Robyn är inte bara klar för Way Out West – hon är också klar för Stadsfesten i Skellefteå. 29 juni till 3 juli. En av tre svenska städer hon besöker i sommar. Fy fasen vad fett!
Då måste vi lyssna på Årets låt, om man ska lita på Grammisomröstningen och det gör ju jag, Dancing on my own.
Det vankas en blandning av dokumentärer, drama och nybuskis under den svenska filmvåren. En vild blandning, som jag tänkte presentera på ett lika vilt sätt.
Vi har något så udda som en svensk krigsfilm – Gränsen, folkhemsbuskisen tillika storfilmen Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult, Hotell Gyllene Knorren – filmen efter den populära julkalendern (tydligen var den populär, jag har ingen aning) och kriminalitetsdramat Odjuret. Vi har dramakomedin Hur många lingon finns det i världen byggd fritt på Glada Hudik-teatern (med bland annat Vanna Rosenberg och Sverrir Gudnason i rollerna), familjedramat Between two fires och olyckliga-förhållande-filmen Isolerad.
Alicia Vikander hyllades för sin roll i Till det som är vackert, och syns i en svensk storfilm i vår. FOTO: NORDISK FILM
Störst bland spelfilmerna verkar Ella Lemhagens kriminaldrama Kronjuvelerna bli, om ett triangeldrama mellan stekheta skådisarna Alicia Vikander, Bill Skarsgård och Björn Gustafsson.
Sedan är det ett gäng dokumentärer. My heart of darkness handlar om den sydafrikanske krigsveteranen Marius Van Nierkerk, Jussi i våra hjärtan om den hyllade tenoren Jussi Björling som skulle ha fyllt hundra i februari, mjölkardokumentären Kokvinnorna och The Black Power Mixtape 1967-1975 om den afroamerikanska kampen för rättvisa.
Pust. Jag ser fram emot Jussi Björling-filmen, Kronjuvelerna och Åsa-Nisse. När Kjell Bergqvist är i huvudrollen och Henrik Dorsin skrivit manus kan det bli hur bra som helst – nybuskis eller inte. Förmodligen ryms massor av trilla-på-ändan-humor i den stjärnspäckade filmen men hoppet lyser ändå inom mig.
Den brittiske komikern Ricky Gervais var som bekant konferencier för Golden Globe-galan under söndagen, vilket fått några uppblåsta kändisar att se rött. Han sågade alla från Angelina Jolie och Johnny Depp till Steve Carell och Charlie Sheen (med all rätt, snubben borde bannlysas). Jag tror bara det var Tina Fey, av alla han presenterade, som klarade sig.
Sjukt roligt rakt igenom och verkligen något som gör såna här långdragna galor, en som dessutom saknar musik- eller dylik underhållning, till något sevärt. Visst, jag älskar Golden Globe-galan hur som helst. Där kan jag spana in när Angelina Jolie rättar till Brad Pitts fluga, Christian Bale (som tydligen är britt? what liksom) gosar med sin flickvän och Al Pacino tar sig en sipp vin. Det klår Charlotte Kalla pussande på "hemlig" pojkvän på Idrottsgalan med hästlängder. Grammisgalan tv-sändes inte men jag hade gärna tittat, i synnerhet slutnumret då The Ark sjöng Calleth you, Cometh I med Tove Styrke, Håkan Hellström, Melody Club och Eva Dahlgren. Följde på twitter i stället som ju dagens digitaliserade värld ger möjligheten till.
Återigen. Ricky Gervais. Fenomenalt, i synnerhet den introducerande monologen. Men lite för magstarkt för de Armani-dressade Hollywooddivorna helt klart. Utom Alec Baldwin, han höll på att skratta ihjäl sig. Det var också tämligen roligt när nyligt cancerfria Michael Douglas fick stående ovationer och kontrade med "There’s got to be an easier way to get a standing ovation". Tack för att humorn får plats även i finrummen.
Apropå galor förresten, jag kanske ska kommentera dem också:
Ibland döper jag inlägg till något i stil med detta. Jag beskriver ofta musik som jag gillar som fin. Jag gillar fin musik. Mysig, plinkande, svepande, drömsk, trevande, experimentell musik. Ofta, alltså, rätt ofta är den precis raka motsatsen också. Särskilt genrebunden är jag inte, men liksom alla andra har jag viss smak.
Inte omslaget till Forests debutalbum, men till singeln Soon be over. Så sjukt fint.
Just nu är det svenska poptrion Forest som fångar mig. Den 9 februari släpps deras debutalbum Forest på Service, bolaget som har popörhängen som The Tough Alliance, Lake Heartbeat, Jens Lekman, Ikons och Franke i sitt stall. Det låter lite som en korsning mellan introt till Bröderna Lejonhjärta, Beach Houses drömskhet och studsigheten (typ orgeln) i The Doors.
Och så förstås Texasbaserade, Tom Waits-inspirerade singer-songwritern Iron & Wines kommande skiva Kiss each other clean, release nästa vecka. Man måste ju älska den bedårande pressbilden med indievärldens kanske snyggaste skägg. Devendra Banhart undantaget.
Efter förra veckans bottennapp med E-type, Britney Spears och J.Lo så känns det skönt att vara tillbaka på musikbanan. Mina öron, och min själ, tackar så hjärtligt.
