Jag är normallt inte en särskild stor hundälskare. Men jag blev riktigt betagen i min dotters lilla hund, Surry!  Bilden visar lilla Surry när hon visade upp sin vinterjacka för mig! Hon är den sötaste hunden jag har någonsin träffats!

Det var väldigt svårt att fånga vinglasens riktiga skönhet på bilden ovan.

Min man är min hjälte av flera anledningar men just nu vill jag nämna bara en av dem. Ni som läser våra blogginlägg vet att vi har under de senaste nio åren jobbat stenhårt för att renovera vår sommarvilla i Riverside. Arbetet delades upp enligt kraft och förmågan och därför utförde stackars Kalle de tyngsta och äckligaste jobben såväl inne i huset som ute på tomten.

Bland de äckligaste jobben för honom var att plocka bort bokstavligen hundratals pappers- och plastsäckar fyllde med diverse skräp från källaren. Problemet var nämligen att en slags översvämning som orsakades av ett okänt vattenläckage hade förekommit ungefär 10 år tidigare. Allting i säckarna – mestadels tyg och papper – hade sugit upp en hel del av detta vatten och därefter började mögla! 

Han öppnade samvetsgrant var och en säck i början oavsett hur äcklig den var för att se till att det inte fanns någonting viktig i de stinkande säckarna. Efter ett tag lärde han sig att bedöma innehållet enligt säckens vik och form men också med hjälp av sin magkänsla. På det sättet kunde han slippa öppna alla säckarna innan han kastade dem in i den stora sopcontainer som vi hyrde.

Men en särskild säck väckte hans magkänsla så snart han lyfte den. När han öppnade säcken såg han några föremål som noggrant hade lindats in i några lager tidningsblad – slemmiga med mögel. Han hade hittat den fullständiga och för mig ovärderliga uppsättningen av etsade vinglas som var en bröllopspresent till min mormor och morfar! Tänk hur glad och tacksam jag blev!

Vinglasen förblir kvar i Riverside så att mina barn kan ärva dem någon dag.

Ni som också läser min mans blogg har troligen redan sett en liknande bild av min son, Mike, hans flickvän och hennes söner. Vi träffade Mike för sista gången på en restaurang och åt vi lunch tillsammans (mamma betalade) i Kalamazoo där han bor. Förutom att kunna ge honom en "hejdå Bamsekram" var min viktigaste önskan att be Kalle att fotografera Mike och jag tillsammans. 

Träffen blev mycket lyckad och samtalet oväntat livligt (han brukar inte vara en sådan pratkvarn). Han älskar att säga och göra lustigheter för att få mig att skratta och han lyckades göra det ofta och det fortsatte hela vägen ut till parkeringsplatsen.

Han var ledig den dagen och hade mycket att göra på sin "att-göra-lista" så jag ville inte hindra honom för länge. Jag har i flera år skämts och oroat mig för att min frånvaro i 11 månader av året från hans liv skulle störa vårt förhållande. Men han gav mig en sådan varm och äkta kram att jag blev helt upptagen i känslan – som gjorde att jag glömde att be honom att ställa upp för en bild med mig! : (

Men den varma kramen jag fick av honom kommer jag aldrig att glömma!

Kvällen innan vi åkte tillbaks till Sverige fick vi träffa mina barn för sista gången i år. Min dotter ville fånga oss på bild med sin mobil och Kalle bestämde sig tydligen snabbt att dokumentera stunden genom att fotografera fotografen och sin mamma.

Det finns många människor som jag tycker om och älskar i ett avseende eller det andra. Den här bilden som togs i Michigan för ett par veckor sedan visar tre av mina favoritmänniskor "over there" … musiker Paul Franklin, min älskade Kalle och min bästa musikkompis och väninna, Nancy. Tursamt nog följer den person i mitten med mig tillbaks till Sverige varje år!

