Kapitel 2: Mänskliga behov och knappa resurser

På sidan 25 i boken "Vår ekonomi" står att läsa:

"Ekonomi handlar om människor som samverkar". Detta är ett mycket människocentrerat synsätt. Ett annat som jag hellre skulle vilja använda är att det handlar om hushållning av resurser. Saxat från wikipedia: "Ekonomi (från gr. oikos, "hus" och nomos, "lag") är läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet." Visserligen tar boken upp detta lite senare, men fokus ligger inte på detta, utan på människor och deras vilja. Dessutom verkar miljöperspektivet helt uteslutits i detta kapitlet (läs mer om detta i ett tidigare inlägg på denna blogg, om det ekonomiska kretsloppet och hur det gör råvaror till avfall)

Vidare här så skulle jag visa på hur den ekonomiska läran missar målet då det gäller mål och medel. I boken "Ecological economics" av Daly så finns ett mål-medel-spektrum, illustrerat nedan. Som det visar, och som även framgår av detta kapitlet i vår ekonomi, så missar man helt de slutgiltiga målen, samtidigt som man inte alls har koll på det slutgiltiga medlen.

I denna bok står också att läsa

"I denna vida mening är våra behov omättliga. De är elastiska och föränderliga. Om vi har tillräckligt med mat och kläder för att slippa hungra och frysa, strävar vi att tillfredställa andra behov. Det är svårt att förverkliga den utopiska visionen av landet som flyter av mjölk och honung, där alla behov är tillfredställda, där alla människor är helt nöjda och ingen vill ha mer av något".

Om behoven är omättliga, varför försöka mätta dessa behov med fler prylar? Det bästa i livet är gratis sägs det, och jag antar att dom syftar på kärlek, gemenskap och andra liknande mjuka värden. Varför inte satsa på det, istället för att utarma vår stackars planet bara för att producera mer prylar som inte ens gör oss lyckligare? Kan det vara så att mer prylar, ökat "välstånd", får oss att må sämre? För att citera Oxfordprofessorn Avner Offer: "Affluence breeds impatiance, and impatiance undermines well-being", ungefärlig översatt till "välstånd göder otålighet, och otålighet underminerar välmående". Vi är knappast mer lyckliga nu än på 1960-talet, trots en mångdubbling av den materiella standarden. I många länder så slutar välmåendet öka efter en viss nivå av BNP. Ändå tycker ekonomerna att vi ska öka tillväxten och fortsätta mata konsumpionsmonstret som förstör vår planet och slutligen också vårt välmående. Jag skulle vilja säga att ekonomer missar målet, både i varför vi konsumerar, och vad vi konsumerar och vilka konsekvenser detta får, något som också illustreras i bilden ovan.

Sedan ger boken en liten historisk tillbakablick. "För en generation sedan fick en åldring som klagade över dålig syn en vit käpp, och sen var det inget mer med det. I dag är samma åldring en pigg och vital pensionär, som är ilsken över att bara ha fått en starroperation på det ena ögat, och nu tvingas vänta fyra månader på det andra. Kraven stegras. Ribban högs." Detta talar precis om det jag menar ovan. Förr var åldringen nöjd och tacksam för en bra vård och en vit käpp, idag är åldringen otacksam,  och mindre nöjd, trots bättre vård.

Att författaren skriver "kraven stegras. Ribban höjs", är totalt strunt och ett bevis på en stor okunskap. Menar han att om man bara hade högre krav för hundra år sedan så hade vi haft det materiellt bättre, att bara om det hade haft viljan så hade standarden automatiskt höjts? Liknande uttalanden hittas också, bl.a. "Också vad gäller social omsorg, utbildning och vård stiger ambitionerna. Vi sätter in ökade resurser i sjukvård för att bota krämpor och sjukdommar och krämpor…". Precis som att bara vi vill så går det. Tala om att ta naturresurser för givet. Vill man så går det, som visserligen är väldigt sant, men den begränsade faktorn är inte viljan, utan tillgänglig energi och naturresurser (naturresurser som också i huvudsak är begränsade av tillgänglig energi). Detta verkar helt ignoreras. För att citera nobelpristagaren Frederick Soddy: "no phosphorus no thought" – inget fosfor ingen tanke. Alltså utan fosfor skulle vi inte kunna leva, hur mycket vi än vill. Och den befolkningsexplotion vi sett de sista 200 åren beror på att fossila bränslen möjliggjort brytning av fosfor och andra konstgödselprodukter, vilket har lagt grunden för tillväxten. Vi växer för att vi kan, inte för att vi vill  – så som denna boken vill mena på. Jag skulle hellre ta viljan att växa för givet än att ta möjligheten att växa för givet. Början av kapitel 2 tycker jag kan summeras i ett ord: okunskap.

Boken tar också upp ett avsnitt om utbytet. Jag skulle vilja visuallisera utbytet med två motriktade flöden. Ett flöde av varor och tjänster åt ena hållet, och ett motriktat flöde av pengar. Då dessa två flöden är motsvarande, eller lika om man vill, så har ekonomer helt fokuserat på det ekonomiska, och är ofta okunniga om det andra flödet. Men mer om detta i ett senare inlägg.