Under Liberalernas interpellation i Umeå Kommunfullmäktige under morgonen diskuterades solidariteten partiföreträdare bör visa varandra. Jag välkomnar Liberalernas nya hållning avseende att skapa ett respektfullt debattklimat och instämmer i att det är sakpolitiken man ska fokusera på. Denna interpellation fördes i kontexten att “hat” och hot ska ha bidragit till en ökad hotbild mot förtroendevalda inom fullmäktige och därför ville Liberalerna säkra ordningsvakter för kommunfullmäktiges sammanträden i Umeå.

Det blir dock lite paradoxalt när jag tänker tillbaka på vissa möten jag höll i för inte så länge sedan. Jag minns tydligt att profiler från Liberalerna stod med nyckelknippa i hand och högljutt skramlande antidemokratiska budskap för att förvägra meningsyttringar att höras från deras politiska motståndare, det vill säga: SD.
Jag har själv arrangerat möten som bombhotats, tvingats avslutas och mött meningsmotståndare som presenterat spottloskor riktade mot oss som antagligen bedömdes vara det främsta motargumentet mot vår politik.

Det är nästan så att ovan beskrivning är ett exempel på hat och hot som Liberalerna är så oroliga för i dag. Varför behövdes inte ordningsvakter då för att hantera deras hatiska beteende? Se flisan i andras ögon men inte bjälken i sitt eget och så vidare.

Men för att diskutera sakfrågan: ordningsvakter kan absolut vara skäliga att anlita för att säkra ordning, samtidigt är det en messyr som behöver övervägas nogsamt. Behövs verkligen den relativt dyra punktinsatsen för medborgares trygghet? Motsvarar kostnaden mervärdet? Under interpellationen hörde jag dessutom argumentationen att det inte ens behöver finnas en hotbild för att ordningsvakter ska behövas. Det är väl per definition skatteslöseri? Jag har själv suttit på kommunfullmäktiges sammanträden och kan inte påstå att jag någonsin känt mig otrygg, trots ovan nämnda aktioner mot oss under väldigt många år.

Det enda som skulle kunnas tolkas som ett “hot” mot kommunfullmäktige är när Greta-organisationen Extinction Rebellion störde fullmäktige med sitt skrikande och tramsande, men de var mer en börda än ett hot, och om något kanske det gör fullmäktige mindre tillgänglig för övrig allmänhet eftersom gemene man inte vill lyssna på miljöaktivister som förvandlar fullmäktige till en cirkus.

Avslutningsvis ska jag skriva att jag tror att vi har en relativt sund nivå mellan partierna i Västerbotten. Är övertygad om att samtliga demokratiska krafter verkar för ett fokus på sakfrågor, hellre än att besvärta sina politiska motståndare.
Instämmer förstås också i Lars Forsgrens(SD) inlägg kring nytto-kostnadsanalys i debatten.