En politiskt störd organisation

Dittills hade jag levt lycklig ovetande om hur mycket politiken påverkar vardagslivet – men skulle nu bli olyckligt vetande. Lagens krav hade ”tvingat” mig läsa in en lärarutbildning – som trots vissa brister, visade sig väldigt värdefull och gav mig tillträde till en helt ny värld av intressanta uppdrag och tjänster. Politiska prioriteringar blev snart min försörjning och gav också fortsatta möjligheter till personlig utveckling.

Jag var dock ännu mer naiv då än nu och kände inte till hur man (inte) resonerade i vårt grannland Finland. När vi i Sverige påbörjade en politisk reformiver utan motstycke som skulle ge oss ”Europas bästa skola” sa en finsk politiker så här:

– Nå, int’ är vi så storvulna i Finland. Det räcker om vi är bättre än Sverige.

Denna ”deformiver” skulle stå oss dyrt som land. Medan vi styrde om hela vårt system för att få Europas bästa skola och PISA-resultaten började sjunka som en sten – fortsatte Finland bara som tidigare och fick världens bästa skolresultat! Sedan dess har hyllmeter med studier publicerats som försöker ringa in orsak och verkan men ett av de mer lättsamma sätten att få en sammanhängande bild av politik och pedagogik är nog i Jesper Rönndals satiriska true-crime-serie Vem mördade skolan?

Att detta också skulle göra mig till politiker – och dessutom för ett parti jag var skeptisk till – verkade totalt osannolikt men nu började det skava… ungefär som när min fru och jag är ute och promenerar och vi brukar raljera över hur olika system försöker lösa problem både kostsamt och komplicerat när det finns enklare sätt.

– Vänta lite, jag har fått en sten i skon, säger hon t.ex.

– Har du ingen alvedon du kan ta, frågar jag.

– Nej, jag har inte med någon nu.

– Vill du pröva lite KBT med mig då, eller kanske ACT (Acceptance Commitment Therarapy) så du kan lära dig acceptera obehaget?

– Nej, det tar för lång tid nu.

– Du kanske kan hoppa på ett ben då, tills vi kommer hem? Sedan borde vi kanske stämma skotillverkaren som gör så dåliga skor att det kan komma in stenar i dem när man är ute och går.

Nej, det är inte lätt att vara skoledare i en politiskt störd organisation.

Sämre som behörig lärare än obehörig vikarie – på en friskola?

Efter gymnasielärarexamen och alla andra studier som gav bred behörighet för en mängd olika kurser, tänkte jag att jag skulle vara ganska attraktiv för en arbetsgivare och sökte bl.a. jobb på en friskola i Göteborg. Detta var minsann ingen vinstdrivande kassako utan en rätt spartansk inrättning med kristen profil där elever och personal själva städade de anrika lokalerna nära domkyrkan och kurser gärna skulle bedrivas så billigt som möjligt, utan att man köpte in någon ny utrustning eller pedagogiskt material. Jag fick sänka mitt löneanspråk med 2000 kronor men hade inget annat just då, utom några timmar på Chalmers och enstaka konsultuppdrag, och tackade ja.

Nu skulle jag själv få bidra till ”Europas bästa skola” och fick samtidigt en unik möjlighet till några intressanta reflektioner:

• Hur väl har gymnasiet förberett mina teknologstudenter för högskolan?
• Förbereder jag mina gymnasieelever väl för högskolestudier?
• Vad kan jag ta med mig från högskolan till gymnasiet – och tvärtom?

Med nästan 20 års erfarenhet av undervisning från förskola till forskning, i alla grundskolans årskurser, gymnasiet, högskola, universitet, specialutvecklade kurser för doktorander och forskare – och dessutom, i min mors och fars fotspår – ideellt arbete med barn i förskoleåldern, blev jag mer och mer intresserad av hur hela vårt utbildningssystem egentligen hängde ihop – om det nu gjorde det.

Att min friskola drevs av en konservativ falang och frivilliga gåvor kunde jag förstå – och även älska vissa inslag som gav fin sammanhållning och gemenskap – men hur kunde mina unga elever vara så konservativa?

Jo, det var inte deras fel utan de hade stöpts i ett system där närvaro, uppförande, lojalitet, beteende och andra egenskaper hade fått dem att ”knäcka koden” och låta sig lotsas fram mellan fragmentariska uppgifter och delresultat som sedan gav höga betyg utan någon helhetsbedöming av deras kunskaper eller begreppsförståelse.

Jag gjorde ett experiment och lät dem göra ett nationellt prov i matematik redan första veckan. Jo, testet visade faktiskt att samtliga – redan innan de påbörjat kursen – hade minst godkänt resultat och många även Väl godkänt eller t.o.m. ännu högre. Jag försökte förklara hur bra detta var och hur ”det nya” systemet fungerade och att det var deras kunskaper jag skulle bedöma – inte närvaro, några andra beteenden eller egenskaper.

