Mörkret breder ut sig, dagsljuset för var dag strypt med ytterligare några minuter – denna opåverkbara, obönhörliga årstidscykel. Men det vänder, hur tungt det än känns så vet vi; att ljuset senare med samma obönhörlighet ska återvända, och eftersom vi vet detta kan vi koncentrera oss på uthärdandet. Om återvändande ljus i fråga om det andra mörker som i höst breder ut sig, högerextremismens och Sverigedemokraternas frammarsch, vet vi dock väldigt lite – just nu bara att mörkret breder ut sig i detta arma land, skakat av lågkonjunktur, präglat av ökade rädslor och otrygghet, ett land där extremismen normaliserats och den politiska breda mittfåran upplevs allt farligare, där grunden är lagd enligt historiens mest lyckade framgångskoncept för högerextrema att värva väljare. Detta vet vi, men ännu inget om hur djup eller långvarig skymning som väntar.

Vi har allt sedan senaste valet kunnat följa hur Sverigedemokraterna krupit upp ur sina källarlokaler, kammat till sig, organiserat sig bättre. Samtidigt har massmedierna gjort det som förväntats, fortsatt granska, men med en styrka tillbakahållen av ett litet tvivel sprunget ur våndan av att sakna facit för hur mörkret på bästa sätt motas; om huruvida det är bäst att tiga ihjäl eller vädra ut de extrema åsikterna. Med förra valets tigande kring partiet i åtanke, den tystnad som ändå ledde till ett starkare valresultat än väntat, vore det logiska att denna gång vädra på så mycket som möjligt, låta Sverigedemokraterna visa sitt rätta jag, falla på eget grepp genom att utan förbehåll släppa fram dem i debatten. Fast å andra sidan; många fula trynen har kikat fram å det senaste, utan att något annat hänt än att partiet fortsatt vinna land.

Mörkret breder ut sig och alla troll spricker alltså inte i ljuset, vissa troll kan tvärtom drabbas av en viss hybris utsläppta i dagsljus, i full belysning få tid att iaktta sin publik, slipa av de ojämnheter man märker inte går hem i det aktuella politiska klimatet.
I full belysning i offentligheten flyttas gränsen nu hela tiden för hur extrema åsikter som slipper igenom och ibland finns en rädsla hos mig att det är med Sverigedemokraterna och deras plats i offentligheten som med det man i självhjälpsböckerna kan läsa om hjärnans oförmåga att förstå ordet INTE (att den som alltså tänker ”jag kommer inte att dö”, låter hjärna och kropp tro att ”jag kommer att dö”). Att SD-propaganda som gång på gång uttalas högt enligt denna tes är vad som kommer att bita sig kvar, hur vassa motargumenten än må vara.

Samtidigt, återigen; mörkret breder ut sig. SD vinner mark och går enligt de senaste opinionsundersökningarna mot en säker plats i riksdagen vid valet 2010. I detta mörker är det passiva uthärdandet inget alternativ, ihjältigandet förvandlat till ett icke-alternativ. I stället måste vi nu inse att bara en fortsatt punktbelysning, vädring och granskning kan mota mörkret och säkra vårljusets återvändande.