Liberalerna har erfarit en serie implosioner. På olika plan.

Partiledaren skickade ett SMS som sedan läkte ut till media, vilket är anmärkningsvärt – utifrån att partistyrelsen rimligen bör ha tillräckligt många erfarna politiker för att förstå att det knappast gynnar partiet framöver – än mindre den som sprider SMS:et.

I SVT kommenterar en statsvetare att partierna behöver förtydliga varför just de behövs i svensk politik.

Jag skulle nog säga att det nog i ett första steg är att få klart vad lagarbetet innebär. Att de ser till att skapa en trygghet med varandra – och se till att de verkar för partiets väl, istället för den enskilde individen.

Men tiden är väldigt knapp nu. Har faktiskt svårt att se att liberalerna klarar utav den uppgiften. Ifall man inte kan hantera den osunda kulturen i partiet, så kommer det helt enkelt bli kärvt för dem ha en klar politisk inriktning innan valet.
Att arbeta med en sund organisationskultur tar tid.
Mer troligt är att liberalerna även fortsättningsvis kommer ha en splittrad politik, där väljarna svårligen vet vad de får.

Nu personligen har jag haft turen att representera ett parti som har en ordentligt kompetent partiledning. Låt vara att jag inte vid varje tillfälle instämmer i beslut som fattas, för kontinuerligt upp mina synpunkter när jag upplever mig behöva det. Det har, om än relativt sällan, resulterat i större mediala prylar.

Självklart vinner man inte alla politiska strider. Men det viktiga är att det finns ett förtroende internt för att kunna lyfta konstruktiva och alternativa förslag. Men också att man sluter upp bakom beslut som fattats av majoriteten.

Just det. MP. Ptja. Tror de vinner mest på att inte alls påminna väljarna om varför de upplever sig behövas i svensk politik. För att skapa tvivelaktiga miljölösningar som olyckligtvis drabbar medborgare mer än vad de bidrar till att lösa problemen, samt allmän godhetssignalering som bidrar till försämringar är knappast något som säljer.