Vilket hån!

Jag hade längtat hela veckan efter del två av Melodifestivalen som visades igår kväll. De första två bidragen var (enligt mig) så grymt bra att jag fick höga förväntningar på de andra bidragen. Som musiker bedömer jag en sång enligt följande villkor:

1. Själva melodin skall vara unik och fräsch och inte det samma trötta "dunk dunk dunk" som tycks vara den eviga standarden i Melodifestivalen.

2. Budskapet i texten bör vara åtminstone något betydelsefullt i synnerhet om sången skall representera Sverige!

3. En sång är för mig ingenting utan skickliga musiker som ackompanjerar sångaren. Musikackompanjemanget skall helst vara ganska invecklat, skickligt gjort och bestå av ett snyggt och unikt ackordflöde.

4. En sångs melodi och text bör vara tillräckligt lockande så att man inte behöver en massa dansare eller visuella tricks liksom flammor, gnistor, elektronik, ballonger eller konfetti som distraherar publiken från själva sången.

Det sista bidraget var Sean Banan och hans idiotiska sång och barnsliga uppträdande. Det gjorde nästan ont i min själ när jag insåg att sången egentligen blev godkänd som ett allvarligt bidrag till Melodifestivalen! Jag tröstade mig själv med tanken att sången inte hade en chans att gå vidare. Men till min förfäran gick Sean Banan inte bara vidare utan direkt till finalen i Globen! 

Hur i hela friden kan det svenska folket rösta fram en sådan sång som eventuellt kommer att representera hela Sveriges musikbransch? Ett sådant obetänksamt val gör att Melodifestivalen bara är ett dyrbart skämt. Nej, jag är inte sur för att min favoritsång inte gick direkt till finalen. Sanningen är att ett sådant barnsligt uppträdande med en sång vars idiotiska text må representera Sverige inför hela Europa är ett hån mot seriösa sångare.