I Saga Cavellins artikel i DN titulerad ”förlåt men vem hatar inte politiker” kan man läsa hennes försök att trivialisera Anna Björklunds artikel med huvudsaklig kritik riktad mot Annie Lööf. Björklunds artikel lyfter särskilt kontrasten mot vänsterpartiets Nooshi Dadgostar.

Jag har själv ingen häst i det rejset. Både C och V är dåliga alternativ i min bok.

Saga Cavellins artikel är ändå intressant.  Hon problematiserar ett ömsesidigt förakt mellan väljare och politiker, likväl som politiker och väljare.

Mycket tas till ytterligheter. ”Hat” är ett starkt ord. Att så innerligt avsky en grupp tror jag varken Reinfeldt gjorde när han basunerade ut att svenska folket måste ”öppna sina hjärtan”, eller för den delen något som klätt Löfvens hjärta när han bidragit till en fortsatt oansvarig migrationspolitik.

När jag valde att sympatisera med SD, innan SD satt i riksdagen, så var jag förbannad över företeelser. Det var tillräckligt många dumma saker som regeringar valt att genomföra.

Partiernas politik rimmade allt för illa med verkligheten och de problem Sverige hade. Det var ingen politiker jag avskydde så innerligt att jag skulle påstå att jag hatade dem. Det var summan av den politiken som fördes som drev mig att engagera mig.

Men jag måste nog instämma en aning i Anna Björklunds tankar kring Annie Lööf. Lööf slår mig inte som en särskilt trevlig person. Jag är väldigt tacksam över de vänner jag har idag, och de skiljer sig väsentligen från berörd.