Bilar brinner, i samband med detta brinner en kvarterslokal. Nuförtiden är det ytterst sällan att medborgare mailar eller ringer en och talar om företeelser, såsom bränderna, som om de vore anmärkningsvärda.

Det är märkligt hur snabbt saker förlorar det där alldagliga ”nyhetsbeklagningsvärdet”. Ni vet, det där var Västerbottningen har särskilt nära hjärtat. Att till morgonkaffet ha en grej att ordentligt beklaga sig över för arbetskompisarna.
Vi människor är ju beskaffade så. När något är nytt och man har det färskt i minnet så är det något man också verkligen lägger tankekraft och engagemang på.

För stunden så är corona-krisen något som fortfarande påverkar många, och det är relativt nytt. Vi har krisen färsk i minnet. Kanske känner man någon som blivit smittad, eller rentav avlidit till följd. Kanske är man själv orolig.
Man känner hygienrutiner och riktlinjer. Det är en springande punkt under fikapauser och under de möten och samtal vi har med våra medmänniskor.
Med vårens behag har vi ändå stockholmare som är ute på utserveringar och tar avsteg från de riktlinjer och rutiner de väl känner till. Med det så riskerar man sprida smittan ytterligare. Man riskerar både sig själv och andra.

Det är av största vikt att vi inte låter de här sakerna bli vardagliga.
Bilar brinner. fastigheter brinner. I Umeå. Det ska vi inte tolerera.

Håll ut även fast vårkanten kommer, och kom ihåg att coronakrisen är bestående. Ha tålamod och ta hand om er själva och varandra.