När jag skriver med den rubriken som utgångspunkt så kan det förstås inbegripa en rad olika saker, men detta är en recension av de blogginlägg som kommit att lyftas i ljuset av att Lars Forsgren (SD), gruppledare i Umeå kommun, kallat jämställdhetsutskottet för ‘överklasskärringar’. Nu kan jag personligen tycka att ordet är en aning olämpligt för ett formellt forum såsom kommunfullmäktige. Samtidigt är frågan om huruvida ett jämställdhetsutskott verkligen ska prioriteras före kärnverksamheten? Som det är i dag ska detta så kallade utskott hjälpa kommunfullmäktigeledamöterna att analysera och styra kommunen avseende jämställdhet, vilket samtliga partier är för. Det kan tyckas märkligt, då jag tror att de flesta politiker rimligen kan analysera beslut själv utan att tillsätta arvoderade uppdrag för att gynna politiska proselyter. Dess syfte är inte att syssla med jämställdhet utan att premiera en politisk klass som inte skapar ett mervärde. Svensk lagstiftning reglerar dessutom redan detta; hur kommuner och regioner ska behandla individer oavsett kön eller härkomst. Ett jämställdhetsutskott är således överflödigt. Jag tycker det är riktigt att väga de medel man lägger på jämställdhetsutskottets ledamöter mot att lägga medlen på omsorg och omsorgspersonal. Återigen. För S är ord viktigare än välfärd.
För det första: Vård ska ges efter behov. Rasism ska inte förekomma inom vården.
För det andra: Naturligtvis ska man inte göra skillnad på varken patienter eller studenter utifrån hudfärg.
Det sagt.
I en rättsprocess möts två parter som berättar en version av ”saken”. Acceptansen för #metoo har öppnat upp för en perverterad process där samhället förväntas ska lita på en parts redogörelse av saken – utan att höra den andra och utan ett faktiskt domslut.
Läste tidigare debattartikeln i Läkartidningen skriven av ”läkare mot rasism”. En artikel som lägger mycket tid och energi på att formulera argument genom att fördela människor utifrån hudfärg och lyfta de fall där vården inte räckt till dem – för de vilka skribenterna – kallar rasifierade respektive afrosvenskar.
Skribenterna försöker också göra gällande att rasism är påtaglig inom utbildningarna av vårdpersonal. Argumenten räckte inte till, vilket de rimligen också inser. Därför lyfter man igen in argumentet att de kontinuerligt fått in ”berättelser” om förekommande rasism.
Jag tror i ärlighetens namn inte att detta är det stora brinnande bekymret vården står inför idag. Jag tror heller inte att ytterligare administration är rätt väg att gå för att kartlägga detta.
Övriga partier i Region Västerbotten har tillsammans infört genderbudgeting/Jämställdhetsintegrering.
Om man köper att det finns ett patriarkalt strukturellt förtryck inom den kvinnodominerade vården, bör man väl rimligen kunna skapa en bred karta av upplevt strukturellt förtryck.
Naturligtvis leder det till omfattande administration att utöka indikatorer och datainsamling – vart man nu ens ska sätta gränser mellan olika könsidentiteter, eller för den delen för hudfärg(artikelförfattarna gör, som sagt, exempelvis skillnad mellan afrosvenskar och rasifierade)…?
Personligen tycker jag det är betydligt enklare att bara följa grundregeln att patienter ska få vård efter behov, säkra att resurserna som övriga vill ge till mer administration istället går till vård.
Utkräv ansvar när denna lagstadgade princip inte följs.
Rätt enkelt, eller hur? Allt utan att behöva dela in människor i olika grupper, eller utöka administration.
Nej. Jag läser inte högt ur en barnbok – även om titeln för inlägget kan ge en skäl att tro det. Jag tänkte snacka om Kallak, en malmfyndighet i Jokkmokk som på Luleåsamiska har namnet Gállok.
Som de flesta av er säkert har hört så pågår en kamp om en gruva i Kallak.
