EU vill tvinga Sverige höja skatten på snus till 120 spänn för en dosa lössnus.
Har alltid haft svårt för EU:s överförmynderi, och jag har inte tagit del av hur man resonerat kring snus.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det synnerligen märkligt att man med denna styrning i realiteten gör det mer rimligt för vanligt folks plånböcker att istället välja att röka.
Känner själv inte till någon studie som skulle påstå att snus på något vis skulle vara mer hälsovådligt än rökning.
Kyrkomötesveckan är en väldigt intensiv arbetsvecka. Generellt sett börjar dagen mellan åtta och nio på morgonen, för att avslutas ungefär vid 23-24.
Kyrkomötet är uppdelat på två sessioner per år.
Den första sessionen sammanträder utskotten. Utskotten behandlar ärenden inom sina respektive områden, och sammanställer betänkanden av de ärenden som ligger inom utskottets områden.
Under den andra sessionen så debatteras betänkandena, utskott för utskott.
Lite kort om första sessionen, ska jag ha sagt att jag är tacksam över de effektiva och bra överläggningar som samtliga ledamöter och ersättare i organisationsutskottet har bidragit med. Ska också där tacka särskilt Luleå stifts Roger Larsson (POSK), samt Maria Andersson (FK).
Naturligtvis har vi haft olika inställningar i behandlingen av ärenden, men överläggningen har varit hedersam och god.
Under den andra sessionen har jag bland annat fått frågor av media kring de mer uppmärksammade frågorna.
Har tidigare skrivit kring Socialdemokraternas tämligen radikala inställning avseende omvändelse. Därtill har jag emellertid fått frågan kring väjningsrätten, det vill säga rätten för en präst att inte tvingas att viga ett par på premissen att det är samkönat. Kring samkönade äktenskap, ska sägas att kyrkan viger samkönade idag, men väjningsplikten gäller också.
Två motioner lämnades in under utskottets behandling som rörde möjligheten att avkraga (obehörigförklara) präster, på grund av att man av religionsfrihetliga skäl väljer att inte viga samkönade. Den ena motionen var tillräckligt radikal och oproportionerlig att biskoparna gjorde något så ovanligt som att lägga veto i det fall mötet fattar beslut i enighet med motionen. Den andra var inte väl skriven.
Jag värnar väjningsrätten. Jag menar att religionsfriheten är viktig.
Är vidare glad över att präster får behålla den, om än med endast 15 rösters marginal.
Är vidare glad över att Socialdemokraternas förslag att skjuta upp frågan kring drift av kyrklig begravningsbyråverksamhet inte vann gehör. Tack vare att utskottets linje vann gehör så innebär det att vi inte skapar organisatorisk dissonans.
Samtliga motioner som lagts i Luleå stifts ledamöter återfinns här.
Vill också nämna mina tankar kring ett par av de motioner som hanterats inom organisationsutskottets område.
Dels vänsterpartiet i svenska kyrkans motion för nationella listor.
SD är ett stort parti idag, men vi har varit små förr. Jag förstår att det kan vara svårt att hitta tillräckligt många representanter i samma stift. Jag tycker att nomineringsgrupper ska ha möjlighet att hitta stöd på sina premisser i större utsträckning.
Jag är inte vidare värst nöjd över Socialdemokraternas motion att utreda införa en spärr till kyrkomötet.
Diskussionerna i kyrkomötet kom att präglas mer kring vad som är bekvämt för kyrkomötets organisation. Det är emellertid fel fokus.
Rätt fokus måste vara: Gör det möjligt för Svenska kyrkans medlemmar att hitta god representation.
Jag är övertygad om att detta också skulle bidra till ett större valdeltagande, och en starkare – mer livkraftig kyrka.
Båda dessa ställningstaganden gick inte i min önskade riktning dock.
Sossarna i svenska kyrkan vill att svenska kyrkan ska ta avstånd från omvändelseterapi.Det finns emellertid viss begreppsförvirring.
Begreppet omvändelseterapi är förstås relativt oklart. Delar med mig av en artikel i ämnet från världen idag, och saxar lite kring de definitionerna.
