Politiker?!

Politiker?! Det var väl det sista jag tänkte bli i min ungdom. Jag ville göra krut och skapa musik!

Jag visste knappt vad mina föräldrar röstade på och politik var inget man talade högt om i frikyrkan även om där fanns ett enormt stort samhällsengagemang – men oftare byggt på oskuldsfull naiv empati än på kunskap, evidens och hårda fakta. Olof Palmes arroganta självsäkerhet skymde sikten för hans välslipade argument och skickliga retoriska förmåga. Vänsterns krav på kollektiva lösningar kändes som en tvångströja för mig som rebellisk tonåring, högerns konservativa inriktning var också främmande för min bakgrund och Centerpartiet var väl bara för bönder, eller…? (Miljöpartiet fanns inte och några Sverigedemokrater kunde inte skönjas vilket de som hävdar att Sverige var bättre förr behöver beakta.)

När så en pingstvän i stålbågade glasögon dök upp från Gränna med Kristen Demokratisk Samling blev jag så skeptisk att det nästan är obegripligt att Alf Svensson mer än 40 år senare skulle bli en av mina viktigaste politiska förebilder men skulle kräva att både jag partiet förändrades. Det närmaste jag kom var nog en studieresa med Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) till Stockholm med obligatoriskt besök i riksdagshuset. Resan kostade två kronor om man inte var medlem men en krona om man var det, så fattig och ressugen som jag var, blev jag medlem i FPU.

Ett brinnande intresse för kemi – men jag fattade aldrig eld

Nej, politik var inget för mig som ville göra krut och skapa musik! Men efter en explosiv brand där kemikalier i köket (bl.a. ammoniumnitrat som senare blev ”populärt” i gruvnäringen och olika attentat och jämnade stora delar av Beirut med marken) troligen självantände påskaftonen 1979, när vi inte var hemma, lovade jag mig själv och min fru att i fortsättningen endast ägna mig åt teoretisk kemi.

Som tur var hade det gått påskkärringar i vår trappuppgång och när de kom ner till våningen under sa de till våra grannar:

– Det ryker ur brevlådan däruppe.

Larmet gick och i polisförhören fick jag frågor om vad jag höll på med och varför de hittat en stor burk svavel på balkongen. Jag hade också hängt upp en bibel vi fått i bröllopspresent, på väggen, och över den en stor gul varningsskylt med röd kant, jag hittat i närheten av ett militärt skjutfält, och en svart text som inte gjorde polisen mindre misstänksam: EXPLOSIV VARA.

Detta är troligen totalt ointressant inför valet 2022 om ens någon hittar den här bloggen men en bakgrund till att jag nu är kandidat till uppdraget som kommunalråd i Storumans kommun för KD – och t.o.m. går att rösta på till Sveriges riksdag. (Jag lovar er, får jag den chansen kommer det att sägas eller sjungas saker från riksdagens talarstol på ett sätt som få har hört tidigare och min fru direkt avrått mig från!)

Mitt liv är kantat av den ena händelsen mer osannolik än den andra och jag tänkte nu i 1 blogg/dag fram till valet berätta något om vad som hänt och motivera varför jag driver den politik jag gör. (Sedan finns otaliga anekdoter, helt sanna skrönor och förhoppningsvis preskriberade brott man bara tror man kan se på film, som t.ex. när jag kastade mig upp på en godsvagn i rörelse med skidor och ryggsäck i bästa floppstil för att inte missa tåget i ett öde Abisko Turiststation 2 januari 1987 och –35 °C eller när jag efter en turné i Finland försov mig på båten till Stockholm och vaknade utan minsta land i sikte – nästan tillbaka i Finland igen – och fick börja om!)

Teoretisk kemi krävde dock mycket mer matematik än vad som ingick på kemistlinjen och jag började därför läsa dubbelt, kurs efter kurs på matematikerlinjen i hopp om att få se de ekvationer, tekniker och tricks som tydligen var så ”välbekanta” inom kvantmekaniken (som är grundläggande för teknisk utveckling i dag). Inte förrän i slutet av alla kurser i analys, statistik, programmering, numeriska metoder m.m. började jag ana ugglor i mossen! Det var ju fysiker som sysslade med denna typ av matematiskt konsthantverk som vissa matematiker inte ens ville ta i med tång.

