Det här inlägget förklarar främst vad Socialdemokraterna gör för fel när man trivialiserar nazism och rasism, genom att anklaga SD för att vara dumma och dolda. Samt problemet med respektlösheten mot den partiinterna representativa demokrati som utgör en viktig grundsten för Sveriges demokrati.

Är idag en av de längst sittande distriktsordförandena i Sverigedemokraterna. Har haft förtroendet att representera Sverigedemokraternas medlemmar under bland annat de allmänna valen 2014 och 2018.

Under min tid inom SD har vi vuxit medlemsmässigt. Det gör inte alla partier, tvärtom upplever jag att vi går mot strömmen i det avseendet. Här i Västerbotten har vi mig veterligt inga medlemmar som anslutit sig innan 2000. Faktiskt. Den person jag känner – i hela partiet – som vart med absolut vart med längst är den tidigare vice gruppledaren i Stockholm, Per Carlberg, som anslöt sig i mitten av 90-talet.

Eftersom förtroende till ledande företrädare ges av medlemmar inom partier så blir det strikt fel att försöka klistra på gamla försyndelser på medlemmar och sympatisörer. Förstå mig rätt. Jag är övertygad om att detta leder till större stöd för Sverigedemokraterna över huvud, men jag tillhör en av de idealister som hoppas få stöd på grund av bra politik, bra förslag till lösningar – och inte på grund av dålig retorik.

Alla övriga partier har en mörk tid av sin historia, och visst kan det vara tacksamt att angripa övriga partiers historia till motangrepp mot det typiska etablissemangsargumentet mot SD, men även det blir principiellt fel. Precis som för SD:s del, så är övriga partiers medlemssammansättning annorlunda idag. Kanske mest fascinerande är att se exempelvis våra traditionellt vänsterorienterade partiers sentida ställningstaganden, exempelvis att de ställt sig positiva till massinvandringen.

Sverigedemokraterna har till skillnad från övriga partier en fot väl grundad i verkligheten, vi har vart besparade från medialt tränade proffspolitiker – men det har också lett till att både jag och andra nyblivna politiker blivit öppna för attacker på ett helt annat sätt än övriga partiers företrädare.
Samtidigt vill jag mena att det är en styrka. Att man överhuvudtaget använder sig av de besynnerliga argument som förekommer av etablissemanget beror ju på att de vet att vår politik inte går att angripa för att den är för bra.

När jag skriver detta inlägg så tar jag inte upp den ”faktiska partihistorien”, det för att jag själv inte var med i Sverigedemokraterna – för nu idag – drygt trettio år sedan.
Jag tar heller inte upp uttalanden eller handlingar från enskilda företrädare, det bör man lämpligen ta med dem själva. Det är väl knappast särskilt upplysande att höra mig spekulera i vad den andra personen avsett.