Petter Nilsson(SD)

Granat mot barnfamilj? – 2 års fängelse!

Av , , 7 kommentarer 25

Aftonbladet rapporterar kring en granatattack mot en barnfamilj.

Anledningen till attacken tros vara att pappan skickat in ett foto på en kille som agerat vårdslöst i trafiken. Pappan uppges ha gjort det trots att övriga grannar blivit hotade.
Han berättar att andra blivit hotade att dra tillbaka sin anmälan.

Familjen vidtog säkerhetsåtgärder. Bland annat flyttade man bilen ifall den skulle få för sig att börja brinna av sig själv.

Men trots det kastades en handgranat in i familjens fastighet. Barnen sov fyra meter från där den sprängdes.

Straffvärdet mättes till två år för den 19-årige gärningsmannen, vars DNA påträffats på handgranatens grepe. Det låga straffvärdet på grund av gärningsmannens ålder.

Det är ett absurt lågt straff. Jämfört med den medborgare som avsett visa civilkurage och försökt lösa ut en del av problematiken i orten.
En stor del av straff-debatten har hamnat kring vänsterperspektivets önskan om att rehabilitera gärningsmän. Även när det gäller våld i nära relationer.
I sanningens namn måste man också beakta brottsofferperspektivet.

Etiketter: , , , , , ,

7 kommentarer

  1. Maria

    Stora problem när medborgarna inte kan känna sig trygga i det egna hemmet. Artikeln beskriver storstadsområde, men våldet har också spridit sig till Västerbotten. Ja, hur ska detta förändras?

    Svara
  3. B-I

    Märkligt hur vänstern straffar folk olika. Mijailo Mijalovic som mördade Anna Lindh 2003 socialdemokratisk utrikesminister till livstids fängelse. Han ville dessutom åka hem till Serbien och avtjäna sitt straff där, men nekades av svensk domstol.

    Svara
  4. Brorson

    Fängelse i två år är ett alldeles för lindrigt straff för ett så här grovt brott. Emellertid ser jag en risk att straffen bestäms av media-kampanjer, utan helhetssyn på straffrätten Ett exempel på detta är brottsrubriceringen grov kvinnofridskränkning, som i praktiken ger mindre än halva straffet för upprepade fall av grov misshandel mot sammakvinna jämfört med en enstaka grov misshandel mot en man .Denna brottsrubricering, som enbart verkr tillkommen enbart som fjäsk för vissa feminister, måste avskaffas och gärningsmannen dömas för alla sina brott.

    Angreppet mot barnfamiljen är ett exempel på ett grovt övergrepp i rättssak. Brottet består egentligen av två delar, nämligen ett hot för att tvinga någon att ta tillbaka en polisanmälan följt av en verkställighet av detta hot. Enbart hot är illa nog, men bör dock ge ett lindrigare straff än hot + verkställighet av hotet. Rent logiskt handlar det då om två brott, men det står uttryckligen att det grövre brott (verkställigheten) ”konsumeras” av det lindrigare brottet (hotet).

    Övergrepp i rättssak är dessutom brott mot två brottsoffer, dels mot den enskilde, som skulle skrämmas till tysnad, och dels mot rättssystemet, som inte kan fullföra sin uppgift att döma brottslingar och skydda allmänheten. Den svenska rättsordningen är så undermålig så att den inte ens klarar av att sydda sin egen verksamhet mot obehörig påverkan. Det räcker emellertid inte att ropa på hårdare straff. Vi måste ha en diskussion om straffens syften och hur de ska uppnås.

    1. En brottsling har tagit sig en frihet, som han inte haft rätt till, och ska därför pliktas med förlust av frihet under en tid, som beror på hur grovt brottet var. Detta kallas”den klassiska straffrättsskolan”. Den pedagogiska innebörden är tydlig, och principen stöds av många kriminella, som tycker att de har fått ett rättvist straff, om de nhar dömts enligt den principen. Det ökar deras motivation att inte begå nya brott.

    2. Med individprevention menas att brottslingen ska avskräckas från att begå nya brott. Med allmänprevention menas att andra (laglydiga personer) ska avskräckas från att begå brott.

    3. Med ”inakapacitering” menas att en återfallsförbrytare fysiskt ska hindras från att behå nya brott genom att hällas inlåst. Frågan är ju då om man ska höja straffet för alla som har begått en viss typ av brott, för att hindra ett mindre antal notoriska återfallsförbrytare från att behå nya brott. Eller om man utöver straffet enligt punkt 1 ska ha en särskild extra påföljd för den lilla gruppen.

    Det är vad jag anser och har därför propagerat på andra bloggar att återinföra påföljden internering, som i Sverige avskaffades 1981, men finns kvar i Danmark och Norge, där denna påföljd kallas förvaring. Men det verkar vara en så känslig fråga, så att hittills inget svensk parti vågat föreslå det. Enligt Aftonbladet förekommer internering / förvaring bara i högerdiktaturer. Är sosse-styrda Danmark en högerdiktatur?

