Självfallet följer en rad konsekvenser efter den ansvarslösa invandringspolitik övriga partier fört. När Sverige under Reinfeldt öppnat kommande generationers hjärtan avseende invandring så var den mediala retoriken och diskursen främst fokuserad på att invandringen skulle rädda framtida pensioner, likväl som lösa de demografiska problemen.

Den nyliberala lösningen skulle till synes lösa alla problem som sjuklövern hade identifierat. Janerik Larsson, tidigare vice-vd för Svenskt Näringsliv problematiserar emellertid även invandringens långsiktiga kostnader nu i DI. ”Pensionskostnaden för utrikes födda är en bomb” lyder rubriken.

”Vissa kostnader kan antas öka markant över tiden. Pensionsmyndigheten prognostiserar till exempel att pensionskostnaderna för grundskyddet för utrikes födda kommer att stiga från dagens 4,1 miljarder (Pensionsmyndigheten, 2017) till elva miljarder 2030 för att 2060 uppgå till hela 69 miljarder. Enligt prognosen kommer kostnaderna enkom för grundskyddet motsvara 1,2 procent av BNP. Till detta kommer svårkvantifierbara kostnader i form av minskad tillit, kriminalitet och sociala problem i kölvattnet av bristande ekonomisk integration och låg självförsörjningsgrad. Utan att fördjupa oss i dessa kostnader nöjer vi oss med att konstatera att om det finns en önskan att minska dem är det nödvändigt att öka självförsörjningsgraden.” skriver han.

Han frågar sig också hur detta perspektiv är som bortblåst ur svensk debatt. Personligen så är jag rätt övertygad om att debatten kring långtidsperspektiv och politiska strategier tyvärr hamnar i skymundan idag. Samma förbannelse vilar exempelvis kring reinvesteringar.
Det är olyckligtvis symptomatiskt för det politiska och mediala klimat vi lever i. Kantänka sociala media och korta enrads click-bait har fått styra en alltför stor del av politiken, tillsammans med snällhetssignalering förstås.