Ekot rapporterar att majoriteten av 200 kommuner svarade på Ekots enkät menar att personalen i äldreomsorgen behöver bättre kunskaper i svenska.
Not. Trots googling har jag inte hittat källa till enkät/rapport, utan kommenterar endast ekots sammanställning av den, om någon har en källa så är den varmt välkommen.

Coronakommissionen har – som bekant – riktat kritik mot äldreomsorgen på grund av den omfattande språkproblematiken. Ekot säger att försök med språkombud och språktest inte avhjälpt den otryggheten som personalens bristande språk har lett till.

Äldreomsorgen ska inte vara ett integrationsprojekt, vi måste ha ett fungerande språktest för personal.

Det är inte omöjligt att säkerställa att personal har en tillräckligt god svenska, det handlar bara om viljan att sätta ribban tillräckligt högt.
Det handlar inte om brytning eller dialekt. Det handlar om att de som arbetar inom vården ska kunna förstå varandra, förstå brukaren, och behövs också för att man ska kunna trivas på arbetet.

Har även sett folk försökt rättfärdiga den ansvarslösa invandringspolitiken övriga partier fört med att fler invandrare kan tänka sig jobba inom äldreomsorg, samt att detta skulle vara en vettig investering på demografisk grund.

Men då måste man rimligen fråga sig ifall den inkluderande invandringspolitiken som övriga partier fört lett till lägre löner och fler anställda inom äldreomsorgen. Ytterst måste man fråga sig ifall det verkligen varit en sund investering.

Fler har nog insett att läget nu är ohållbart, och att det nog hade varit en bättre väg att kommuner i stället satsade på äldreomsorgen och såg till att erbjuda personal konkurrenskraftiga löner.

Hälso- och sjukvårdslagens andra avdelning, 3 kap 1 §:
1 §   Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

Jag tror säkerligen många med mig oroar sig för anhörigas eller sin egen trygghet på ålderns höst i nuvarande situation i Sverige.

Utöver den oacceptabelt bristande patientsäkerheten måste man bör rimligen också fråga sig huruvida verkligen omsorgen för äldre – idag – ges med respekt för den enskilda människans värdighet.