…tänd…

Blänger på dig i vad som närmast kan kallas vredesmod…jag vill ju, så varför i hela världen vill inte du…har skänkt dig allt..omvårdnad och besinningslöst vackra tankar…Du var ju den som skulle ta mig dit jag ville i livet, vara min stolta springare som jag skulle få uppleva naturen med…surmulet så kastar jag blickar på dig som skulle kunna fälla träd som varit fastvuxna i marken i flera årtionden..inget verkar dock bita på dig..tjurskallig som få är jag men du verkar besegra mig även på det planet idag…lägger en sista hand på dig och tänker bära eller brista måste prova en sista gång…hittar relativt snart vart problemet kan sitta som gör att du saknar glöden …trycker lite försiktigt med handen å känner med ens att det knastrar till i dig…tänk att det bara var tändhatten som ställt till alla våra kommunikationsproblem..synd du inte kan prata med mig älskade moppe, skulle vara mumma för mitt ack så klena psyke…nu blir det åka av…äntligen