Drog mig till minnes runt 2014.

Man engagerade sig i Sverigedemokraterna för att försöka lösa problem som politikerna hade samsyn kring. Hur svenska folket skulle ”öppna sina hjärtan”.
Samtliga övriga partier var eniga.
Vanligt folk, som aldrig tänkt bli politiker blev politiker.

Jag, och Sverigedemokrater med mig ifrågasatte mångkultur. Vi förklarade värdet av svensk kultur, svenska värderingar. Värdet av att ta seden dit man kommer.
Ett av det vanligaste motangreppen att ta en replik ifrån en talarstol var ”Vad är svensk kultur för Sverigedemokraterna”.

Det är förstås något som är ytterst svårt för den icke media-tränade Sverigedemokraten att svara skarpt på inom den korta tiden man väntas ge svar under ett genmäle. Och en av många standardfraser som det Socialdemokratiska maskineriet lärde upp sina politiska proselyter att använda sig av för att vinna en seger i en debatt mot en av de vanliga människor som ville problematisera den fullständigt ansvarslösa invandringspolitik som övriga partier var eniga om att driva.

Socialdemokraterna var tydliga med att det inte finns någon svensk kultur. Mona Sahlins(S) oförglömliga citat på besök hos turkiska ungdomsförbundet:

”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker”

Nutid
Över till nutid. Socialdemokraterna har börjat att lyfta upp svenska flaggan i diverse sammanhang. Ofta nämns ordet ”Sverige”. Svenska värderingar, och andra termer har det socialdemokratiska maskineriet lyft ur sin verktygslåda.

Det känns själlöst. Socialdemokraterna tycks ha byggt en fasad inför valet, men innehållet tycks inte vara annorlunda. Ännu har Socialdemokraterna att svara på en rad frågor. En av dem är titeln på blogginlägget, ”Vad är Socialdemokraternas svenska kultur?”.

Självklart har jag läst Socialdemokraternas kulturpolitiska program. Det återfinns här.
Någon klar definition på svensk kultur saknas förstås.
Nu har S och övriga partier försökt undvika begreppet mångkultur – för att istället ersätta det med andra, exempelvis ”mångfald”.

Under avsnittet ”Kultur som samhällsbyggare och samhällsförändrare” hittar jag följande:

”Kulturpolitiken har en både samhällsbyggande och samhällsförändrande roll. Kultur bidrar till att skapa sammanhållning och utveckla gemensamma förhållningssätt. Gemensamma kulturupplevelser som musik och dans kan bygga broar även när det saknas gemensamt språk.

Vill man öka förståelsen för olika traditioner och villkor och stärka sammanhållningen, vare sig det handlar om att åstadkomma det i ett bostadsområde, inom ett land eller mellan länder, är det nödvändigt att främja ett kulturellt utbyte mellan enskilda människor, samhällsklasser och grupper. Det är grunden för de gemensamma berättelser som binder oss samman i ett samhälle och i världen.”

Man har alltså inte lyft svensk kultur, men man har lyft mångkultur. Socialdemokratisk integration, där man till synes inte behöver ha ett gemensamt språk. Musik och dans tycks kunna vara en lösning för Socialdemokraterna.

I ljuset av Socialdemokratins nutida användande av Sverige-flaggor och ordet ”Sverige” så känns Socialdemokratin väldigt ihålig, med en synnerligen bräcklig fasad.

En sidolinje – avslutningsvis.
När Socialdemokraterna vill lägga mer medel på offentligt finansierad kultur, så lyfter man att detta är på yttrandefrihetens grund.
Citatet från Socialdemokraternas kulturpolitiska program: ”Kulturen är lekfull och skapande men också ifrågasättande och upprorisk. Kulturen är inte och ska inte vara en pålitlig bundsförvant till den rådande ordningen. Kulturen ska vara fri och oberäknelig”.
Kulturbolagens ägardirektiv beslutas emellertid av politiker i fullmäktige.

Socialdemokraterna här i länet vill prioritera offentligt finansierad kultur. Norrlandsoperan i Umeå ska exempelvis prioriteras över vård i Region Västerbotten, en ambition som delas med samtliga övriga partier förutom SD. Min mening är att vård ska prioriteras över Norrlandsoperan. Jag tycker det blir väldigt fel att en äldre multisjuk kvinna genom skatten på sin pension ska finansiera en direktörs lördagsbesök på operan. Operan kan höja sin självfinansieringsgrad, exempelvis genom höjda biljettpriser och att de som har operaintresse själva kan betala för det.

Jag ser hellre att man stöttar privata kulturinitiativ, genom höjt stöd till bland annat fria kulturarrangörer inom regionen, vilket innebär att politiken håller en armslängds avstånd från kulturen, samt mycket lägre kostnad. Det innebär att mer skattemedel kan gå till vård, vårdpersonal, fastigheter och medicinsk teknik.