Jag förstår mamma

Jag tänker ofta på min mor i synnerhet när jag jämför hennes och mitt liv.  Exempelvis som en ung och smärtfri tonåring försökte jag att förstå och visa henne medkänsla när hon ofta klagade över smärtorna som hon upplevde här och där i sin kropp. Men jag önskade egentligen hemligt för mig själv att hon inte skulle besvära mig med sina klagomål.  

Mamma var en mycket social ”stads-flicka” som blev kär i och gifte sig med en stark och tyst Michiganbonde. Pappa var en god man som av någon anledning inte kunde tillfredsställa mammas behov av romans, sällskap, ömhet och meningsfull konversation. Hon blev mycket ledsen och besviken med livet och jag tror att hennes själ dog flera år före kroppen. Jag tyckte synd om henne och samtidigt lovade jag mig själv att hitta en mer lämplig livskamrat än mamma gjorde.

Jag hade bara ett äldre syskon – en syster som hette Kathy. Hon var ett extremt besvärligt barn som växte upp och blev en ännu besvärligare vuxen. Mamma oroade nästan ihjäl sig över Kathy och hon kände sig ofta maktlös och värdelös över situationen. Det var först när Kathy var 48 år gammal att hon äntligen fick diagnosen manodepressiv. Innan dess hade familjen mycket svårt att förstå och hantera hennes udda beteende som orsakade ett stort svart moln av depression, frustration och oro över hushållet. Innan vi visste att Kathy drabbades av en mentalsjukdom bestämde jag mig självbelåten att bli duktigare att uppfostra barn än mamma var.   

Idag är jag 58 år gammal och jag kämpar dagligen med smärtor här och där i kroppen. Min dotter var ett extremt besvärligt barn och är ännu besvärligare nu som vuxen eftersom hon också drabbas av diagnosen manodepressivsjukdom. Min före detta man var en god man som blev tyst och tråkig och inte kunde tillfredsställa mitt behov av romans, sällskap, ömhet och meningsfull konversation. Rädslan av att hamna i ett lika tråkigt liv som mammas är en av anledningarna till att jag befinner mig idag i Sverige. 

Jag var bara trettiosju år gammal när mamma dog. Men om hon var kvar i livet idag skulle jag ge henne en varm kram och viska ömt i hennes öra – jag förstår, mamma… äntligen.