Har sett att VK har en ny opinionskrönikör. Jag vet inte vem det är alls, ingen jag träffat. Men fascineras en aning över dennes märkliga sätt att argumentera för att mer medel ska gå till skattefinansierad kultur istället för välfärd.
Något hon gör i denna krönika.

Kring #Metoo och rättssäkerhet
Först och främst. Självklart är det fruktansvärt när människor utsätts för övergrepp. Vi behöver bygga ett tryggt samhälle.
Att krönikören för VK hävdar att SD inte skulle stå upp för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp eller ofredanden är helt enkelt inte sant.

Rätt person måste dömas för ett brott, så att inte en oskyldig döms – eller för den delen en skyldig går fri.
Sverige, Västerbotten och Umeå behöver vara tryggt. Trygghetssatsningar inom Sveriges rättssystem är väldigt viktiga. Hårdare straff likväl som skärpningar i lagstiftning behövs.

Ni kommer ihåg #Metoo. När rättsstatens domstolar inte ansågs tillräckliga, utan där sociala media istället skulle agera domstolar.

Även krönikörer från tidningen VK, en liberal tidning, menar att det räcker att höra den utsattes sida. För i sinnesvärlden av tabula rasa – det oskrivna bladet – så talar alla alltid sanning. I vart fall kvinnor – särskilt ifall man ska lita på den kompletterande hashtagen #BelieveWomen.

Jag. Emellertid. Är övertygad om att det finns människor – oberoende av kön – som då och då far med osanning.

Det finns förstås skäl till varför rättssystemet finns. Varför domstolar finns. Båda sidor ska höras, och rättskipningen ska vara så objektiv och rättvis som möjligt.

Nåväl. Jag hade mer ta upp.

#Metoo-puman, skattefinansierad kultur och godhetssignalering
Såg ett av mina gamla inlägg kring #metoo-puman blev citerad av någon politiker, med någon godhetssignalerande strof, typ ”jag är metoopuman som vrålar i natten”, eller något liknande.

Har inte läst det berörd skrivit.

Kanske säljer det hos några väljare. Skulle säga att det är tveksamt. De flesta ställer nog hellre sig frågan huruvida man ska betala för alla godhetssignalerande knasigheter som möjliggör att politiker kan kläcka ur sig sådana märkligheter.

Vi har klart politiserad skattefinansierad kultur i Umeå. Bland annat Kvinnohistoriskt museum.
Den är kostsam. Medborgare tvingas betala för den genom skattesedeln. Det är alltså ingen kultur som går runt på egenavgifter.

Med risken för att anses ”mansplaina”, så vill jag lyfta att Umeå är i absoluta toppen av hur mycket pengar våra kommuninvånare tvingas att lägga på skattefinansierad kultur. Något vissa politiker och tjänstemän bär som en bricka för en lyckad prioritering.
Samtidigt som äldreomsorg, trygghet, skola, investeringar – ja kärnverksamheten över huvud – har stora behov av medel. Inte minst i ljuset av en påtaglig inflation, vilken kommer medföra en påtaglig kostnadsutveckling.

Slutligen:
Sverigedemokraternas satsningar på kultur är förvisso i sammanhangen blygsamma. Men vi vill gynna de fria kulturaktörerna. I regionen föreslår vi mer medel till exempelvis unga arrangörer, och andra mindre poster. Jämfört med övriga satsar vi främst på den fria kulturen – inte den skattefinansierade.

I kommunen har Sverigedemokraterna satsat på hembygdsgårdar och småskalig kultur. Något som förstås inte slår lika bombastiskt som en rosa kisse på ett torg.
För övrigt ett monument för rättsosäkerhet i bästa fall. I värsta fall signalerar att det Socialdemokratiska Umeå har ett såpass påtagligt bekymmer med sexuella trakasserier att ett monument behövts resas för att lyfta den storskaliga problematiken.