Min ambition var därför att de nu skulle passa på att lära sig så mycket som möjligt och att jag skulle göra allt jag kunde för att de skulle nå så långt som möjligt. Jag störde mig dock på att de verkade mer intresserade av ”hur de låg till” än nyfikna frågor på hur världen var beskaffad och hur man kunde veta det. (Eftersom detta var en skola som också hade bibelkunskap på schemat kunde jag inte låta bli att referera till Jesus och lärjungarna som ville hederplatsen, Mark 10:35–45 men att detta inte hade något med deras människovärde att göra.) De verkade ängsliga att avslöja sin okunskap som jag visste var en av de viktigaste faktorerna för att lära nytt.

• Först är man omedvetet omedveten.
• Sedan blir man medvetet omedveten.
• Först därefter kan man bli medvetet medveten.
• Tills sist kan man bli omedvetet medveten (vilket särskilt lärare måste vara uppmärksamma på och rikta sin självreflektion emot).

En lärares största utmaning är därför att veta vad eleven vet och sedan undervisa därefter.

If I had to reduce all of educational psychology to just one principle, I would say this: The most important single factor influencing learning is what the learner already knows. Ascertain this and teach him accordingly. (Ausubel 1978, s. vi)

Men hur ska det gå till om eleverna inte längre var lika frågvisa som när jag var obehörig vikarie?

När någon ibland använde språkbruket ”att vara värd ett VG” blev jag bestört och svarade:

– Ni är alla mycket mer värda än MVG – men jag ska bedöma era kunskaper i förhållande kursplanernas krav – inte ert värde som människor. Det är inte samma sak, sa jag och ändrade mitt språkbruk konsekvent så att jag aldrig någonsin, vad jag kan minnas, använt uttryck som att ”vara värd” ett visst betyg.

Jag försökte väva in dagsaktuella problem, häpnadsväckande resultat eller lustfyllda upplevelser i linje med läroplanen och kursplanerna för att stimulera eleverna till eget ansvar för sitt lärande.

Redan 1979 hade jag gjort laborationer i spektroskopi och börjat förstå att även om koldioxid är en osynlig gas så absorberar den strålning i det infraröda området. Hoppsan! Hur går det då med jordens medeltemperatur om vi fortsätter bränna fossila bränslen? Det kommer alltså in solljus till jordytan men när det sedan omvandlas till värme fastnar det i atmosfären.

Detta är ingen efterkonstruktion utan påverkade mig starkt hur jag röstade i folkomröstningen 1980. Jag var inte personligen orolig för kärnkraft men tänkte att vi ändå måste fasa ut den p.g.a. de radioaktiva riskerna med drift och avfall. Om vi däremot skulle stänga ner den abrupt var jag mer orolig för att halten koldioxid skulle öka i atmosfären. Jag röstade sålunda på linje 2, alltså avveckla kärnkraften men någorlunda kontrollerat, så inte halten koldioxid ökar i atmosfären.

Nu var det min tur att föra dessa kunskaper vidare och kursen Miljökunskap inledde jag med filmen ”Glöm inte flytvästen” som redan då – för nästan 30 år sedan – beskrev hur det skulle kunna bli fler översvämningar när vi får ett allt varmare klimat. Jag vet inte om varken jag eller eleverna förstod sambanden då men jag var fullständigt fascinerad av hur man med ”bara” gymnasiekunskaper kunde dra så viktiga och häpnadsväckande slutsatser.

I en uppgift skulle eleverna försöka uppskatta om man skulle kunna se en mätbar skillnad i atmosfärens koldioxidhalt om plötsligt alla kineser skulle köra lika mycket bil som de gjorde. Detta liknade ingen annan uppgift de någonsin gjort och de hade ingen aning om hur de ens skulle angripa den.

– Jo, men tänk lite, sa jag. Vad är bensin?

– Ingen aning…

– Har ni hört talas om oktan, frågade jag.

– Jaha, ja just det.

– Ja, men räkna på 100 oktan då, C₈H₁₈. Det viktiga med denna uppgift är inte ett exakt tal utan att undersöka om man överhuvudtaget skulle kunna märka en förändring i atmosfären. Hur mycket drar en bil?

– Kanske 1 liter milen (på den tiden).

– Hur mycket kör du på ett år, frågade jag en elev från öarna.

– Kanske 1000 mil.

– Hur många kineser finns det?

– I alla fall fler än 1 miljard.

– Ja, men där har ni väl en bra början: 1 miljard bilar som kör 1000 mil per år och drar 1 liter oktan per mil som förbränns till koldioxid och vatten. Sätt upp reaktionsformeln så vet ni också hur mycket koldioxid de släpper ut per år.

– Ja, men hur ska vi kunna räkna ut om det blir en mätbar skillnad i atmosfären?

– Hur mycket ”atmosfär” finns det? Vilken form har jorden? Kan man andas på Mount Everest? Räkna på ett klot och att koldioxiden kanske har ett utrymme på någon mil upp i atmosfären, sedan har ni allmänna gaslagen och några beräkningar.

