Salman Rushdie hamnade i hetluften när han skrev om Muhammeds liv.
Boken, ”De sataniska verserna”, förbjöds och brändes i en rad länder.

Därtill dömdes Salman Rushdie till döden av Irans högste ledare (politiskt och andligt), Ruhollah Khomeini.
Det tillkom även en belöning för den som berövar författaren livet, en belöning som så sent som 2012 höjts till 2,5 miljoner dollar.

Salman Rushdie knivhöggs på scen, deltagare var tvungen att övermanna gärningsmannen.
Det här är ett förskräckligt dåd. Det är förstås ett angrepp på yttrandefriheten oavsett skälen till dådet.

Personligen är jag ingen beundrare av Salman Rushdies litteratur. Har endast läst hans sataniska verser, för en herrans massa år sedan.
Känner inte att jag tog med mig något fantastiskt budskap från läsningen. Kommer i ärlighetens namn knappt ihåg vad som stod i den. Läste den när jag var ung (ja, jag har fått förlika mig med faktumet att man blivit gubbe).
Men tydligen var innehållet tillräckligt kontroversiellt för vissa att det gav upphov till en dödsdom.

Självklart har han sitt perspektiv, och all rätt att förmedla det.

Yttrandefriheten är viktig. Alla idéer går att kritisera, och bör kritiseras. Men det kräver en hel del att vara konstruktiv.

Att våga tala om och kritisera tankar som går stick-i-stäv med majoritetens uppfattning – har ett särskilt värde.
Inom politik sker detta förstås genom argument, stringent argumentation och förmåga att kunna skilja mellan sak och person.