Signalpolitik är ett allvarligt bekymmer.

Kommunal likväl som regional verksamhet styrs genom ramar som beslutas av politiken. Däribland nationell kunskapsstyrning.
Samtidigt kräver verksamheterna kvalificerad arbetskraft. Arbetskraft som ges utbildning.

Detta till trots diskuterades Vänsterpartiets motion som föreslog att utbilda personal kring ”mäns våld mot kvinnor”.

Det är förvisso en ekonomisk kostnad som verksamheterna förstås får bära. Men det jag vänder mig emot i detta inlägg är begreppskonstruktionen som möjliggör signalpolitiken i sig.

Sverigedemokraterna yrkade avslag på motionen. Viss heder till moderaterna som ansåg den besvarad.
Tyvärr var en majoritet för delar av motionen.

I det här fallet menar jag att begreppet i sig är skadligt. Det riskerar endast att osynliggöra de som drabbas. Det finns inga som helst skäl att använda sig av det.

Vi ska självklart både arbeta preventivt mot våld i nära relationer. Naturligtvis ska vi verka för att uppmärksamma och hjälpa de som drabbas.
Men det är inte rimligt att använda oss av begrepp som riskerar osynliggöra de som drabbas.