Svenska kyrkan har gett sig in i striden, där Luleå stifts biskop tillsammans med Ärkebiskopen förklarat att en gruvetablering inte är andligt hållbar.
Därtill har aktivister förkunnat etableringen i strid med samiska intressen.
Som ni sett är greta på plats. Greta snackar om nykolonialism.
Det vill säga hur rika i-länder genom kapitalism utövar fortsatt kontroll över – vad vi få förmoda är Kallak.
…
Jag har – i vanlig ordning – åsikter.
Mina tankar om regional utveckling i Västerbotten är att vi behöver satsa på att få till stånd satsningar i glesbygd. Jättebra om näringar etablerar sig – jättebra om övriga partier också är redo att på riktigt satsa på infrastruktur och service i glesbygd.
För när näringar etablerar sig, exempelvis gruvnäring, så öppnar det upp för stärkta välfärdstjänster. Vård och skola med mer. Man bör även hålla i minne att det ger bättre möjligheter för inlandsbanan – med eventuella synergieffekter – oavsett gynnar det tågtrafik. Ni, vet, den där miljövänliga trafiken som ofta talas väl om av miljörörelsen.
Jag har ytterst svårt att se att samer i gemen far illa av Stärkt infrastruktur, stärkt välfärd, och så vidare.
Ytterst svårt att se hur stärkta välfärdstjänster, och att service börjar närma sig nivåerna vi ser i centralorterna – inte skulle vara andligt hållbara.
Det finns säkerligen några samer som kommer få bekymmer att bedriva rennäring, men långt ifrån alla samer bedriver rennäring. Samtidigt får även samer som bedriver rennäring bättre tillgång till välfärdstjänster och service.
Visst kan man argumentera för att de samerna som bedriver rennäring och berörs av gruvnäringens ekonomiska intressen väger tyngre än deras välfärdsintressen övriga samers, ortsinnevånares och Norrlands intressen över huvud.
Men man måste förstå att ens argument haltar.
Ytterst måste man se till vad som är bäst för folket över huvud.
Att svenska kyrkan ger sig in i politik, och knappast någon nyhet.
Minns hur jag själv blivit bemött i Kyrkomötet när jag påtalat att Svenska kyrkan inte ska ge sig in i politiken – samt att man inte bör använda sig av det gamla 68-vänsterteoremet att allt är politik (vilket knappast är en grundpelare inom kristemdomen) så har jag fått repliker som istället försöker rikta om min problemställning och avsikt.
Exempelvis Åke Bonnier försökte under kyrkomötet i höstas få det till att jag skulle ha invändningar endast mot politiska ställningstaganden som jag själv är emot.
Har varit tydlig med att kyrkan inte ska driva politik, oavsett avsikt. Allt är inte politik.
Det sagt har jag absolut förståelse för att Greta är på plats. Det ger henne en chans att synas mer i media, och fortsätta vara relevant.
Men nog var hennes insats i SVT… i bästa fall… virrig.
På frågan vad hennes medverkan kan leda till i frågan, svarar Greta att: ”vi är bara aktivister bland andra, och jag anser att det är alla vår moraliska skyldighet att ta upp de problem som uppstår”.
Vilket kanske säger mer om hennes bevekelsegrunder inom Fridays for Future än hennes engagemang i gruvfrågan.
Liberalerna har erfarit en serie implosioner. På olika plan.
Partiledaren skickade ett SMS som sedan läkte ut till media, vilket är anmärkningsvärt – utifrån att partistyrelsen rimligen bör ha tillräckligt många erfarna politiker för att förstå att det knappast gynnar partiet framöver – än mindre den som sprider SMS:et.
I SVT kommenterar en statsvetare att partierna behöver förtydliga varför just de behövs i svensk politik.
Jag skulle nog säga att det nog i ett första steg är att få klart vad lagarbetet innebär. Att de ser till att skapa en trygghet med varandra – och se till att de verkar för partiets väl, istället för den enskilde individen.
