….Romeo….

Jag var Romeo. Du var Julia, en kärlek djupare än Marianergraven .Vi var lika oslagbara som fläsklägg och rotmos men smärtan som jag känner nu då jag tänker på oss liknar mer sprucken pilsnerkorv med halvkokta gröna potatisar å ärtor lika gröna som potatisen… Vi var den dynamiska duon helt enkelt. Här nog såhär med facit i hand inte varit konservativ med dig, det har helt enkelt inte funkat att vara det.  Du har haft mig i ett järngrepp sedan sent tonår och fyllt mig med vällustiga tankar. Otaliga är de gånger som du lugnat mig då nerverna varit utanför kroppen och det tackar jag dig för..att jag nu ser på dig med vånda och smärta i blicken är helt mitt fel, det enda du befunnit dig skyldig till är oemotståndliggeten som du för med dig. Smärtan började igår och idag är den värre än ett vulkanutbrott. Kikar på dig förstrött där du nu befinner dig inom armlängds avstånd och vet att jag inte kan tillåta mig att ens röra vid dig längre, det gör för ont helt enkelt…Men snart så är även mina sår läkta och jag ska åter omfamna dig, göra perfekta små nikotinrika bollar som åter ska få tillträde till mitt snart förhoppningsvis ihopläkta skattvalv som kallas snusgrop…