Stora förändringar är på gång inom tidningsbranschen, där, bortsett från de ekonomiska utmaningarna när generation gratis växer upp till usla papperstidningskonsumenter, striderna i dag till stor del handlar om vem som ska skapa nyheterna (utbildade journalister eller bloggare), och hur de ska förmedlas (papper eller webb). Dramaturgin i denna debatt bygger på två skarpt åtskilda poler;  de reaktionära, auktoritära, pappersivrarna, de som triumferande berättar om studier som visar att folk som ställs inför alltför långa texter på nätet tvingas bli sina egna Gutenbergare och faktiskt SKRIVER UT texterna, mot de digitalt flyktigas generation, vars koncentration blott räcker i 140-teckensintervaller, de som nätshoppar åsikter, surfar runt och knycker till sig ytkunskaper, aldrig stannar upp. Det som brukar sägas om informationsförmedlingen; att det som ska in i hjärnan går in bäst via nätet och att det som ska in i hjärtat funkar bäst via papper, har mot bakrund av detta blivit en slarvigt tillämpad sanning.

Och i vissa avseenden kanske detta stämmer, det kvicka nyhetsflödet gör sig ju onekligen bäst på nätet, men glädjande nog börjar nu en viss samsyn uppstå om att papper och webb nog funkar bäst i kombination med varandra.

För övrigt vill jag påstå att nätet utöver att förmedla snabba fakta också i vissa avseenden kan sjunga långsamhetens och fördjupningens lov; jo, för när tidningssidor gulnar (smörkladdas vid frukostbord, förses med klotter, används till raketbyggen, blöts upp av morgonduschar) och bärs ut till pappersinsamling, finns texterna på nätet kvar att återkomma till, när tanken åter slår en ”hur var det”, ”vad stod där egentligen”. I dessa lägen erbjuder nätläsningen både oslagbar fördjupning, överblick och långsiktighet.