Allhelgonatider, hemmadagar; i stillsamt inomhusliv plockar vi åter upp och sliter lite i ett par av uppväxandets existentiella knutar. Har du sett en död någon gång, är sexåringens fråga som denna gång ska besvaras. Jo, säger jag, utan ork att pedagogiskt linda in, räknar i stället upp kalla fakta;
”Min farmor, i döden liten som ett barn.
En ung pojke i London, han blev mördad ute på gatan.
En farbror, en gammal som dog när jag jobbade på sjukhuset den sommar du låg i min mage.”

På tre sätt har jag upplevt döden, i dess mest stillsamma och förväntade form, liksom i dess djupast tragiska, liksom i dess yrkesmässiga, kliniska form, och trots att jag för att låta någon rimlig världsordning få råda inför sexåringen hävdar att barnets död var värst, tänker jag att döden egentligen är lika obegriplig i vilken skepnad den än möter oss. Obegriplig, oföreställbar, ohanterbar.
Och inte blir det lättare att hantera den ångest och vilsenhet som döendet väcker av att ständigt påminnas om att det även när det gäller döden var bättre förr.

För bilden av dåtidens trygga ritualer kring döende och begravning är varmt omhuldad, så pass att vi gjort den till ideal och mot detta accepterat synen på oss själva som andligt vilsna och i våra introverta livsprojekt oförmögna att som våra förfäder uppnå ett naturligt och jordnära sätt att umgås med döden. I senaste numret av tidskriften Västerbotten finns bildbevisen, jag bläddrar mig genom fotografier av öppna kistor i vardagsrum, i köken, på förstukvistarna, familjer som radar upp sig runt sina avlidna nära, parader av en dåtid med kläm på det jordiska och det himmelska, en verklighet där en hyfsat hög dödlighet och avsaknad av högteknologisk sjukvård gjorde både liv och död nödvändigt att hantera i hemmiljön och så gjordes med bravur.

Lika idealiserade och romantiserade som bondstugornas öppna kistor, lika föraktade är de nya ritualer som i dag växer fram kring döden; den sterila döden i regi av en kall vårdapparat, den kollektiva sorgebearbetningen som flyttat ut på nätet, hemsidorna som skapas till avlidnas minne, fenomen kring vilka en tyst överenskommelse råder om att teknikens distans gör sorgen mindre, ytligare. En skickad hälsning genom nätrymden aldrig likvärdig med klappen på axeln vid begravningskaffet.

Men egentligen; hur vet vi att döden verkligen var mera okomplicerad och tedde sig mera begriplig förr? Hur vet vi att en stark tro gjorde ångesten vid livets slut mera uthärdlig? Har vi verkligen i flytten in i postmodern urbanitet tappat förmågan att införliva döendet i livet? Jag tror inte det; däremot råder ännu en viss oklarhet kring formulerandet av nya sätt att prata om och möta döden, vilket ju i i sig kan vara nog så skrämmande. 

För sätter man sig in i formerna för den utskällda sorgebearbetningen på nätet finner man ofta oväntade djup  – exempelvis i bloggsvärmen kring den mördade Sturebyflickan, där gripande samtal om döden ännu plötsligt uppstår medan vardagen långsamt tar vid, där tonåringarna tillsammans sakta knuffar varandra framåt genom sorgeprocessen. Den idealisering av dåtidens döende som pågår är dock förståelig; genom att hävda att döden var bättre förr och i dag tabu, kan vi fortsätta hålla det obehagliga på avstånd, hänge oss åt det djupt mänskliga beteendet av att, hur bråttom vi än har framåt i alla övriga lägen, nostalgiskt famla bakåt så fort marken skälver till.