Akut lärarbrist

Lärarbristen är akut och blir dessutom värre för varje år. Lärarförbundet beräknar att Sverige kommer att sakna mer än 65.000 lärare redan år 2025. Det är inte bara för få som utbildar sig till lärare utan många lämnar dessutom yrket i förtid (förutom alla som går i pension)! I SCB:s undersökning Lärare utanför yrket säger t.ex. 7 av 10 att arbetsmiljön var en av anledningarna till varför de lämnade läraryrket.

Som om detta inte vore nog är utmaningarna i glesbygd – ännu större! Eftersom man har samma lagstadgade rättigheter i Storuman som i Stockholm – men det är betydligt färre i glesbygd som ska svara för dessa rättigheter inom vård, skola, omsorg, ekonomi, IT, VA, räddningstjänst m.m., krävs det fler specialistfunktioner per capita där än i stan. Olyckligtvis är dock utbildningsnivån ofta lägre i glesbygd p.g.a. att unga vuxna flyttar för att utbilda sig och sedan inte återvänder i samma utsträckning vilket ytterligare förvärrar en redan svår situation.

En kunskapsbaserad vision

Forskningen om krympande kommuner visar också på ett ännu större problem: Det verkar finnas gott om politiker och partier som tror att ”nu vänder det snart”, ”befolkningen kommer att öka”, ”vi räknar med att växa” – vilket kan vara direkt skadligt. De fyra stora megatrenderna globalisering, urbanisering, demografiska förändringar och digitalisering, förändrar hela planeten i allt snabbare takt och gör en sådan utveckling extremt osannolik. Visst, ingenting är omöjligt men allt är inte troligt. Det blåser snarare full orkan runt okunnighetens glesbyggda luftslott – utanför stormens öga i stan, där det verkar vara vindstilla – åtminstone än så länge. Ett av de största problemen är därför att det saknas politiker med visioner för hur man kan krympa smart i glesbygd.

Min vision är ett gott och meningsfullt liv från före vaggan till efter graven – i glesbygd – med den enkla idén att det är bättre att basera politik på kunskap – än okunskap.

Men hur skulle detta kunna ge oss fler lärare till våra elever?

Nej, inte nödvändigtvis fler lärare, men legitimerade lärare till fler elever. Hur då?

En bortglömd idé

KD i Storuman vill pröva och vidareutveckla en idé som Lycksele kommun införde för några år sedan. Där insåg några kloka människor det lönlösa i att få sina förhoppningar grusade varje läsår och sakna lärare. Förutom allt merarbete med att skaffa vikarier fick de legitimerade lärarna dessutom ytterligare arbetsbelastning med att handleda obehöriga kolleger och ta hand om uppgifter vikarierna inte hade erfarenhet av eller ens laglig rätt att utföra.

Lycksele kommun plockade därför upp en antik idé – nämligen ”riktiga pedagoger” eller paidagōgos. Det visste de inte om då men jag upplyste dem om det, när jag var där och utbildade deras nya personal som de kallade klassmentorer.

Upplägget var följande: Lärarna skulle få koncentrera sig på att vara lärare och klassmentorerna på eleverna – och ta hand om uppgifter som lärare ofta får hantera men inte måste göra. I gengäld hade lärarna något mer undervisning för något fler elever men slapp uppgifter som visat sig slita ut dem så de lämnar yrket i förtid, och ofta är ett resursslöseri. Klassmentorerna var å sin sida, varken ”elevassistenter” eller ”lärarassistenter” utan en egen personalgrupp med rektorn som arbetsledare och kunde fördelas på uppgifter där behoven var som störst.

Till 15 tjänster hade man ett 100-tal sökande(!) och jag var fascinerad av mångfalden människor. Några var unga och ville pröva på att jobba i skolan, andra var i mogen ålder och hade redan arbetat där i flera år, åter andra hade andra yrken men ville pröva något nytt. Där fanns en stor samlad kompetens som sträckte sig över räddningstjänst, konståkning, fotboll, musik, medicin m.m. en enorm tillgång – inte bara för eleverna – utan även för kollegerna!

Lycksele kommun var dessutom förutseende nog att ge dem en god introduktion till den nya yrkesrollen och ett av uppdragen gick till mig som dåvarande regional skolutvecklare. När jag började analysera deras arbetsuppgifter slog det mig plötsligt som en blixt från klar himmel: Detta var ingen ny yrkesroll – tvärtom – minst 2000 år gammal, från antiken – men som vi tyvärr glömt bort!