Lyssna även på, i Spotify:
Iron and Wine – The Shepherd’s Dog (album)
Forest – Just one day (singel)
Det Trondheimska black metal-bandet Keep of Kalessin hörs i norska Melodifestivalen i ett framförande av låten The Divine Land. Gästartist är ingen mindre otippad än 2009 års vinnare, fiolhoben Alexander Rybak som också syns i svenska Let’s Dance just nu (lite av en favorit). Ingen konstig kombo egentligen, i det som bör kallas black metals födelseland. Men med hårdrock i Melodifestivalen börjar man ju undra om vi inte befinner oss i vårt rockande grannland i öst, Finland, i stället. När ska de göra en ny Lordi*, undrar jag för mig själv ibland. Men en Lordi går väl bara att göra en gång.
* göra en Lordi = ta upp fem monsterförklädda musiker på scen med massor av pyroteknik och framföra en trallig visa (i det mest kända fallet: Hard rock Hallelujah) och slå röstningsrekord i Eurovision Song Contest. pluspoäng om man tar ett uselt schlagerland och gör till en vinnare.
Britney Spears – Hold it against me
J.Lo feat Pitbull – On the floor
E-type – Back 2 life
I veckan kom det livstecken från Britney Spears, Jennifer Lopez och E-type. Samtliga hade jag levt lyckligare utan. Britney kör på bäbisröst till trampande dunkadunka, J.Lo härmar Kaomas välkända danshit Lambada med en brölande Pitbull och E-type låter precis som vanligt. Robotröst till lika känslodöda texter och beats. Var är världen på väg? Nu ska jag gräva ner mig under min sten igen.
(Jag har inte hittat E-types låt till lyssning någonstans – jag får inte sprida promolåtarna jag får givetvis – men hojta gärna till om ni vet var man kan höra den)
Andrew Garfield, nya Spindelmannen. FOTO: SONY
Spindelmannen är känd som den lite mindre biffiga superhjälten än, säg, Batman eller Stålmannen. Så tänker i alla fall jag. Det bekräftas, kanske lite väl mycket, av bilden Sony släppt på nya Spindelmannen – Andrew Garfield. Han spelar i alla fall Peter Parker i den kommande, ännu odöpta Spider-man-rebooten som planeras ha premiär i juli 2012. Regisserad av Marc Webb som låg bakom (500) days of summer men inga andra större titlar. Man ser inte så bra här, men känner du igen honom så spelade han Mark Zuckerbergs bästa vän Eduardo Saverin i The Social Network förra året och återfinns i rollistan för The Imaginarium of Doctor Parnassus.
Men är han inte lite väl spinkig för att vara en superhjälte? Eller har storleken ingen betydelse i supermannaland? Lite coolare dräkt har han i alla fall. Den ser lite hårdare ut i jämförelse med Sam Reimis diton sina Spider-man-filmer. Hur tonårskillen sedan lyckas sy ihop dräkten på egen hand är fortfarande en gåta. Men man ska väl inte ifrågasätta. Han är ju Spindelmannen.
Det är också en gåta varför Webb väljer att göra en reboot (starta om en serie/historia från början) så kort efter Sam Reimis kassako till Spider-man-filmer. Men vem vet, de kanske blir skitbra.
Den brittiske designern Olly Moss gjorde helt galet snygga filmaffischer till bioturnén Rolling Roadshow där klassiska filmer visas på dess ursprungliga inspelningsplats. Rocky, Robocop och Dirty Harry exempelvis.
Det pirrar till i den delen av magen som avgudar smärtsamt bra design när jag läser i På stan-bloggen om Matthew Ranzetta, som inte är långt från Moss verk. Ranzetta är ett australiskt Star Wars-fan som genom George Lucas-inspiration skapar nya affischer till andra filmer. Imperium, imperier och imperialism är ständigt i fokus. Och lika plågsamt fina att se som bilden på årets första snödroppe (blomman alltså) som TT skickade ut i går.
Apropå tjusig, småminimalistisk affisch-/omslagskonst måste ju Bruno Mars skivomslag till Doo-wops & hooligans lite sent omsider utses till ett av de snyggaste från förra året.
(angående inläggets titel: förlåt till er läsare som känner er hitlurade och besvikna. vill ni ha lite mer barhudad porr finns det andra webbsajter för sånt)
I dag har jag mycket att göra på jobbet, men upptäckte att när jag tog en mikropaus och såg Blackbird Blackbirds nya video till låten Heartbeat så blev jag helt lugn och mosig inombords. Kanske för att både musiken och videon har laddat kanonerna med psykedelia, men ändå.
Kaliforniska indie-electro-psykedeliabandet Blackbird Blackbird släppte förra året en av mina favoritskivor från 2010 – Summer Heart. Ni vana Popbloggen-besökare vet att jag skriver om dem med jämna mellanrum. Lyssna i Spotify här.
Jag såg en fantastisk historia på CNN. En sån där som får nyhetssändningar att kännas lattjo och skönt i hjärtat i stället för besvärande över hur bra man har det när det är så jävligt för alla andra.
Hemlöse Ted Williams i Columbus, Ohio stod med en skylt i stil med "god given golden voice" på stan. En lokal reporter spelar in och lägger upp på Youtube – det visar sig att Ted hade rätt – resten är historia. Han blir världsnyhet. Han får bostad, putsas upp och erbjuds massor med jobb – kommentera basketmatcher, reklam för Mac n’ Cheese (makaroner och ost, vanlig gryta i USA), gästar Today Show och mycket mer. Nu ser han ut som Barack Obama.
Åh. Det finns inget som sitter så kittlande mjukt i maggropen som en riktig american dream.
Senaste kommentarerna