Landstingsekonomi del 2

Om förra inlägget handlade om balans och långsiktighet, så berör det här inlägget mer vilka resurser vi har.

Vad finns det för resurser?
De resurser som är absolut viktigast är människor och kunskap. Det är kompetent personal som bär upp verksamheten. Det är de som botar, vårdar, utvecklar. Så en utbildningssatsning idag, ger bättre hälso- och sjukvård imorgon. Det är ekonomi.

Men även idag måste saker och ting finansieras. Löner ska delas ut och mediciner köpas in. Det finns tre intäkter för att finansiera detta: landstingsskatt, statlig skatt (som regeringen sen skickar ut som statsbidrag) och egenavgifter. Landstingsskatten är den största och viktigaste, men även statsbidragen spelar stor roll. Egenavgifterna är knappt någon intäkt, och vi vill inte heller att de ska vara det. Hälso- och sjukvård ska finansieras gemensamt och fördelas efter behov – inte efter plånbok.

Med den borgerliga regeringen har statsbidragen minskat. Inte i kronor, men som andel av finansieringen. De släpar efter, vilket gör att landstinget i högre grad får klara av löneökningar och medicinsk utveckling på egen hand. Det här är en konsekvens av att välja skattesänkningar före vård.

I det läget måste vi tänka smartare. Vi har därför valt att i första hand omstrukturera. Att vi pratat så mycket om samverkan handlar om att kunna bevara vårdplatser och vårdnivå men till en längre kostnad genom personalsamverkan med kommunerna.

Använder vi resurser på ett bättre sätt får vi mer vård för pengarna.