SVT Västerbotten valde i förrgår att uppmärksamma ett fotbollslag i Sävar som har valt att anpassa lagets upplägg för muslimer som fastar under Ramadan. Ramadan, en av islams fem grundpelare, firas efter den månad koranen uppenbarades för Muhammed, och innebär att alla vuxna muslimer måste fasta under en månad.

Lagets ledare valde att lyfta vikten av hur viktigt det var att forma träningen utifrån deras religiösa fasta eftersom de inte har den energi som krävs för att orka träna. Blir så när man inte äter. Frågan är dock: varför gör man det? Tränaren hade bara kunnat säga att man tränar på som vanligt; muslimer får, på gott och ont, anpassa sig till Sverige och vårt sekulära samhälle. Men i stället valde tränaren påpeka att denna gång är det anpassning för ramadan som gäller, nästa gång kan det vara någon som behöver anpassad träning på grund av pollenallergi.

Bara den liknelsen är helt bisarr. Pollenallergi går inte att välja bort. Islam är en religion som man väljer att tro på. Med andra ord: anpassningar för pollenallergiker är rimliga, medan att utforma hela lagets träning för att en del utifrån Guds ord måste fasta är raka motsatsen till rimlig. Skillnaderna är monstruösa, men det visar lite hur oförstående gemene man är när det kommer till islam (eller religion över huvud taget).

För att problematisera detta fenomen ännu mer: hur kan det komma sig att vi inte ser denna anpassning för judar, buddhister, hinduister eller kristna? Judar har till exempel varit en del av Sverige under många hundra år, men det civila samhället, eller staten, har inte behövt anpassa grundläggande sekulära normer (som att inte tvinga folk att fasta) för deras skull. Varför har islam denna särställning? Varför handlar det nästan alltid om att det svenska samhället ska böja sig för denna religion? Eller kommer vi kanske få se framöver att det svenska samhället tar ett steg tillbaka för att ge mer utrymme åt kristendomens påbud, till exempel den kristna fastan? Jag är tveksam.

Kristendomen är dock inte en politisk religion, men grunden till det demokratiska samhälle vi har i dag vilar på en kristen värdegrund. Kristendomen bygger på premissen att man som kristen ska leva efter jesu exempel. Jesus drevs såklart av kärlek, vilket inte är en sådan dum premiss för människor att följa. Islam däremot är en politisk religion, som tar sikte på att ta en central roll i samhällsbygget. Att följa Muhammeds exempel är med andra ord inte samma sak som att följa jesus kärleksbudskap. Muhammeds liv präglades mycket av krig, flera hustrur av varierande ålder, etc. Även om sunnimuslimer inte gör gällande att Muhammed var ofelbar, menar sunni att koranen är ofelbar.

Men, tränaren har goda avsikter. Det tvivlar jag inte en sekund på, dock har jag högre krav på journalisten som intervjuade tränaren. Det var inte en intervju, utan snarare ett samtal där det var noll kritiska frågor. En fråga hade kunnat vara “Varför kör ni inte på som vanligt? ”Varför måste hela laget anpassa sig efter islam?”. Detta är ett symptom på den islamisering som sker i vårt samhälle: oförmågan att ställa kritiska frågor när det handlar om islam.

“Det sker ingen islamisering! Det är en myt!” säger vissa. De som säger detta får gärna förklara vad det är i stället, utifrån nyheten ovan samt alla andra rubriker, bland annat att skolelever i Malmö skulle få förutsättningar att slippa se andra elever äta under ramadan, eller att det i dag är förbjudet att bränna Koranen men inte Bibeln eller Toran. Eller hur elever på Dragonskolan i Umeå blev så upprörda över att skolan tog bort bönerummet (på grund av att skolan ska vara sekulär) att de ville anordna ett offentligt böneutrop vid skolans kafeteria. För att inte nämna det faktum att vi hade ett muslimskt parti som ställde upp i det senaste riksdagsvalet. Vad är detta om inte tecken på en pågående islamisering?

Förstå mig rätt. Har inget emot någon enskild tränare, eller enskilda elever, men folk måste förstå varför dessa konstanta anpassningar till islam är – ur ett systemperspektiv – extremt problematiskt.