    Svara
  5. Brorson

    Det klagas ofta i rättspolitiska debatterpå att vi i Sverige har generösa mängdrabatter för dem, som har begått flera brott. Sanningen är emellertid att vi inte alls har några mängdrabatter, men borde ha sådana. I stället har vi en absorbsionsregel, som säger att straffet för ett av brotten (vanligen det grövsta) ”absorberar” straffen för de övriga brotten.

    Varför behövs en mängdrabatt? Om en flergångsförbrytare skulle dömas till fulla straffvärdet för vart och ett av alla sina brott, skulle vi få strafftider på flera hundra år, vilket skulle dra löje över straffsystemet. Jag har därför föreslagit att straffet för ett enskilt brott med undantag för krigsförbrytelser och folkmord, ska vara maximalt fängelse i tjugo år samt att en flergångsförbrytare ska dömas till fulla straffvärdet för sina tre grövsta brott, samt till halva straffvärdet ör de därpå följande tre grövsta brotten samt ett tillägg för övriga brott, vilket bestäms av beräknad återstäende livstid, när straffet för de sex grövsta brotten har avtjänats.

    Ingen ska alltså dömas till ett längre fängelsestraff än hans beräknade återstående livstid, och kommer därmed att leva sin sista tid i frihet. Om någons återstående livstid plåtsligt förkortas av sjukdom, ska det finnas möjliget till bemådning, så att även det personen är fri under sin sista tid i livet. Denna typ av benådningar bör alltså återinföras samtidigt som systemet med avkortning av de utdömda straffen genom nya rättegångar avskaffas. Låter kanske komplicerat, men enligt den klassiska straffrättsskolan ska de utdömda straffen avtjänas, om det inte finns särskilda skäl för nåd.

    Manska alltså inte slippa en del av det utdömda straffet p.g.a. gott uppförande e. dyl. En brottsling har ju tagit sig en frihet, som han inge haft räätt till, och ska därför plikta med förlust av frihet under en viss tid, som bestäms av hur grovt brottet var. Internering / förvaring ska vara en extra påföljd för särskilt farliga återfallsförbrytare, sedan straffet för de begångna brotten har avtjänats. Man bör alltså skilja mellan straff och internering /förvaring.

    När interneringarna avskaffades 1981 var motiveringen att ingen ska straffas för sina framtida, ännu ej begångna brott, vilket var ett nonsensargument, eftersom syftet med interneringarna var att förhindra nya brott av den internerade. Det var ett nytt synsätt, som hade trängt in rättssystemet, att personer som har begått brott i själva verket är vårdbehövande sjuklingar och att det är mer synd om brottslingarna än om brottsoffren och att fängelserna egentligen är en praktisk åtgärd för att hindra de stackas sjuklingarna från att rymma från vården. ”Strafftänkandet” skulle bekämpas.

    Detta nya synsätt var en påverkan av sovjetpsykiatrin, som hävdade att de socioekonomiska orsakerna till brotthade försvunnit under den framskridna socialismen, och att brott berodde på att brottslingarna var sjuka. Denna sjukdom yttrade sig i felaktiga tankar, såsom ifrågasättande av det politiska systemet och botemedlet var hjärntvätt.

    Hur väl har denna filosofi lyckats i Sverige? Kan man verkligen förmå brottslingar att bara tänka laglydiga tankar genom ”vård och behandling”, d.v.s. genom hjärntvätt? Verkar mer vara en arbetsmarknadsåtgärd för arbetslösa beteendevetare än en brottsförebyggande åtgärd.

    Svara
  6. Brorson

    Mina båda föregående kommentarer, särskilt den sista, kan vara svåra att förstå för den som saknar juridiska grundkunskaper och / eller inte tidigare hört talas om rättsfilosofiska spörsmål (ex-vis straffens syften) eller rättshistoria (straffens utveckling över tid (särskilt efter straffrättsreformen 1865, som var en oerhört radikal reform för sin tid, vilken otvielaktigt ledde till en mycket kraftig minskning av brottsligheten i Sverige, som hundra äär senare var ett världens minst brottsutsatta länder.)Eftersom straffrätten är ett av nutidens mest frekventa diskussionsämnen, rekommenedrar jag dig att läsa påoch börja med att läsa Brottsbalken på nätet.

    I Norge är 20 år det längsta fängelsestraff som någon kan dömas till, oavsettantal brott och hur grova de var .Även Norge har alltså drabbats av den straffrättsliberalism som har förstört det svenska rättssystemet, men Norge har dock behållit påföljden förvaring som ett alternativ till fängelse. Förvaringen verkställs dock i ett fängelse. Norska domstolar har alltså vid risk för återfall i allvarlig brottslighet att välja mellan fängelse i tjugo år och förvaring i 21 år, med möjlighet till förlängning vart femte år hur många gånger som helst.
    En åklagare måste alltså bevisa att förvaringen fortfarande behövs efter 26 år och därefter vart femte år.