– Det kan till exempel handla om att man tar sitt barn till en psykolog eller läkare som ska tala barnet tillrätta. Man kan också låsa in sitt barn tills det lovar att ʼbättra sigʼ. Det förekommer också att man för ut barn till hemländer och gifter bort dem, säger Robert Hannah(L) till tidningen.
samt;
Hur ser du på kristen, frivillig verksamhet med själavård och samtalsterapi till människor som brottas med sin sexualitet? Vill du förbjuda även detta?
– Det finns gränsdragningar som behöver dras – var den ska gå kan jag inte svara på förrän kartläggningen har genomförts.
Det råder en begreppsförvirring med andra ord. Dels finns det en väldigt destruktiv betydelse av begreppet som grundas i hedersförtryck. Dels finns det de som frivilligt söker stöd.
Sossarna vill som sagt att Svenska Kyrkan ska ta avstånd från all omvändelseterapi.
Den som är bekymrad kring sin sexuella läggning, eller för den delen är oklar över sin könstillhörighet kan i dagsläget frivilligt söka – och få någon att snacka med inom kyrkan. Samma möjlighet inom psykiatrin kan som bekant vara desto svårare få – särskilt inom en rimlig tid.
Man slår någonstans knut på sig själv kring detta. Visst är det klokt att lagstifta mot den omvändelseterapi som är destruktiv, i de fall lagstiftning saknas. Men att få stöd och möjlighet att tala med någon om man har bekymmer – genom kyrkan – kan svårligen vara av ondo.
Ytterst har jag svårt att se att ett eventuellt avståndstagande till all form av omvändelseterapi skulle innebära att man får slut på rotorsaken till den destruktiva omvändelseterapin. Hedersförtrycket.
I normala fall går jag och lägger mig väldigt tidigt. Igår gjorde jag ett undantag.
Pontus Persson – en opinionsbildare som är aktiv i Sverigedemokraterna i Umeå – var med i SVT.
Programmet, Sverige möts, ställde sig frågan ifall ”mansrollen är i kris”, efter #metoo.
Rekommenderar gemene person kika igenom hela programmet, oavsett politisk övertygelse. Tycker ämnet belystes väl.
Ska väl lämna en sedvanligt partisk recension av en partikamrat också. Tycker Pontus blev förhållandevis hårt ansatt. Särskilt under det första blocket. Tycker han gjorde en kanonbra insats.
Har skrivit relativt utförligt kring #metoo, förr. Lite tankar sådär utöver det man skrivit – och efter debattprogrammet igår:
De absolut flesta människorna har både män och kvinnor i sina liv som de uppskattar. Människor som går igenom lyckliga stunder likväl som svåra. Tror det är viktigt att bära det i minne när det rör den här typen av frågor.
De få ytterfall av människor som på riktigt har svårt för människor utifrån deras kön – har antagligen en ytterst liten erfarenhet av människor.
De båda könen som utgör mänskligheten har tillsammans byggt vårt demokratiska samhälle. Den starka tilliten som bygger Västerbotten har anlagts av många generationer av människor där man under svårmod fått hjälpas åt tillsammans för att överkomma – inte sällan – väldigt svåra situationer.
Generationsskiften har krävt både män och kvinnor.
Även om det finns män som anser sig vara lite snällare än gemene man, så får man komma ihåg att den upplevelsen är subjektiv.
Under helgen var jag knappast den ende som nåddes av klippet om kvinnan som blir misshandlad och filmad i centrala Umeå.
Platsen var inte särskilt långt från den vrålande puman.
Samtidigt som – vad jag får anta vara – en sparsam skara ideologer träffas för att hylla och revitalisera #metoo-rörelsen.
Ni kommer ihåg #metoo-rörelsen? En rörelse som häftigt ifrågasatte det demokratiska systemet och vårt rätssystem, till förmån för sociala medier och lynchning. En rörelse som förutsatte att man skulle lita på alla kvinnor.
Jag vet inte hur mycket offentlig reklam som gått till att lyfta denna #metoo-dag. Skattemedel som skulle kunnat gå till vettigare saker. Men reklamen till trots så uteblev bilder av publikhav, vilket gör att jag antar att den intresserade skaran var blygsam.
Den samlade skaran som snackade #metoo, om deras ”förmödrar”, och jämställdhet.