På grund av laryngiten och bronkiten är rösten fortfarande borta och svåra hostanfall uppstår ofta.  Jag är så pass sjuk att jag inte orkar hjälpa Kalle med utomhusarbete trots det fina vädret. Det enda sättet som jag kan uttrycka mig och "leka" är skriftligt via Facebook, e-post eller bloggen.

Bilden ovan togs den första morgonen efter vi öppnade sommarhuset i år. Jag är tokig för "naturligt" jordnötssmör som ordentligt måste röras om för att blanda ihop oljan med jordnötssmeten. Kalle tycker däremot att jordnötsmör är det äckligaste som finns. Men eftersom jag inte klarade av att äta upp det tämligen dyra jordnötssmöret fick burken ett skjuts över Atlanten och står nu i ett av köksskåpen hos oss!

Det känns otroligt att vi lämnade Riverside igår men anlände inte hemma förrän kl. 13 idag! Man dåsar lite grann på planet under en sådan lång resa men man "sover" inte alls gott. Därför har vi varit vakna i princip 27 timmar, men trots det kämpar vi för att hålla oss vakna ett tag längre för att försöka vänja våra kroppar med svensk tid så fort som möjligt.

Jag har varit sjuk sedan förra helgen och det känns ännu sämre nu troligen p.g.a. den lite ansträngande resan. Jag har drabbats av en tämligen lätt förkylning och svår bronkit hela veckan men till råga på allt har jag nu fått laryngit som gör att jag inte ens kan trycka ut ett enda ord!

I nuläget mår jag så dålig att jag redan överväger att sjukskriva mig från jobbet minst de första 2-3 dagarna till veckan – om inte hela veckan!  I så fall kommer det att bli första gången i hela mitt liv att jag blev sjukskriven direkt efter semester!

Var snäll och håll tummarna att jag blir bättre över helgen!

Kalle och jag håller på nu att utföra olika uppgifter för att lämna huset här i Riverside. Om en och en halv timme skall vi köra iväg till flygplatsen. Jag lyckades packa resväskan igår kväll utan att bli gråtfärdig troligen tack vare två olika väldigt tillfredsställande farvälbesök med mina barn.

Vi fick också besök av vår nye svenske vän Allen Otto Johnson och våra kära grannar som tittar till huset under vår frånvaro. Det blev en perfekt avslutning till årets vistelse här i Michigan men trots det känner jag mig lite gråtfärdig just nu som jag skriver för sista gången i år hemifrån här i Riverside.

Men nu är det dags att stänga av datorn, duscha, och förbereda oss för att åka. Så, hej då älskade USA och hejsan älskade Sverige!

På grund av det för mig knepiga svenska språket har jag gjort bort mig en gång till. Men det blev så roligt att jag tänkte berätta mitt fel för er så att ni också kan skratta gott!

Jag höll på att chatta via Facebook med en musikkompis tidigare idag angående om jag kommer att orka spela nu på lördag p.g.a. min förkylning. Eftersom förkylningen har hamnat i bröstkorgen är det lite svårt att ta en djupt andetag utan att börja hosta. Det kunde därför bli svårt att behärska blåsinstrumentet som jag framförallt spelar i bandet O’Grejdi Nua.

Men jag brukar dessvärre ha svårt att komma ihåg ordet "andhämtningen" så jag skrev istället – "Det kan eventuellt bli svårt för mig att behärska blåsan!!" Grrr… detta förbaskat språk!  : )

Det går inte att missa att det här är en officiell skolbuss här i USA. Stilen på skolbussarna är precis samma överallt i USA och de ser i princip precis lika ut nu som när jag var barn! Jag har nyss läst att skolbussarna har behållit sin form och färg så att alla omedelbart kan känna igen dem som skolbuss. Man måste nämligen vara beredd att följa reglerna som gäller att köra i närheten av en sådan skolbuss så det är bra att bussarna är lätta att känna igen. Färgen på bussarna heter "National Yellow" och är standard för alla skolbussar som körs i USA.