Detta var naturligtvis ingen exakt beräkning och man skulle sedan behöva ta hänsyn till hur mycket koldioxid som absorberades i haven (och vad händer då?) eller i skogen (och vad händer då om man avverkar den?) o.s.v. För mig var det i alla fall en närmast chockartad upplevelse att denna enkla modell – med ”bara” gymnasiekunskaper – definitivt slog hål på uppfattningen om ”att fossila bränslen inte kunde ha någon betydelse”. Det spelade inte ens någon roll om den gav flera tiopotenser fel resultat – vårt beroende av kol och olja var ändå ett mycket större problem för klimatet än ål och kolja.

Med detta i bagaget sedan drygt 40 år kan man kanske förstå att jag ofta bara känt en stor trötthet när frågor om klimatet blivit så aktuella. Är detta något ni har kommit på NU? Greta Thunberg hade kunnat vara dotter till en av mina elever(!) men det verkar tydligen krävas ett barn – eller barnbarn – för att våga säga att kejsaren inte har några kläder.

Mina mycket ”välanpassade” elever var dock inte alls lika rebelliska och verkade livrädda för prov men ju färre prov jag hade desto mer ångestladdat blev ju varje prov och till sist fick de panik om jag inte hade prov alls. När jag sedan vävde in aktuell forskning i en kemiuppgift om tandkräm blev jag inkallad till rektorn som undrade om det verkligen skulle ingå på gymnasiet. Det var i praktiken en rätt enkel, rutinmässig uppgift, med syfte att visa hur ”deras” kunskaper i kemi nyligen använts av odontologer men jag kan förstå om ordet ”forskning” ger kalla kårar för en präst och rektor för ett f.d. prästgymnasium. Tänk om eleverna skulle komma på samma tankar som Charles Darwin när han skulle läsa teologi och i stället gav sig ut på en jordenruntresa som för alltid förändrade vår förståelse av evolution och biologisk mångfald.

Jag började nu känna mig sämre som behörig lärare än jag någonsin gjort som obehörig vikarie och började tvivla på om jag verkligen tolkat läroplanen och kursplanerna rätt. Jag kunde heller inte förstå hur mina kolleger tyckte dokumenten var så svårtolkade.

Hur många menas t.ex. med ”några”? Ja, det är ju i varje fall fler än en och t.o.m. fler än två – för annars hade det väl stått ”två” i kursplanen? Om en person är ”några och fyrtio” så är man ju inte ”närmare femtio”. Så, tänker man efter, skulle jag säga att ”några” är minst tre men inte fler än gränsen för människans arbetsminne, 7±2, säg 5 för att vara på den säkra sidan. Hur svårt kan det vara?

Till sist kändes det som om jag hade både elever, föräldrar, kolleger och skolledare emot mig och när jag försökte trösta mig med rapporter från Skolverket om hur reformarbetet gick upptäckte jag att det var precis tvärtom: Det var inte jag som missuppfattat läroplanen och kursplanerna – utan skolorna! Arbetet gick trögt i hela Sverige och allra trögast på naturvetenskapsprogrammet som jag hade all undervisning på!

Att en elev flera år senare, kände igen mig på en skärgårdsbåt och kom fram och tackade för att jag hade varit en så bra lärare kom som en glad överraskning. Kanske var inte allt jag gjorde fel, även om jag i dag hade agerat annorlunda. Det är väl ungefär som när jag hör något uttalande av Ebba Busch och tänker: Ja, så skulle jag också ha kunnat sagt i hennes ålder, men skulle inte uttrycka mig så nu.

Efter en friluftsdag med paddling tog jag så bilen och åkte upp till Angeredsgymnasiet där jag varit på praktik – bara för att få andas lite ”frisk luft”. Jag sjönk ner på en bänk i en korridor, vemodig och desillusionerad och hörde ett par tjejer diskutera hur vissa saker förhöll sig.

– Kan jag hjälpa er med något, frågade jag?

– Vi ska ha prov i naturkunskap men fattar inte det här riktigt.

– Men vilken tur, jag är lärare och särskilt intresserad av hur man kan förstå och förklara just naturkunskap.

Nu visste jag i alla fall att det inte nödvändigtvis var något obotligt fel på mig, trots mina många brister, men kände mig mer äventyrlig än på länge och tog mod till mig.

Våren 1997 frågade jag så min fru:

– Är det ok nu då om jag söker en tjänst var som helst i Sverige?

– Ja, det är det väl i och för sig, svarade hon tveksamt och skyndade sig att lägga till, men det finns ju många jobb här, och antydde Göteborgs-Postens alla annonser om lärartjänster.

– Jo, sade jag, men jag måste få se en skola som tar läroplanen på allvar innan jag går i pension.

Att den skulle ligga i ”Lappland av alla ställen”, som folk sa i Göteborg, var fullständigt otippat men det var där jag började förstå världen och tog steget från pedagogik till politik.

Fortsättning följer…