helt enkelt uppfostrat otacksamma och tanklösa barn? 

Nej, jul är inte alltid automatiskt fylld med glädje, kärlek och ro.