Det var lite av proppen ur igår och i förrgår…fast det var tudelat å inte enbart positivt…det positiva var besöksstatistiken å den negativa delen av proppen var magrelaterad, säger inte mer än så för jag kan inte censur-reglerna här på vk…trevlig dag på er alla juveler å var inte blyga utan kommentera gärna mina inlägg, sådant värmer och inspirerar väldiga..
Hatkärlek….
Vet inte riktigt vart det var jag senast såg dig, när vi senast var ett med naturen så att säga… trodde möjligen att jag tappat dig efter vägen, att mitt tempo under sommarkvartalet fick dig att rämna..många är de minnen vi skapat både på gott och ont..många är även de stunder då vi med lystna tankar bara utnyttjat varandras styrkor för att ta oss dit vi vill…nu då snön börjat tina av vårsolen så kommer jag att ta upp jakten på dig igen, kommer att lyckas, det vet jag, för bandet vi har är otöjbart, vi sitter faktiskt ihop som barren på en tall…min önskan ska bli min lag..tar på mig skorna och känner energin flöda i mig…tänker gå norrut eller söderöver för att hitta dig. Öppnar dörren och stegar målmedvetet ut. Blicken framåt ser de snötäckta fälten på olofsforsåkrarna, blicken till höger ser vackra arbetarlängor samt en röd liten bagarstuga. Vänder mig åt väster och blicken fastnar på den otroligt vackra kvarnbyggnaden vid sidan av leduån…blicken började irra, den fastnade på något som fanns direkt vid sidan om mig…där var du ju!!!..solen har hjälpt mitt letande på traven…under all snö så sticker du fram ditt anlete, ditt fasta styre och hälften av dina orobusta däck…värmen inombords steg till en oerhört behaglig nivå, snart grenslar jag dig som aldrig förr, spritter i kroppen att bli ett med dig igen…ger solen ett par dagar till på sig innan jag kommer att få fram dig utan skador…olja ska köpas, så även ett nytt lyse för takras verkar ha gjort skada på dig…ska nu bara kika på youtube för att hitta bra balansövningar så man inte står på näsan igen det första man gör…det är allt en liten hatkärlek vi har du å jag…
Gym-pass…
Jag var nog inte direkt smäcker i mina gymnastiska övningar, inte heller smidig. Nu är det dock gjort även för denna dag. Lederna skriker inte direkt efter detta måste som de varit utsatta för. Hjärnan säger också stopp in i det längsta tills man märker att den ända tar sig mod till att trotsa resten av kroppens vilja. Med lenhet i sinnet så ska jag ödmjukt ta emot resten av denna veckas vedermödor i konsten att kliva upp på morgonkvisten. Tror banne mig att inte ens tuppen funderar på att ens göra en provgalning denna arla morgonstund…kan inte ens säga att jag kliver upp med densamme då den fortfarande åtnjuter sömnens fagra sötma….puh bara sex dagars gympass kvar nu….
Återseende….
Kändes som mina ben stod på varsin sida av lögdeälven, stod brett och vankade fram å tillbaka för att finna balansen…det har sannerligen varit ett omvälvande dygn utan dig. Nu sneglar jag lite blygt åt ditt håll och kan knappt värja mig längre, vill känna dig nära igen. Ögonblicket blir än mer fulländat då solens strålar letar sig fram och skänker dig än mer lyster. Jag ser på dig att även du längtat efter detta crecsendo av känslor som nu inte kan hålla sig inom ramarna längre…tar mod till mig och tar första steget, närmar mig dig med en grace som om jag vore en varg från junsele-trakten. Min hand tar upp nyckeln till ditt ljuva hjärta och jag trycker på upplåsningsknappen som får dig att lysa upp som om du vore en reklamskylt på time square…äntligen är vi ett igen efter gårdagens och dagens verkstadsbesök där du blivit än mer perfekt i min värld….
Vägs ände….
Vi har kommit till ett vägskäl du och jag. För att ta oss vidare på vår gemensamma resa tillsammans så måste jag sätta mig själv på prov och avstå dig under ett par dagar. Jag måste låta någon annan lägga hand på dig, få dig att resa dig ur spillrorna och få dig att blomstra ut som aldrig förr. Känns dåraktigt att utsätta mig för sådan tortyr men känner att jag måste. Jag kommer att lämna dig över till någon annans vård bara för att du åter ska bli hel igen. Har hört på dig att du inte varit 100% men inte tänkt så mycket mer på det, trodde i nin enfald att det kanske skulle gå över med växlande årstider ute och värmande solterapi men icket…nu står jag här med nycklarna till ditt underbara hjärta vilandes i min hand och begrundar ditt vackra yttre och känner mig glad över vetskapen att vi snart skall fortsätta vår roadtrip tillsammans… Kära bil, detta verkstadsbesök är inte för evigt, det är bara början till något bättre….
Senaste kommentarerna