Har varit sparsamt om rubriker kring det cirkulerande klippet.
Det är fruktansvärt när människor utsätts för övergrepp. Vi behöver bygga ett tryggt samhälle.
I transportarbetareförbundets överklagande till hovrätt så menar de att staten endast i diktaturer tar sig rätt att ingripa i en ideell förenings inre rättigheter.
Det efter att Stockholms tingsrätt ifjol slog fast att förbundet inte haft stöd i sina stadgar för uteslutningen av Mats Fredlund (SD).
Man menar på att SDare skulle vara emot fackets grundvärderingar. Man menar vidare att SD på något vis skulle agera för att arbetare inte skulle få det bättre.
Sverigedemokraterna är emellertid partiet som verkat i särklass mest för bättre förutsättningar för arbetare inom transport. Vissa frågor där SD drivit på inom EU, och också uppmärksammats för, på ett sätt som andra partier inte har. Även i riksdagen.
Lämnar dessa frågor och svar kring partiernas politik, vid ungefärliga tidpunkten Mats Fredlund blev utesluten. Finns det någon som på allvar menar att särskilt SD skulle verka för något annat än bättre villkor för transportarbetare? Särskilt i ljuset av vad de andra partierna svarar?
Sverige haft alltför ambitiösa mål med hög reduktionsplikt. Vilket lett till att Sverige har EU:s högsta dieselpris bland annat.
Nya regeringen syns vilja sänka reduktionsplikten till EU:s miniminivå, från och med 1 januari 2024. Vilket är så snart som det är möjligt. Detta beroende på att drivmedelsbranschen behöver veta nivån långt i förväg.
Vill illustrera hur reduktionsplikten hanterats historiskt, genom bilden nedan.
Från vänsterhåll har man både historiskt – även idag – verkat för en hög reduktionsplikt. Höga drivmedelspriser tycks vara ambitionen över huvud. Godhetssignaleringen i fokus.
En kostnad som främst tömt plånböcker för vanligt folk, inte minst i län med stora avstånd (såsom Västerbotten).
Har samtidigt sett vänsterdebattörer gnälla över att SD minsann inte fått igenom vallöften. Inte sällan samma vänsterdebattörer som klagar över att SD fått för stort utrymme för sin politik i tidö-avtalet.
Visst hade det varit att föredra att den tidigare vänsterregeringen och andra inte verkat för en alltför ambitiös reduktionsplikt till att börja med. Visst hade det varit att föredra ifall man hade kunnat agera tidigare. Samtidigt får vi vara glada över att den sittande regeringen gör något åt problemet.
Men vad vänsterdebattörer pysslar med förstår jag i ärlighetens namn inte. Lär nog vara svårt vinna väljare genom att stå för det diametralt motsatta alternativet och hoppas på att väljare känner sig svikna över att nuvarande regeringen rättar till den tidigare sosse-regeringens idiotiska beslut.
Naturligtvis är det viktigt att alla röster får höras i en demokrati. På samma vis försöker jag moderera kommentarer.
Observera, ”försöker”. Godkännande av kommentarer är viktigt, men inte min främsta uppgift – är mer något man gör i mån av tid.
Nej. Jag godkänner inte alla kommentarer. Kommentarer som endast syftar till att angripa en person, utan något som helst övrigt stoft brukar jag i regel skippa godkänna. Det innebär också att det finns ett utrymme för godtycke i det.
Det händer att jag godkänner kommentarer som rimligen borde ha underkänts, det händer också att jag underkänner kommentarer som kanske borde fått komma in. Människor är felbara, så även jag.
Auktoritetsargument, personargument med mer – har tyvärr ofta fattig relevans på bloggen. Tycker mig ha märkt att populära personangrepp, såsom ”troll”, har fått ett stort utrymme på sistone.
Nu är det förstås subjektivt hur stor relevans argument har för slutsatsen man presenterar.
Min mening är emellertid att personangrepp oftast brukar vara ett resultat av en förlorad debatt. Alternativt något en tar till som det ökända motmedlet mot idioti. Men som talstävet säger: ”Debattera int mot en idiot, dem tar dig ned på deras nivå – och slår dig med erfarenhet!”. Eller ja, någonting sådant.
Senaste kommentarerna