Men tiden är väldigt knapp nu. Har faktiskt svårt att se att liberalerna klarar utav den uppgiften. Ifall man inte kan hantera den osunda kulturen i partiet, så kommer det helt enkelt bli kärvt för dem ha en klar politisk inriktning innan valet.
Att arbeta med en sund organisationskultur tar tid.
Mer troligt är att liberalerna även fortsättningsvis kommer ha en splittrad politik, där väljarna svårligen vet vad de får.
Nu personligen har jag haft turen att representera ett parti som har en ordentligt kompetent partiledning. Låt vara att jag inte vid varje tillfälle instämmer i beslut som fattas, för kontinuerligt upp mina synpunkter när jag upplever mig behöva det. Det har, om än relativt sällan, resulterat i större mediala prylar.
Självklart vinner man inte alla politiska strider. Men det viktiga är att det finns ett förtroende internt för att kunna lyfta konstruktiva och alternativa förslag. Men också att man sluter upp bakom beslut som fattats av majoriteten.
Just det. MP. Ptja. Tror de vinner mest på att inte alls påminna väljarna om varför de upplever sig behövas i svensk politik. För att skapa tvivelaktiga miljölösningar som olyckligtvis drabbar medborgare mer än vad de bidrar till att lösa problemen, samt allmän godhetssignalering som bidrar till försämringar är knappast något som säljer.
Nu har folkhälsomyndigheten valt att gå ut och lyfta covidrestriktionerna.
Regionerna har ett fortsatt relativt högt tryck, och begränsade mängder vårdplatser.
Inte bara omikron, utan även delta förekommer.
Som jag alltid förordat – se till proportionalitetsprincipen. Det vill säga, de åtgärder som minst begränsar människors frihet – men samtidigt tillåter en trygg och tillgänglig vård är rimligast att fokusera på i första skedet.
Den offentliga kulturen som Region Västerbotten idag prioriterar över vård, exempelvis Opera, museiverksamhet etc kan och bör begränsas. Dels frigör det mer medel till vård, och dels undviker man att fullskalig verksamhet bidrar till större smittspridning.
Samma regel – proportionalitetsprincipen – går att tillämpa kring champagneprojekt, och även inom förtroendemannaorganisationen.
Även om folkhälsomyndigheten lyfter restriktionerna så är det viktigt att regionerna prioriterar rätt. Detta gäller inte minst Region Västerbotten!
”– En förälder kanske tänker – oj, det är bara mitt barn som har svenska som modersmål på den här skolan. Men stimulerar man dem istället att göra skolvalet i grupp, då blir de inte lika oroliga”, säger Karin Pleijel(MP). Detta ur gp.
Vissa partier har ett slags godhetsklingande och snällt namn, vilket gör det lätt för den oinsatte att lägga sin röst på partiet.
Exempelvis miljöpartiet, eller folkpartiet.
I realiteten har de som allt rätt bra förspänt, och kan få hyggligt bra förtroende trots att de inte för en vidare bra politik.
Ett sånt här utspel tenderar bara att göra att man förlorar röster trots att man har ett snällt namn. Trots att media stöttar upp partierna. Begriper inte alls taktiken i det.
På tal om godhetssignalering, kosta vad det kosta vill. Övriga partier i Region Västerbotten vill prompt ha igenom administrativt betungande satsningar såsom genderbudgeting, jämställdhetsintegrering, hbtq-diplomering m m. Alejandro Caviedes(S) tycks ha tagit på sig ledartröjan för godhetssignalerande frågorna som de övriga partierna vill prioritera över vård och vårdpersonal.
För det första är jag någonstans tacksam över att han lyfter regional politik. Det är ett område som alltför ofta hamnar i skymundan. Vill tro att det också är en av anledningarna varför övriga partiers positiva inställning till stigande administration också inte synas i sömmarna.
