Fastnade framför UR:s programserie Skolpojkarna. Skolpojkarna är en dokumentärserie som följer elever – pojkar i en skola i Karlskoga. Det kunde ha varit nästan vilken skola som helst. Det kunde definitivt ha varit Artediskolan.

Frågan som ställs är sprungen ur verkligheten. Vad är det som gör att så många pojkar lyckas så mycket sämre än flickorna? Meritvärdena mellan flickor och pojkar på denna skola liksom på vår skiljer sig oerhört. En titt på rikssnittet ger vi handen att flickor som grupp har högre betyg i alla ämnen utom idrott.

Som alltid är svaret komplext. Men det finns där.

Redan i förskoleåldern behandlar vi flickor och pojkar olika. Vi har t.ex. högre förväntningar på att flickor ska vara självständiga och ta ansvar. Detta fortsätter sen hela vägen. Pojkar möts helt enkelt av lägre förväntningar. Det finns också vissa biologiska skillnader som att flickor generellt har en tidigare språkmognad

Konsekvensen om detta fortsätter är alltför allvarliga för att negligeras. Våra pojkar riskerar att bli andra klassens medborgare. Utan möjlighet att välja liv. Detta börjar också märkas både på universiteten och i yrkeslivet.

Dokumentärserien ställer inga frågor som flickorna, de som presterar men som har svårt att hantera den press det innebär.

Jag tänker att det vi behöver göra gagnar alla – både pojkar och flickor. Vi vet att höga förväntningar är av stor betydelse. Att vi visar att vi tror att våra barn och ungdomar klarar att nå de mål som finns i skolan och annat som är grundläggande. Att de lär sig att använda ordet ÄN. att man inte lärt sig ÄN. Att man inte kan ÄN. Och att vi slutar curla. Både i skolan och hemma.

Vi måste också trumma in budskapet att det är coolt att lära sig saker. Att det gör oss smartare (se min förra bloggning) och att det inte spelar någon roll om en har talang/är begåvad eller inte. Det enda som fungerar i längden är hårt arbete. Igen – vi måste sluta curla.

Att vi lyssnar in våra barn och ungdomar. Att vi ger dem stöd när de behöver. Att vi anpassar undervisningen när det blir för svårt. Utan att curla.

Jag vill ha en framtid där alla människor – män och kvinnor, långa och korta, födda i och utanför Sverige, tjocka och smala – hur vi än väljer att dela in dem – har fått en stadig kunskaps- och värdegrund som ger möjlighet att välja det liv de önskar och kan bidra till ett gott samhälle. Ska vi lyckas med det har vi inte råd att förlora någon av alla våra ungdomar.