Som man känner sig själv känner man andra, brukar det heta.

När Ryssland i februari med militär vapenmakt anföll Ukraina, gjordes det under förevändning om att rädda grannlandet från fascismens och nazismens onda grepp. Ett Ryssland som under Putins regim slitits från perestrojkans första stapplande steg mot demokrati på nittiotalet, till ett auktoritärt styre där oppositionen fängslas eller mystiskt avlider.

Anfallskriget har orsakat stor materiell förödelse såväl som ett enormt mänskligt lidande i Ukraina. Försvarsviljan har dock varit ännu större, måhända för att ukrainarna upplever sig leva i en demokrati som inte alls påminner om fascism. Ytterst få är dem som köper propagandan från den ryska regimen, och som inte skärskådar skenargumenten.

Givetvis handlar det om makt, ekonomisk och geopolitisk, där Putin vill utvidga sitt territorium och inflytande. I den strävan är makten över ordet och narrativet viktiga medel, och där väger ord som fascism tungt oavsett sanningshalt.

Ukraina är fortfarande en relativt ung demokrati, och kan dock inte helt undkomma kritik.

Korruptionen var redan innan kriget utbredd, och i jämförelse med Sverige väsensskild. I Transparency Internationals korruptionsindex hamnar Sverige på plats fyra bland världens minst korrupta stater, medan Ukraina landar på plats 122.

Även i det demokratiindex som sammanställs av tidningen The Economist hamnar Sverige på en hedersam fjärdeplats, Ukraina på en mindre hedersam plats 86. Ryssland som ska rädda Ukraina från fascismen ligger på 124.

Trots att Sverige befinner sig i ett betydligt gynnsammare läge än Ukraina, så hörs märkligt nog Putins fascism-narrativ återkommande även i svensk politisk debatt.

Under valrörelsen hördes såväl statsråd och ledande vänsterpolitiker som ledarskribenter och opinionsbildare ogenerat låtsas oroa sig för fascismens och nazismens utbredning i Sverige. I vissa fall mer inlindat i snåriga resonemang, i andra delar helt öppet.

Dock alltid med samma gemensamma nämnare: Sverigedemokraterna, och alla andra som kan tänkas samarbeta med dem eller associeras med dem.

Istället för att ingående diskutera sakfrågor och lösningar på de enormt stora problem avgående regering lämnat bakom sig, så blev det SM i brunmålning igen.

Putin måste le stolt över hur väl påverkansoperationerna fungerat för att snöpa det politiska samtalet på allt av praktiskt och intellektuellt värde.

Pajkastning istället för konsekvensanalyser. Splittring istället för samling. Halmgubbar istället för sakliga argument. Polarisering istället för sammanhållning.

Valrörelsen borde förstås präglats av ärligt menade förslag till lösningar för att ordentligt kunna ta itu med en stegrande inflation, en trygg elproduktion och rimliga bränslepriser.

Istället valde politiker, krönikörer och andra att anamma Putins strategi och skenargument. Samma populism som används med framgång i ett auktoritärt Ryssland har därvidlag tjänat svenska politiker, krönikörer och opinionsbildare för att få makt över Sverige.

Detta verkar nu även fortsätta under tiden som regeringsbildning pågår. Att stämpla ett regeringsalternativ med en fasciststämpel är svårligen ett liberal-demokratiskt argument, inte heller är det sakligt eller rationellt.

I stället spelar det på människors rädsla. Ord som fascism och nazism är med rätta laddade, och något som skrämmer. Men sättet orden kommit att användas på har helt urholkat deras värde. Inflationen i Sverige under september är inget jämfört med inflationen rörande användning av värdeord i det politiska samtalet.

I värsta fall kommer en tid då argumentet är relevant, en tid då partier som på riktigt vänder sig från demokratin försöker etablera sig i Sveriges riksdag. Argumentet måste ha tyngd ifall detta skulle ske. Då får det inte vara urvattnat.

I det här fallet måste man även fråga sig vem eller vad det egentligen är som utgör det största hotet mot demokratin. När Putin invaderar Ukraina under förevändningen att landet styrs av nazister och fascister, betyder det då att han är en demokratins helige beskyddare?

Eller kan det vara så att ordet demokrati snarare solkas av honom, och av andra debattörer och makthavare som lättvindigt slänger ur sig ohederliga svepande anklagelser om andras underskott av samma demokrati?

Som man känner sig själv, känner man andra.

– I tätort kan man inte räkna med att någon form av mobilkommunikation fungerar efter en timmes strömavbrott, säger Mikael Ejner på Post- och telestyrelsen (Aftonbladet).

Samtidigt noterar jag att diverse opinionsbildare (även från samma Aftonbladet) drivit på snarast för pajkastning, och för att ta valfrågorna väl utanför ämnet att lösa energibristen. Viftat med vindkraft och låtsats som att detta skulle vara den enda lösningen på problemen.

Misstänker att felet snart – helt – kommer ligga på andras axlar än Socialdemokraterna m fl.