Nu hade jag dock läst så pass mycket matematik och fysik att jag kunde antas direkt till andra året på fysikerlinjen – och i årskurs 3 fann jag dem – ÄNTLIGEN – efter nästan tio års högskolestudier – HEUREKA!: Legendrepolynom, Laguerres associerade differentialekvation, Hermiteska matriser, generaliserade integraler som hastigt och lustigt kunde bli potenser av pi, Laplaceoperatorn i sfäriskt polära koordinater och mycket annat som kunde fylla tusentals bloggsidor.

Mellanspel på acckord

För att kunna fortsätta studera försörjde jag mig parallellt med att undervisa och spela piano och andra keyboards (med Hohner Clavinet D6 som en fullständig favorit efter Stevie Wonders Superstition med inte mindre än åtta pålägg vilket förklarar varför det är omöjligt att spela så ensam live). På gymnasiet hade jag blivit inkallad till rektorn för att förklara varför jag åkt iväg till en studio och spelat in en skiva på skoltid men också skrivit min första musikal för solister, kör, komp, stråk och blås som specialarbete med texter av Håkan Isacsson. Uruppförandet i ett så fullsatt Örebro Konserthus, juldagen 1977, att folk fick vända i kön och gå hem igen chockade oss nästan som t.o.m. hade garderat oss med en förlustgaranti från Kulturnämnden.

Nu var det en semipofessionell hobby som jag fick betalt för och gjorde att jag kunde fortsätta förkovra mig vilket inte var så illa. Till våra spelningar ville jag helst åka tåg och hade sådan koll på alla tåglinjer och tidtabeller att min bror började ringa till mig för snabbare – och mer korrekta besked – än efter ändlös väntetid hos SJ – och sedan felaktig infomation! På tågen och i turnébussen läste jag bl.a. elektronik vilket var nyttigt på många sätt. Samtidigt blev jag mer och mer intresserad av lärandets gåta och hur man kan tänka och förklara fenomen.

Hösten 1985 hade jag dessutom en sagolik tur: Mitt under chalmeristernas tentavecka var jag undervisningsfri och fick följa med Janne Schaffer och Ingemar Olsson på turné, med trummisen Per Lindvall och en blåssektion och klarade livhanken den gången också. Ingemars underfundiga texter och progressiva samhällsengagemang verkade vila på samma grunder som söndagsskolan i min barndom men gav ett helt annat intellektuellt tuggmotstånd. Det oerhört generösa bemötandet från dessa eminenta musiker och en annan legend som Per-Erik Hallin (vars far Per var en viktig förebild för min far, Flore Liljegren som ung pastor i Korskyrkan i Stockholm, när jag var barn där på tidigt 1960-tal) började omforma mig på djupet, för att inte tala om Saronkyrkan i Göteborg, med en gudabenådad personutvecklande undervisning och redan då en Second Hand-butik och praktisk hjälp till människor – innan ordet ”klimatsmart” ens var uppfunnet. Min kritiskt analyserande inställning gav vika för en mer generös hållning och upptäckten att mitt liv inte bara bestod av att ”Jag” gjort vissa val – utan också fötts med vissa förutsättningar och växt upp under fantastiskt rika förhållanden, som kompenserade mer än väl för en viss ekonomisk knapphet. Jag insåg att det inte var självklart och började fundera över hur man kunde förbättra fler människors livschanser.

Nu var jag dock först och främst väl förberedd för forskarstudier i relativistisk kvantkemi tyckte jag – vilket tyvärr inte var någon fördel. Programkoden jag skulle jobba med liknade mest spagetti och skulle inte fått godkänt på de kurser jag läst, de numeriska metoderna var inte lika moderna och effektiva som de jag nu kände till, och några ”gränssnitt” för program verkade både okänt och onödigt, vilket irriterade mig eftersom det ledde till ett tidsödande arbetssätt med lite värde. I någon mån kände jag mig som ”doktoranden som visste för mycket” men sörjde nog ändå mest att ingen verkade intresserad av att förstå relativistisk kvantkemi på djupet utan mer av att tillämpa ett ”maskineri” som skulle genera vetenskapliga artiklar för en akademisk karriär. Någon direkt finansiering av andra behov än arbetstid såg jag aldrig till och fick själv bekosta dator och programvara. Dagens krav på handledarteam, individuell studieplan, referensperson, doktorandbandbok, antagnings- och mittseminarium verkade inte heller ”behövas” på den tiden.

