Klansamhällen är förvisso en vanlig samhällsform, och är vanliga där man inte har statliga myndigheter, eller svaga statliga myndigheter. Eller för den delen statliga myndigheter man inte kan lita på.

För 500-1000 år sedan hade vi också klaner i Norden.
Eftersom har klansamhället – efter mödosamt arbete – ersatts av ett statsamhälle.

Sveriges statsamhälle har präglats av en väldigt stark tillit till myndigheter, till varandra och inte minst haft en starkt demokratisk prägel. En resurs som ofta mäts genom socialt kapital.
Det finns tyvärr exempel på klaner som visar på häftig nonchalans till statsamhället i Sverige, där klaner istället får ett tydligt fäste.

Under gårdagens partiledardebatt lyfte Jimmie Åkesson (SD) den oroande samhällsutvecklingen och tydliggjorde att SD haft rätt, och att övriga partier fel.

Märta Stenevi säger I riksdagens plenisal att hon tillhör en klan, ”en väldigt stark matriarkalt styrd klan. En fantastisk klan. Har inget med organiserad brottslighet att göra kan jag säga.”.

Nu kan jag förstå att man lätt i stundens hetta kanske hittar fel ord, eller att man missförstår ett koncept.

Det framkommer inte av hennes anförande vilken indelning hon avser vara en klan. Om det är hennes familj, eller hennes parti – därav den häftigt provocerande titeln.