What a wonderful world! Så mycket möjligheter! Så mycket kunskap!  (Det sägs att mänsklighetens samlade kunskap fördubblas vart femte år). Och så många åsikter!

Jag utesluter inte att min känsla inför det sistnämnda har att göra med att jag har hunnit bli närmare 60 år och har samlat på mej rätt mycket erfarenhet, men polarisering och svart-vita åsikter om än det ena, än det andra får mej mest att sucka och börja tänka på pensionen. Vore det inte för att det känns litet löjeväckande med alla dessa åsiktsmaskiner skulle jag skapa en egen åsiktsnisch och kalla den sunt-förnuft-nischen.

Låt mej ta några aktuella exempel från skolan. (Även om dieter, politik eller livsstil skulle kunna varit lika aktuella) Att just skolan ofta hamnar i fokus i debatten är naturligt eftersom  den är en av våra absolut viktigaste samhällsfunktioner. Många tycks känna sig kallade att hitta sin nisch kring just skolan.

Under senaste tiden har särskilt tre ämnen tagit mycket plats i alla möjliga media.

Skolans digitalisering. Ehhh… om vi kan enas om att vi lever mitt i en förändringstid där digitaliseringen går fantastiskt fort. Ja, då kan vi ha åsikter om det (precis som att det fanns stark opinion mot tåg, serietidningar eller att barn skulle gå i skolan) men det förändrar inte faktumet att digitaliseringen fortsätter. Sunt förnuft säger att barn och unga som växer upp behöver få med sig rätt kunskaper, förmågor och verktyg idag och in i framtiden. Om det är enormt sannolikt att mer och mer text kommer att finns i digital form och det är svårare att läsa på en skärm än i en bok. Ja, då ska de såklart träna på det. Om det finns “skit” på internet behöver de redskap att värdera vad som är skit, och hur de ska hantera det. Sunt förnuft säger också att vi ska använda digitala verktyg när de förbättrar förutsättningarna för (rätt) lärande – dvs inte till allt. Och vet ni vad – de som leder eleverna i detta lärande är jätteduktiga på att avgöra detta, om de får förutsättningar för det.

Lågaffektivt bemötande har varit ett annat favoritämne. Jag tar mig för pannan! Vem tror på fullt allvar att det ger bättre resultat att bemöta en affektkänslig person med skrik och handgriplighet än med låg affekt? Sunt förnuft säger att lågaffektivt bemötande är grunden i allt gott ledarskap, och det är också civilkurage och tydlighet. Och vet ni vad – de som leder eleverna varje dag i skolan är jätteduktiga på att avgöra hur de ska bemöta eleverna i olika situationer, om de får förutsättningar för det.

Pulsträning och fysisk aktivitet kom otippat upp som ett tredje hatobjekt. Och nej, såklart kan fysisk aktivitet inte ersätta annan undervisning, Men både forskning och sunt förnuft säger att rörelse pumpar runt blod i hjärnan och ger fokus och energi som gör att lärandet går lättare. Och vet ni vad – det blir pinsamt om vi inte vågar tro på att de som har 5 års utbildning, engagemang, intresse och ofta många års erfarenhet av att leda eleverna i deras lärande skulle förstå att lärande är komplext och att man måste utgår från både styrdokument, forskning, beprövad erfarenhet, vilka elever man har framför sig och vilka förutsättningar man i övrigt har för att skapa ett gott lärande.

Sunt förnuft säger att ett samhälle som vill ge sina barn och unga en strålande framtid ska ge stöttning, på så många sätt som möjligt, till de som dagligen arbetar med att ge dessa barn och unga kunskaper, förmågor och verktyg. Ja, ni fattar – till lärarna. För trots utbildning, engagemang, intresse och erfarenhet är det inget lätt jobb. Faktiskt väldigt utmanande och ibland skitsvårt.

Till sist – sunt förnuft är nog bra, men jag tror jag struntar i att skapa en nisch av den för den finns ju redan. Tack och lov!