Gråten som bekräftade problemet

Ni som har följt mina blogginlägg det senaste året förstår hur stressigt och tungt det har varit p.g.a. ombyggnaden på jobbet. Jag och mina kolleger har presterat under de senaste ett och ett halvt åren ett enormt arbete under gräsliga och även ohälsosamma omständigheter! Byggnadsprojektet är i stort sett klart förutom mindre justeringar här och där. Dessutom väntar vi på ytterligare nya tekniska utrustningar som kommer att innebära vidare ändringar i våra rutiner.

Den enorma stressen som vi har upplevt under ombyggnaden har så småningom förvandlat de flesta av oss till trötta, griniga och sura människor. Stressen, tröttheten och underbemanningen har gradvis framkallat en arbetsmiljö i vilken vi klagar på allt och alla samt skvallrar eller snackar skit om varandra i fikarummet eller i små grupper som emellanåt samlas mitt i arbetsrummet för att ventilera frustrationen. Det tycks som om ingen av oss är fri från att vara målet för klagomål.

Under vår arbetsplatsträff i fredags fick vi förstå hur ansträngande och tungt vi har haft det. En av mina kolleger lyfte fram ämnet om "pajkastning" på varandra och uppmuntrade oss att sluta med det. Eftersom jag höll fullständigt med honom ville jag försöka öppna en dialog om ämnet för att rensa luften. Men jag kunde inte ens slutföra första meningen utan att brista ut i gråt – till min egen stora överraskning! Tårarna rann nerför kinderna på mig och jag kunde inte behärska mig hur mycket jag än försökte!

Kollegerna som satt närmaste mig strök mina axlar, visade mig medkänsla och även räckte till mig en näsduk! Under tiden som jag kämpade med att behärska mitt gråtande började mina kolleger köra igång med en meningsfull dialog. Efter ett par minuter hade jag samlat mig själv nog för att kunna bidra till dialogen.

Jag förstår mer och mer för varje år som går att jag är en mycket känslig person som lätt blir stressad, förolämpad och sårad. Jag borde kanske skämmas för att jag brast ut i gråt framför alla mina kolleger samt våra tre chefer, men jag måste tillåta mig själv att vara den person som jag är. Men om mina offentliga tårar kan agera som startpunkten till bättre samarbete och mindre skvaller på jobbet är det värt att jag gjorde bort mig.