Jag vill börja inlägget med att göra något jag ytterst sällan gör, nämligen rekommendera er att kika igenom den senare delen av SVT:s Svenska Nyheter som handlar om svenska kyrkan och dess ”inkluderingsextremism”.

Kristna tidningen Dagen hade även en ledare om detta tema som skrevs av Frida Park. Jag känner inte henne, men klart är att jag inte delar hennes uppfattning kring huruvida religion är politik. Kommer även ihåg en debatt jag hade med biskop Åke Bonnier på ämnet där han tydliggjorde att hans mening var att allt var politik. Jämför gärna med det gamla 68-vänsterteoremet, ”Allt är politik”.

Min poäng är att kristen tro i sin natur är inkluderande. I skriften erbjuds alla tro och omvändelse. Svenska kyrkan ska därför också vara inkluderande. Det följer av missionsuppdraget, men att inkludera människor på särskilda premisser riskerar att exkludera andra, vilket delvis förklarar kyrkans medlemstapp senaste decennierna. Ett exempel på denna inkluderingsextremism är att lyfta miljöfrågor in absurdum och därmed ideologisera människors tro.

Ytterst är Svenska kyrkan uppbyggd av hennes medlemmar och deras tro. Därför ska den kristna tron också vara i fokus – inte ideologiska spörsmål.
När kyrkans företrädare förespråkar en miljöpolitik som bidrar till de stigande el- och bränslepriser, vilket resulterar i att de med ekonomiskt svaga förutsättningar får det väsentligt sämre.

Vidare innebär den migrationspolitik svenska kyrkan drivit, exempelvis kritik mot språkkrav för medborgarskap, också en sämre välfungerande välfärd – i synnerhet för äldre i Sverige eftersom en mer generös invandringspolitik för med sig större kostnader för välfärd över huvud. Dessutom innebär det mindre pengar för flyktinghjälp på plats genom exv UNHCR.

Det hela går inte ihop och blir symbolpolitik som väsentligen försämrar det dagliga livet för folk; för Svenska medborgare likväl som för de som är på flykt på riktigt.

Därav det anspråksfulla, men främst tankeväckande ämnet i dagens blogginlägg: ”Avhumaniseringen inom vänsterkyrkan!”