De första pedagogerna

En pedagog under antiken var oftast en slav i familjen som hade till uppgift att följa barnet från hemmet till skolan (som ju betyder ”fritid” på grekiska eftersom man där hade ”ledigt” från kroppsarbete). Slav kan föra tankarna till omänskligt arbete – men en pedagog hade tvärtom, en av de mest mänskliga sysslor någon kunde ha, en person som hade sitt ord med i laget när det gällde barnets fostran och en del pedagoger kunde också ha det gott ställt. Fram till 7 års ålder svarade barnets mor för uppfostran men sedan tog pedagogen över tills barnet fyllde 18 år. Pedagogens uppgift var att följa barnet till skolan, bära böcker och lyra, se till att barnet skötte sig, respekterade andra, öva barnet i moral, bordsskick m.m. Pedagogen var en blandning av sjuksköterska, betjänt, förkläde och handledare – men inte lärare i olika ämnen. Pedagogerna skulle snarare lära barnet allt vad grekerna menade med eukosmia, (jfr grekiska, eu ’god’, kosmos, ’ordning’) gott uppförande, gott uppträdande och livets behagligheter.

Teologen William Barclay (1907–1978) expert på grekiska, beskriver t.o.m. att vissa delar av Bibeln har blivit felöversatta eftersom antikens pedagoger – eller paidagōgos – utförde en funktion som det inte finns någon exakt motsvarighet till i vårt utbildningssystem. Men nu fanns de igen – i Lycksele av alla platser!

Jag var imponerad av att någon nu ville pröva denna ”antika” idé på en modern skola, och tog mig an utbildningsuppgiften på ett närmast euforiskt sätt. Det förvånade mig att de lokalt fackliga var så skeptiska när lärarna verkade så nöjda och man på regional och nationell nivå tyckte detta var ett så lovvärt initiativ. En man ringde t.o.m. rektorn och berättade:

– Det här får ni inte sluta med. Min fru är mycket mindre stressad nu och det är bättre hemma 😉

Paidagōgos (som jag nu kallar dem i fortsättningen för att inte förvirringen ska bli total) tyckte också uppdraget var roligt, intressant och spännande och den ekonomiska uppföljningen visade dessutom att detta blev en billigare lösning än att ha obehöriga vikarier – förutom att man nu fick fullt behöriga lärare till alla elever i nästan alla ämnen! Forskare från psykologiska institutionen vid Umeå universitet kunde också visa att arbetsmiljön blev bättre.

Fem starka skäl för paidagōgos

Så här några år efteråt kan jag inte släppa tanken på paidagōgos och ser fem starka skäl för idén. Antikens pedagoger var dessutom samtida med kristdemokratins tidigaste rötter vilket ju är intressant kuriosa – i kombination med att KD i Storuman nu driver denna ”moderna” idé!

(Det är precis sådana initiativ som är en så märklig blandning av hur något ”konservativt” kan vara så ”radikalt progressivt” och gör att jag värjer mig från en placering av KD på höger–vänsterskalan. Vägen är snarare framåt, den svänger vänster ibland, höger ibland – men aldrig bakåt! Det ser man i backspegeln och ”om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp” insåg redan Tage Danielsson. Som KD-politiker ser jag t.o.m. åt alla TRE hållen för en progressiv utveckling på fast grund med högt i tak!)

1. Högre vuxennärvaro för elevers trygghet och trivsel

Det absolut viktigaste är att vuxna ser barn och elever! Många incidenter, olyckor, mobbning etc. sker när ingen ser men närvarande vuxna skapar trygghet som är fundamentalt för lärande, särskilt av mer komplexa samband som kräver koncentration och arbetsminne – men det kan inte och ska inte alltid vara lärare. Paidagōgos har beskrivits som ”barndomens beskyddare” och skulle också kunna jämföras med vad som i Marianne Cederblads forskning om ”maskrosbarn” (som det gått bra för i livet, trots tuffa uppväxtvllkor) kallas ”betydelsefull annan” (eng. significant other).