Tillvaron blev alltmer problematisk och när jag såg varthän det barkade sa jag till min fru (som aldrig haft en tanke på att forska):

– Du kommer att doktorera före mig!

Paus

Hon ville inte tro mig, men mycket riktigt, hösten 1992 tog jag en paus på obestämd framtid från mina forskarstudier och följde i stället med henne till en vetenskaplig konferens i nordöstra Australien, om njursten som också intresserade mig så till den grad att jag stundtals fungerade som konsult för hennes handledare och även byggde medcinteknisk utrustning på labb och skapade användarvänliga program. Så reste vi två personer två tusen mil i två veckor för att hon skulle visa två diabilder och tala i två minuter på sitt andraspråk. Efter hemkomsten hade jag ett otroligt pressat schema och skulle undervisa i numerisk analys vilket tyvärr blev en av de sämsta insatser jag någonsin gjort även om studenterna gillade tentan – och att ”lagom många” klarade den.

Efter det hjälpte jag sedan min handledare med digitalt producerat bildmaterial till Kungliga Vetenskapsakademins affisch för Rudolph Marcus Nobelpris i kemi 1992 om elektrontransport – under tidspress av en av världens mest svårflyttade deadlines som knappt ens en pandemi lyckats rubba eftersom man inte ändrar så enkelt på Alfred Nobels dödsdag.

Totalt slutkörd behövde jag sedan lite andrum. När man hela tiden läser nya kurser får man till sist en känsla av att man inte kan någonting. Ännu svårare blir det att förstå hur man kan fatta politiska beslut när man vet så lite. Ett vikariat på en gymnasieskola blev dock livsavgörande och öppnade även en dörr till politiken.

Explosiv lärare

– Är det något jag kan hjälpa er med frågade jag några elever som satt runt ett bord på en håltimme.

– Nej, berätta om när du gifte dig i stället, sa en av dem, som verkade nyfiken på hur det var att åka hem till sin fru på håltimmarna i 3:an på gymnasiet.

Eleverna gav mig smeknamnet ”MacGyver” och en elev med en förälder som jobbade med vägskyltar gjorde en varningsskylt med texten: EXPLOSIV LÄRARE – MEDVERKAN PÅ PD:S LEKTIONER SKER PÅ EGEN RISK!

Plötsligt upptäckte jag hur mycket jag egentligen kunde och i princip alltid kunde svara på elevernas frågor – och hade även livserfarenhet och intresse för existentiella frågor – å de’ va’ la’ änna skôj. Detta sammanföll också med förarbetena till nya läroplaner, Läroplan för de frivilliga skolformerna Lpf 94. Nu skulle vi få Europas bästa skola och jag var en av dem som lät mig lockas – till en början – innan jag lärde mig navigera mellan politikens grynnor och blindskär!

På den tiden fanns det fortfarande kvar en ”rolig” historia som löd:

– Ge tre skäl till att du vill bli lärare.

– Juni, juli och augusti.

Detta började redan nu naggas i kanten i takt med skolans kommunalisering, nya läraravtal, arbetsplatsförlagd tid m.m. men jag trodde att detta var ”det rätta” och hittade snabbt tre nya skäl att bli just kemilärare: Nyårsafton, Påskafton och Valborgsmässoafton. Sedan ville jag gärna också fortsätta läsa och lära mig mer om allt mellan himmel och jord.

– Du får gärna fortsätta studera men du får göra det inom ramen för en tjänst, meddelade min fru, utan pardon.

Men någon tjänst kunde jag inte få! Det spelade ingen roll hur mycket eleverna än tyckte om mig, hur mycket de än lärde sig, eller hur mycket deras föräldrar eller kolleger än engagerade sig för mig som vikarie – så MÅSTE jag vara behörig lärare för att kunna få en tjänst tillsvidare! Hade jag haft lika god kännedom om skolans styrdokument då som nu hade jag inte ens försökt.

Så jag fick helt enkelt bita i det söta kunskapsäpplet än en gång – vilket jag gjorde mer än hjärna – och läste in lärarutbildningen samtidigt som jag fortsatte undervisa på Chalmers. Tack och lov räckte det med ett år eftersom jag redan hade så många andra kurser i bagaget.

Nu var jag på väg mot pedagogikens kärna – och det p.g.a. politik!

Följ den rafflande fortsättningen i nästa avsnitt…