En fråga som jag får allt oftare från medborgare i vilhelmina är följande. Varför är det så tyst från de ledande politikerna i kommunen när vi har vår djupaste kris i kommunens historia? Utifrån denna frågeställning följer ofta ett flertal nya frågor. Vad kommer hända med kommunen och dess olika verksamheter? Finns det någon gymasieskola kvar i framtiden? Vilka program riskerar att försvinna?

Frågorna är många och svaren ytterst få från de som tog makten den 2 mars. De har mer eller mindre gått under jorden. Speciellt kommunens yttersta ledning är knäpptyst och den stora aktiviteten på olika sociala medier har till stor del tystnat.

Till viss del kan jag rent mänskligt förstå tystnaden. Det är mycket jobbigt att ta tuffa beslut som berör många medborgare. Extra jobbigt är det när man har svårt att förklara den övergripande planen med besluten och hur man prioriterat de olika verksamheterna i förhållande till kärnan i kommunens uppdrag, dvs vård, skola och omsorg.

Min analys är att någon genomgripande prioritering där man ställde olika verksamheter mot varandra genomfördes aldrig från s och c innan budgetbesluten togs den 2 mars. Det viktigaste var att yxa till ordentligt och i alla fall på pappret få en budget närmare någon form av balans. Att få en rimlig fördelning på besluten där alla delar av kommunens verksamheter fick vara med och spara var inte intressant huvudtaget.

Nu skulle man genomföra strukturomvandligar dvs skolnedläggningar oavsett pris och konsekvenser för kommunen på kort och lång sikt. Socialdemokraterna fick nu chansen att genomföra de planer man velat verkställa mycket länge och c övertygades om att det inte fanns något annat sätt att spara pengar på trots många andra förslag på besparingar.

Centerpartiet har genom sin allians med s totalt grundlurat sina väljare, och en majoritet av kommunens invånare som också röstat på andra partier som de ansåg vara troliga allianskamater i en framtida ny majoritet. Den stora väljarstödet för c i valet 2018 var ett tydlig markering att vilhelminaborna röstade för en ny majoritet i kommunen.

Om vi fortsätter under rubriken löftesbrott inom vilhelminapolitiken så kommer nu en ny del som jag inte skrivit om tidigare.

I början av februari lovade centerpartiets yttersta ledning dvs kommunstyrelsens ordförande i samtal med mig att de trots den skritliga överenskommelsen som de undertecknat med s och presenterat tillsamnans på ks au 3/2 skulle hedra den tradition som existerat inom vilhelminapolitiken i evighetet.

Den blivande oppositionen skulle enligt centerpartiet trots överenskommelsen med s få välja in sina kandidater på viceposterna i nämnderna. Precis som alltid tidigare i vilhelmina politiken. De skulle återkoppla sitt beslut om att de planerade att släppa viceordförandeposterna till sin nya samarbetspartner s och sedan återkomma.

Något sådant samtal tillbaka fick jag aldrig och de tog som tidigare planerat alla viceordförandeposter i nämnderna själva vid fullmäktige den 2 mars.

En ny ordning har nu genomförts och konsekvenser av denna maktfullkomlighet från majoriteten sida kommer att bli stor både på kort och lång sikt. Den enda trösten i bedrövelsen är att som man sår får man också ofta skörda.