I veckan har ca 50 skolpersonal i Nordmaling skrivit under ett öppet brev till våra Västerbottniska riksdagsledamöter om en del av vår vardag och våra tankar kring det. Här får du också chansen att ta del av det:

Öppet brev från personal vid skolor i Nordmaling

De flesta av oss har jobbat många år i skolan. Ett fantastiskt arbete där vi får vara med och lägga grunden för barns och ungdomars framtid. Det är inte alltid det “går på räls”. Det är konflikter som ska hanteras och redas ut, lärmiljöer och lärsituationer som ska tillrättaläggas, ungdomar som behöver stöd pga sitt mående, föräldrar som är oroliga, pengar som ska sparas… Det är saker som tillhör jobbvardagen. Vi är vana att vi har ett regelsystem och ett omgivande samhälle att samarbeta med och som gör det möjligt att lyckas ge våra barn och ungdomar den chans de har rätt till.

Sedan ett drygt år har vi dessvärre fått uppleva att dessa spelregler förändrats. Plötsligt har vi ett samhälle som motarbetar oss i vårt arbete.

Under många år har vi, liksom många andra skolor, med öppen famn tagit emot många ensamkommande barn och unga. Det har gått bra. Många av dem lyckas väl i skolan och i livet. 2014-15 tog vi emot extra många ensamkommande barn, de flesta från Afghanistan. På grund av den extremt långa handläggningstiden och en åldersbestämning där många, på starkt kritiserade grunder, skrivits upp i ålder, har majoriteten hunnit bli 18 år innan prövning skett. Som motvikt till den långa handläggningstiden har de sen blixtsnabbt fått utvisningsbesked till ett land som många av dem aldrig bott i, än mindre har kontaktnät i. Ett land med den ena blodiga attacken efter den andra och där striderna mellan Talibaner och säkerhetsstyrkor hela tiden trappas upp och där antalet civila offer är rekordmånga.

De här ungdomarna är våra elever. Ungdomar som vi sett växa, lära sig och utvecklas till goda samhällsmedborgare. Ungdomar som kommer att kunna bidra till ett gott och välmående Nordmaling, Västerbotten och Sverige. Enligt beräkningar ekonomiskt mindre kostsamt än elever som fötts i Sverige.  Ungdomar som kommer att behövas på arbetsmarknaden om några år. Ungdomar vars liv vi numera är en del av och vars kunskaper och värderingar vi enligt skollagen förmedlat till dem.

Istället för att känna framtidstro ser vi dem nu brutna och vilsna. På en helt annan nivå än den vardagsproblematik som hör till i skolan. De som redan nått den gräns då de inte får vistas i vårt land får börja planera för ett liv i skräck och förföljelse igen. För viljan att leva är ändå stor och för dem som sett botten på sin flykt till Sverige  vet att livet är värt att kämpa för.

När de flesta av våra elever går ut till ett sommarlov och en hoppingivande framtid går dessa elever ut med en ovisshet som är svår att sätta sig in i.

Den möjlighet till tillfälligt uppehållstillstånd riksdagen beslutat hjälper kanske några, men långt ifrån alla. Det är bra, men inte tillräckligt.

Vi i vår roll som lärare och annan skolpersonal kämpar varje dag tillsammans med att ge alla våra elever inklusive dessa ensamkommande barn (Ja, vi och de själva ser dem som barn, även om migrationsverket har sagt något annat) en god grund för en god framtid. Det är vårt jobb.

Vi tänker att ert jobb är att skapa förutsättningar för att vi ska kunna göra vårt jobb och vill därför uppmana er att arbeta för en mänsklig behandling av de barn som har kommit till Sverige som ensamkommande och för de barn som befinner sig på flykt i Europa och övriga världen. De blir fler, inte färre.

Med vänliga hälsningar

Skolpersonal i Nordmaling