När samverkan från BUP till socialtjänst brister

Ibland mår barn och unga så dåligt att de behöver slutenvård inom psykiatrin och unga i Umeå är inget undantag. Jag har i mitt uppdrag som vice ordförande i individ- och familjenämnden jour dygnet runt varannan månad för att kunna ta så kallade ordförandebeslut. Detta är beslut som är så brådskande att nämndens avgörande inte kan avvaktas och gäller bland annat beslut om omedelbara omhändertaganden enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga). Katastrofen är ett faktum när socialsekreterare ringer mig i panik för att få ett omedelbart omhändertagande när en överläkare hos BUP abrupt häver dygnet runt-vården som kan ha verkställts enligt LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) utan att ha samverkat i god tid med socialtjänsten.

Anledningen kan vara att den unge inte kan bo hemma, föräldrarna inte förmår ta hand om den unge eller att det är fullt på HVB-hem som socialsekreterare behöver få tid att hitta en eftervård och lösning som blir så bra som möjligt för den unge utefter dennes behov. Att då ha överläkare hos regionen som iskallt struntar i att samverka med socialtjänsten och inte ser till barnets bästa är allvarligt. Jag trodde att det endast var äldre personer som råkade ut för denna fruktansvärda behandling att skrivas ut för tidigt från geriatrisk slutenvård liksom vuxna personer med allvarlig psykisk ohälsa som kan vara inneliggande hos psykiatrin. Tydligen gäller detta numera även barn och ungdomar. Nu måste väl ändå regionen ha nått ett lågvattenmärke. Det är hög tid för den styrande majoriteten att rädda det här Titanic-liknande fartyg som regionen är, framför allt barn- och ungdomspsykiatrin.

Ovan text är skriven i min insändare publicerad i VK 19/5.