    I Sverige avskaffades påföljden förvaring (som här kallades internering) år 1981. Livstidsstraffets har däremot behållits i Sverige, där det har stått ständiga strider om livstidsstraffets vara eller icke vara. Sedan början av 2000-talet kan livstidsdömda ansökas om omvandling av straffet till ett tidsbestämt straff och straffet faställs då vanligen till arton år, samtidigt som möjligheten till benådning har inskränkts till ett minimum., Vilket enligt min mening är fullstädigt rättsvidrigt.

    1. En person som envist hävdar att han är oskyldig, eftersom han kanske är oskyldig, har ingen chans att få kortare straff. Han har ju inte visat ånger.
    2. Benådning bör finnas kvar som en möjlighet att slippa resten av straffet, om det finns särskilt ömmande skäl, såsom en svår sjukdom. Nåd ska vara just nåd. och inte något som man förtjänar genom gott uppförande ellef att erkänna sitt brott (som man kanske inte ens har begått).

    Mitt föralag till återinförd internering (förvaring i Sverige) är:
    1. Internering ska tillämpa endast för ´personer som på mycket goda grunder kan befaras begå mycket allvarliga brott efter avtjänat fängelsestraff.
    2. Internering ska inte vara ett alternativ till fängelstraff, utan en extra påföljd som kommer efter fängelsestsraffet.
    3.. Domstolen ska i samband med att straffet utdöms även besluta om interneing och hur länge den höst får pågå: 10, 20 eller 30 år eller livstid.
    4. När interneringen har pågått i fem år, och därefter vart femte år, ska den interade ha rätt att ansöka om att interneringen ska upphöra. Förvaringen ska upphöra om den internerade kan bevisa att hans sinnelag eller personliga förhållanden har ändrats så att interneringen inte längre behövs

    Interneringen ska alltså inte vara ett stsraff, eftersom straffet redan har avjänats, när interneringen påbörjas.

    Svara
  7. Brorson

    När andra kräver att den straffrabatt ,(som de tror finns för flergångsförbrytare) ska avskaffas, föreslår alltså jag att en straffrabattför flergångsförbrytare införs .Men märk väl:

    1. att sammanlagda strafftider på flera hundra år i samma dom är meningslösa och löjeframkallande.
    2. Jag föreslår att rabatten införs fr.o.m. det fjärde grövsta brottet..
    3, När jag föreslår att maxstraffet för mord ska vara tjugo år, handlar det om ETT mord. och att det mordet är gärningspersonens enda brott. Har han / hon även begått andra brott, ska straff utmätas till fulla straffvärdet även för andra och tredje grövsta brottet Det kan sammanlagt bli åtskilligt mer än tjugo år.
    4. Jag föreslår skärpta staff för våldsbrott (se nedan).
    5. Internering (förvaring) återinförs som en extra påföljd efter avtjänat fängelsestraff vid risk för nya allvarliga brott efter avtjänat fängelsestraff.

    Förslag till nya strafftider (Nuvarande inom parentes):

    Mord: 14 – 20 år (10 – 18)
    Dråp 10 – 14 är (6 – 10)
    Synnerligen grov misshandel: 8 – 12 år (5 – 10)
    Grov misshandel: 4 – 8 år (1,5 – 6)
    Misshandel : 2 – 4 år (fängelse i högst 2 år)
    Ringa misshandel. (0,5 – 2 år. (Böter eller fängelse i högst 0,5 år)

    Som jag tidigare har skrivit bör brottsrubriceringen grov kvinnofridskränkning avskaffas. Om någon har msshandat samma kvinna flera gånger, bör han dömas för samtliga misshandelsfall, mes staffrabatt + internering (förvaring) efter avtjänat straff. Var det samma kvinna, är risken uppenbar att han ger sig på samma kvinna när han får möjlighet, vilket är ett stark motiv för en extra påföljden internering för den mannen.

    Var det tio fall av grov misshandel med straffvärdet sex år i medeltal, blir det fängelse i 33 år med straffrabatten inräknad, vartill kommer den extra påföljden internering.

    I dagsläget hade straffet för samma brottslighet blivit fängelse i två år för grov kvinnofridskränkning – med följd att kvinnan med stor sannolikhet blivit mördad som hämnd för att hon vågat anmäla. Interneringen hade i det fallet varit rena väntjänsten åt den stackars brottslingen, som hade sluppit att utöver alla misshandelsfallen hade sluppit att få även ett mord på sitt samvete.

    Svara

Lämna ett svar till Brorson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Ni finner mig även på:

Youtube
Twitter
Facebook
Instagram

Streamar kring aktuella ämnen med Pontus Persson (SD) via SD Västerbottens facebook.
Måndagar, onsdagar och fredagar
16:00.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se