Men. Precis som jag skrivit innan så har vi klar lagstiftning och föreskrifter kring hur region Västerbotten ska bedriva vård. Vi har kompetent personal. Jag har förtroende för vår personal.
Att som övriga partier säger, att hbtq-diplomering skulle lösa problemet man identifierat: att personalen aktivt diskriminerar människor på grund av sexuell läggning – är inget kort om misstänkliggörande. Därav rubriken i mitt tidigare inlägg: ”Varför saknar övriga partier förtroende för personalen”.
Rimligen hade pengarna gjort större nytta i form av satsningar på sjukvård och vårdpersonal.
Kanske inget nytt i argumentationslinjen, och kanske lite utanför ämnet för dagens inlägg – men hade tid svar nu på morgonen, så varsågod Alejandro. 😊
Avseende rapporten ”Hbtq-personers upplevelser av Region Västerbottens hbtq-diplomering” av Ida Linander och Maria Nilsson, ska sägas att det är en kvalitativ studie(tematisk analys) med 13 deltagare (vilket sedan kom till att bli 12 – varav två av personernas svar viktas mindre de tio kvarstående). Intervjupersonernas berättelser står i fokus (induktiv ansats – det vill säga att slutsatsen kommer först, och därefter generaliseras premissen i efterhand) för analysen.
I ingressen i sammanfattningen går att läsa följande: ”Intervjuerna representerar olika erfarenheter av regionens hbtq diplomering, men också olika åsikter och perspektiv. Vissa menar att hbtq diplomering är bra och viktigt, något alla kliniker bör genomgå medan andra har en mer avvaktade hållning och delvis problematiserar fenomenet”(sid 3).
Ökande administration och byråkrati i vården är något som uppmärksammats flitigt på senare tid. Att problemet uppmärksammas är viktigt.
Sverigedemokraterna har ständigt verkat mot den utvecklingen i Region Västerbotten. Sanningen bakom den ökande administrationen är förstås komplicerad. Många saker rår regionen inte över, men en hel del onödig styrning och statistik är väl inom regionens befogenhet. Men det gäller också märkliga godhetssignalerande projekt som kostar mer än vad de smakar – exempelvis hbtq-diplomering.
Att övriga partier kör på med genderbudgeting, jämställdhetsintegrering, hbtq-diplomering etc är godhetssignalering. Man måste se det ur ett systemperspektiv. Fler mål, mer statistik och mer byråkrati måste vägas mot att få ut fler händer i vården. Vad skapar mer nytta?
Det är i grunden väldigt enkelt. Jag har förtroende för personal, chefer likväl som för deras kompetens. Det är inte rimligt att kvalitetssäkra allt dubbelt- eller i värsta fall trippelt upp – som övriga partier konsekvent gör. Istället måste vi fokusera på att ge bra och tillgänglig vård, och där är sanningen helt enkelt att administrationen växer alldeles för fort – och vården har inte så omfattande resurser att vi kan godkänna vartenda godhetssignalerande projekt för att säkra väljarstöd.
Vården står inför allvarsamma bekymmer.
Att prioritera dessa resurser så att alla medborgare – oavsett sexuell läggning, kön eller hudfärg – får bättre vård är det egentligt snälla. Det måste medföra att man stoppar de projekt och besynnerligheter man håller på med som inte ger ordentligt bra resultat!
Studien Alejandro Caviedes hänvisar till – visar inte att hbtq-diplomeringen gett ett klart bra utfall.
Och studien sätter förstås inte satsningen mot om medel istället gått till vård och vårdpersonal för att stärka vård för alla, oavsett sexuell läggning.
Sedan förstår jag att Socialdemokraternas värdesignalering är viktig, idag står förtroendet för partiet och vilar på en grund som utgörs av en missvisande snällhetsbild. Men min förhoppning kvarstår att partiet nyktrar till och förstår värdet av att faktiskt prioritera vård- och vårdpersonal – och detta snarast!
Senaste kommentarerna