Paidagōgos är inga ”vikarier” – men vad är bäst vid hastig sjukdom eller någon annan akut händelse? Särskilt elever inom autismspektrumområdet kan ha extra svårt med förändringar. Att då möta en välkänd person som lugnt och sansat kan förklara och förbereda eleverna på den närmaste framtiden skapar trygghet och förutsägbarhet. Dessutom minskar det ju drastiskt behovet av – för elever och kolleger – okända korttidsvikarier – som i värsta fall stjälper mer än det hjälper.

2. Lärare får vara lärare

Paidagōgos avlastar lärare som då får koncentrera sig på att förbereda, genomföra och efterarbeta undervisning och t.o.m. kan ”omfördela sig själva” till elever i behov av särskilt stöd och låta paidagōgos ta hand om resten av gruppen en liten stund. Denna organisation är alltså ett sätt att se till att den högsta kompetensen möter de största behoven – och inte tvärtom som ofta varit fallet.

Lärarna behöver inte heller vara rastvakter, skjutsköterskor, kuratorer eller poliser utan kan lämna eleverna i trygga händer – och dessutom få tillbaka dem efter rasten med eventuella konflikter utagerade, eller få en återrapportering för att ta vid, eller låta paidagōgos vid behov ringa till vårdnadshavare och informera. Paidagōgos bidrar således till att skickliggöra lärare så deras kompetens bättre kan tas tillvara.

3. Bättre arbetsmiljö

Utvärderingen från Umeå universitet visade att arbetsmiljön blev bättre – trots att lärarna hade lite mer undervisning för något fler elever. Bra lektioner kommer sällan till av en slump utan kräver både för- och efterarbete som behöver göras oavsett om man har få eller fler elever. Att ständigt bli avbruten i sådana processer kan dock vara onödigt slitsamt och påverka undervisningens kvalitet negativt.

Eftersom arbetsmiljöskäl är en av de viktigaste anledningarna till att lärare lämnar yrket skulle paidagōgos också kunna vara ett skäl för lärare som lämnat yrket att vilja komma tillbaka.

4. Rekrytering av nya lärare

Paidagōgos kan vara ett sätt att få syn på de många fascinerande, intressanta och personlighetsutvecklande delarna av läraryrket på nära håll. Erfarenheterna från Lycksele visade också att någon fortsatte på lärarutbildningen efter något år som klassmentor. Paidagōgos kan alltså vara en rekryteringsbas för nya lärare och en första yrkesintroduktion.

Med den akuta lärarbristen vi upplever nu som dessutom ser ut att förvärras skulle man kunna tänka ännu mer strategiskt om en yrkesresa för lärare med olika kompetensnivåer: paidagōgos–lärarutbildning–nyexaminerad lärare–legitimerad lärare–erfaren lärare–meriterad lärare–särskilt meriterad lärare (och kanske även förstelärare–lektor, med ytterligare påbyggnad som licentiat- eller doktorsexamen och särskilt ansvar för att utveckla undervisningens kvalitet).

5. Hållbar ekonomi och organisation

Paidagōgos kan ge lägre kostnader jämfört med andra ad hoc-lösningar för organisationen i sin helhet. En uppföljning i Lycksele kommun visade att organisationen med klassmentorer inte bara blev billigare än tidigare ”lösningar” med vikarier utan dessutom ledde till full behörighet på alla tjänster för alla elever med något enstaka undantag. Dessutom uppnår man högre kontinuitet för elever, lärare, skolledare och förvaltning.

Slutsatser

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att paidagōgos innebär ”pedagogernas återkomst” på mer än ett sätt.

1. Dels kommer de ”antika pedagogerna” tillbaka i ny skepnad som barnens skyddsänglar.
2. Dels kommer även de moderna pedagogerna, eller de vi kallar lärare, ”tillbaka” i sin ursprungliga yrkesroll. De kan nu ”återvända” till det yrke de en gång utbildade sig för och bättre använda sin kompetens.
3. Kanske kan vi också se ett återtåg av dem som en gång lämnade läraryrket. Nu kan de i stället med längtan i blicken se skolor med paidagōgos och tänka: Åh, en sån som jag alltid önskat mig! När kan jag börja jobba hos er?

Kanske finns det fler yrkesgrupper man skulle kunna renodla rollerna för på samma smarta sätt som under antiken eller i Lycksele – eller varför inte i Storuman, om folk röstar på KD.